Rådvill-Bergsäker och Världen

Mitt liv och alla som är inblandade. Arkeologi. Studentliv. Nattliv. Katten. Film, musik, operabesök. Ibland är det bara roligt, ibland har jag grubblat jäkligt mycket. Jag blir glad om Du kommenterar!

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sweden

fredag, september 28, 2007

Idag bär jag rött.

Idag sitter jag hemma hela dagen och pluggar. Det är ingen som kan se att jag har en röd tröja på mig som stöd för Burmesernas kamp för demokrati, därför talar jag för säkerhets skull om det här på bloggen.
Jag hoppas att en till synes verkningslös symbolisk handling får en tyngd genom att upprepas världen över. Kanske, kanske, trots att Burmas juntaledare kapat av varenda internetkabel i landet förutom sina egna, når vetskapen om världens stöd Burmas folk. Jag hoppas det ger dem lite mod.

tisdag, september 11, 2007

Vad arkeologer drömmer om

Engelska arkeologer har, med hjälp av någon typ av markradar, lokaliserat ett troligt vikingaskepp under en parkeringsplats intill en pub, The Railway Inn. Skeppet hittades första gången på 30-talet när puben revs och byggdes upp igen, men för att undvika problem täckte byggarbetarna över skeppet igen. Nu har det alltså lokaliserats på nytt, och den här gången vill arkeologer ha ekonomiska medel att gräva ut det.
Det vore synd ifall de var tvugna att riva hela puben igen för att komma åt skeppet, och ironiskt, med tanke på hur mycket arkeologer gillar att dricka öl (i alla fall alla som jag känner). Pubägaren är antagligen inte så glad åt att riskera att få sin parkeringsplats uppgrävd. Det borde han vara - att ha arkeologer arbetandes i närheten betyder troligen goda affärer, och vore jag pubägare skulle jag öppna ett ölstånd utomhus. Intäkterna skulle med råge täcka kostnaderna för en ny parkeringsplats.

Läs mer om skeppet här och här.

onsdag, augusti 22, 2007

Mer bilder!

På nedanstående adresser har jag lagt ut en fet bunt med bilder från min resa:

http://gu.facebook.com/album.php?aid=5001&l=d33f7&id=524293796
http://gu.facebook.com/album.php?aid=4998&l=5e20d&id=524293796
http://gu.facebook.com/album.php?aid=4873&l=b7e41&id=524293796
http://gu.facebook.com/album.php?aid=4871&l=7a870&id=524293796
http://gu.facebook.com/album.php?aid=5477&l=93d68&id=524293796



Så ja, jag har blivit drabbad av Facebook...

måndag, augusti 20, 2007

1% av allt som hände under 5 veckor i Transylvanien!
















lördag, augusti 18, 2007

Hemma ser allt ut som vanligt...

...och inte mycket har förändrats. Lillebror har tagit ytterligare ett litet kliv mot vuxenlivet genom att faktiskt börja kliva upp på morgonen, Ingmar Bergman är död, och det har tydligen regnat hela sommaren.
Själv har jag antagligen gått ner i vikt av allt hårt arbete, och utvecklat värsta benmusklerna. Huden på mina fingrar är valkig och smutssvart i vecken. När jag packade upp ryggsäcken var allt så skitigt att det nästan kröp ut av sig självt. Mamma skrattade när hon såg mina Blåkläder-byxor, som var mer ler-begie än blå.
Min snygga Moleskinskrivbok, där jag skulle skriva ner allting om resan, är fortfarande nästan tom. Det fanns helt enkelt aldrig tid, eller ro att samla tankarna. Den är också lerig och bucklig efter att ha råkat ut för översvämning en gång i ryggsäcken. Men lite finns i den i alla fall - bland annat lät jag flera i grävgänget skriva sitt namn och en rolig kommentar innan jag åkte. Sist av alla finns en lite längre kommentar i sirlig handstil, som jag läser om och om igen. Åh, att en människa kan fastna så i hjärtat efter bara några veckor och mot allt förnuft. Och sedan bo på andra sidan jorden - what the fuck!

söndag, augusti 05, 2007

Brasov, en sondag

Den har helgen har vi tagit var tillflykt till den lite storre staden Brasov, i ostra Transylvanien. Igar gick all tid at till att kryssa genom sma skogvagar till ett statligt gammalt slott och tillbaka igen, och idag har tiden bara... gatt. Jag har inte sett sa mycket av Brasov, men jag har atit gott, duschat i ett riktigt badrum, sovit i en riktig sang och njutit i storsta allmanhet. Brasov ar vackert, inte lika karaktaristiskt som Sibiu men har mer att erbjuda, fler talar engelska och det ar lattare att ta sig fram.

Det regnar och askar, vi har spenderat eftermiddagen pa en fransk glasservering och lekt med en sot hundvalp som strok omkring, och det ar snart dags att ta taget hem till Tilisca. Ytterligare tva veckors gravande vantar - den 16/8 kommer jag hem. Langtar efter er!

onsdag, juli 25, 2007

Sibiu, en onsdag

Idag ar vi lediga fran gravandet och har blivit inslappta till Sibiu igen, for att gora diverse arenden - nagra behover bestalla flyg- och tagbiljetter, andra behover anvanda internet, och de flesta behover bara koppla av, sitta pa en stol istallet for pa marken, dricka en kopp riktigt kaffe och anvanda ett riktigt badrum istallet for att huka bakom en buske.

Det har internetkafeet ar lite ruffigt, ligger pa en overvaning pa shopping-gagatan Strada Nicola Balcescu, har ful graffiti pa vaggarna, samt gamla filmaffischer. Till exempel Sagan om Ringen pa rumanska. Jada, jag tog en bild.

Pa lordag-sondag far vi till Sighisoara pa utflykt, nagra stycken. Amerikanerna ar ivriga att se en real medieval small town, ar upprymda over att man faktiskt far sitt kaffe i en porslinskopp och inte en pappmugg pa European cafes, och kan redan saga skal! istallet for cheers.

Efter flera skekheta dagar borjar det blasa. Vilken dag som helst kommer en storm, och vi oroar oss for talten. De haller sakert, men de talt som ligger alldeles vid strommen riskerar att bli dranka.

Hur det gar far ni hora en annan gang... Sighisoara ar, enligt guideboken, en almost internet-fre town...

lördag, juli 21, 2007

Sibiu, Transylvanien, en lordag

Hotel Imperatul Romanilor, Sibiu: Det ar vansinnigt varmt, och jag har antligen efter over en vecka fatt duscha i en riktig dusch, i ett riktigt badrum. Det ar vad jag tanker mest pa just nu.

Min resa har sniglat sig fram - fran Budapest, tillsammans med nya vanner pa ett ensligt tag over gransen till Rumanien. Jag sov bara nagra fa timmar. I gryningen vaknade jag. Endagslinserna satt kvar i ogonen och kliade, och det borjade ljusna. Det rumanska landskapet blev synligt utanfor taget. Plotsligt ville jag inte sova mer - det har var det vackraste jag sett pa lange, lange... sen jag flog in over Island kanske? Den dar kanslan av att vara extra levande, utan att det spelar det minsta roll vem man ar och var man kommer ifran. Det enda ratta just nu ar att buga sig i vordnad over det vackra, frammande land man kommit till. Amerikanerna jag delade kupe med borjade vakna, och jag hade inte langre landskapet for mig sjalv.

Sen gick veckan rasande fort - vi hamnade i Europas kanske minsta, sotaste by - ja, det sitter gummor med svarta hucklen och stickar utanfor husen, och ja, bilarna trangs med hastvagnar, och ja, vi blir jagade av hons och gass och kor. Min trygga punkt ar mitt lilla talt, och i en vecka har vi gravt ut marken runt tva Dakiska forsvarstorn, for att spara vad som hande nar dakierna forlorade sitt land till romarna pa 100-talet e. Kr.

Det var allt for den har gangen - kram till alla!

torsdag, juli 12, 2007

Budapest

Jag vaknade innan natten blev dag och for till Landvetter flygplats, med hela fjarilshuset i magen. Att flyga fran Landvetter till Munchen och fran Munchen till Budapest har gatt hur bra som helst, terminalerna har varit glansande valstadade och inget av planen kraschade. Pa Ferihegy-flygplatsen tappade jag dock mitt talt. Nagon vanlig sjal plockade upp det, och jag maste aka dit och hamta det.
Har lokaliserat tva av mina med-arkeologer. Nu ar det hog tid for lunch.

Budapest ar fantastiskt vackert!

onsdag, juli 11, 2007

1 dag kvar

De läsare (som känner mig) som vill ha vykort - se till att jag har er postadress!
Imorgon åker jag, kram.

måndag, juli 09, 2007

3 dagar kvar

Sista veckan innan avfärd till Budapest och Rumänien. Packandet är påbörjat, sakta men säkert. En pryl då och då. Jag stuvar om, provar att bära den nyköpta 55-literssäcken, funderar på vad som kan dras ifrån och läggas till, vilka skor som bäst lämpar sig för strövtåg i Budapest respektive en transylvansk skog full av moskiter, och hur mycket lei jag ska köpa innan avfärd.
Pappa, min hjälte förklädd till Komvux-rektor, har fått blodad tand (vem får inte det när det handlar om Transylvanien) och köpt en Interrailbiljett för att kunna hälsa på både mig och ädla städer som Prag, Wien och Sibiu.
Jag kommer antagligen blogga från Budapest, men nästa vecka befinner jag mig, om allt går enligt planerna, i ett tält på en transylvansk bergssluttning där internetuppkopplingarna inte växer på träd. Det blir glest mellan bloggandet, men när jag väl lyckas hoppas jag ha desto mer att berätta!

måndag, juli 02, 2007

Traditionellt byggd hjältinna blir film!

De visa, lugna, njutbara och roliga böckerna om Damernas Detektivbyrå blir film! Det är något jag själv föreställt mig när jag läst dem. Filmvärlden har länge saknat en traditionellt byggd svart kvinna som, stillsamt filosoferande, löser mysterier. Mycket roligt!

tisdag, juni 26, 2007

Orosmoln: bristen på moln

När Europas väder slår bakut kan den rymdresande, hjärttransplanterande och nobelprisdistribuerande människan inte göra mycket. Utom att hålla i sig. Vädret är en av de få makter som fortfarande fullkomligt ignorerar människan - kanske den enda kraft som är om möjligt ännu destruktivare än vi själva.
När paraplyerna blåser sönder är det bara att stanna inomhus tills vädret är snällt igen. Översvämningar lamslår England och stormar skakar Ryssland. Hetta söver Medelhavsområdet, och jag kunde ha struntat i alltihop, vore det inte för rapporter om extrem hetta även i Rumänien. En värmebölja som skördat flera liv, och riskerar att göra min resa avsevärt tuffare.

söndag, juni 24, 2007

"Is this your wife? What a lovely throat."
Nosferatu (1922) är i sanning en odödlig film!

lördag, juni 23, 2007

Vuxenpoäng

Soundtrack: Arawan - Tinariwen
Är vagt medveten om att alla krafter ovan, under och runt mig vill få mig att fira midsommar på ett helt annat sätt. Istället följer jag lydigt ett knippe sociala spelregler och går på en vanlig lägenhetsfest. Och trevligt har jag. Det är tredje helgen i rad jag festar, vilket inte är likt mig. Fröken Jag-läser-hellre-en-bok är ute bland folk och roar sig. Känslan av att vara ensam är bekant och stör mig inte, men ikväll smyger en ny känsla in under huden. En slags social ensamhet - jag är där som singel. Jag kom dit ensam, och jag minglar runt och småpratar och har hur trevligt som helst. Men jag hör inte ihop med någon. Ingen självklar att klänga på eller gå hem med. Jag är omgiven av gulliga, nykära par, någon är på festen ensam men pratar ideligen med pojkvännen i mobil, och någon blev nyligen dumpad och längtar sig galen efter tvåsamhet.
Är jag ensam nöjd singel? Jag inser att mitt civilstånd inte enbart är min egen angelägenhet i vuxenpoängvärlden. Bland nya människor spelar det roll hur man representerar sig själv - som en eller en del av en tvåsamhet. Genom en partner visar man upp vilket läge i livet man befinner sig i.
Övriga festdeltagare är antingen färdigutbildade, har mer eller mindre fast anställning någonstans eller söker jobb. De äger lägenhet, bil och gud vet allt och på väg in i ett läge i livet jag fortfarande mest förknippar med mina föräldrar. Stadgade. På den sociala skalan hänger jag löst, inser jag.

Vi diskuterar vuxenpoäng. Jag är fortfarande begeistrad över att överhuvudtaget ha ett förstahandskontrakt, tycker julpynt är borgerligt och brukar gömma de orange pensionskuverten under sängen, för att hämta några klichéartade frågor från testet http://www.vuxenpoang.se/. Min sociala ålder landar enligt testet på 21.9 och jag blir, till skillnad från min verkliga ålder, yngst på festen. Att jämföra med den 21-årige värden som blev 33 år.
Det fåniga onlinetestet ger fart åt diskussionen. Alla beter sig som om "mycket vuxenpoäng" är pinsamt, samtidigt som de med hela sin livsstil eftersträvar just det.
Själv tar jag poäng genom att inse att social kompetens inte räcker för att trivas ihop på en midsommarfest. Oavsett om jag själv längtar efter någon att dela livet med eller ej, så spelar en partner roll för vilka människor jag känner att jag har något gemensamt med. Bland soffor på avbetalning, söta par och högstadielärare känner jag mig barnslig, och önskar att jag hade i alla fall en till rastlös student att skåla med.

söndag, juni 17, 2007

Oinbjuden

Soundtrack: Uninvited - Alanis Morisette

Like anyone would be
I am flattered by your fascination with me
Like any hot-blooded woman
I have simply wanted objects to crave
But you - you're not allowed
You're uninvited - An unfortunate slide

Den låten blir aldrig gammal. Jag kan lyssna på den igen, och igen, och igen. Varje gång dyker ett nytt landskap upp, upplyst av musiken. Jag är en sån som ser saker för mitt inre när jag lyssnar på bra musik.
Snart är jag också den jobbiga grannen som lyssnar på samma låt om och om igen - på hög volym.

lördag, juni 16, 2007

Festen då köksdörren försvann

Idag vaknade jag med små luckor i minnet och känslan av att inget jag sade igår var särskilt smart. Det är chips över hela golvet, och i hallen luktar det öl. Efter flera timmar, då jag hämtat mig, städat, ätit frukost och tagit ett långt bad, inser jag att köksdörren saknas. Plötsligt minns jag att jag - mitt i festen - tvingade en kompis haka av den och bära ner den i källarförrådet...
Jag fick en skärslev som tjänade som tårtspade till äppelpajen, en vattenpipa åkte fram på den minimala balkongen, och någon smög runt och fotade allt. Flera personer fyllde min kompisbibel med avslöjande fakta, som jag gottar mig åt idag.
Jag har sällan fest. Det krockar med mitt kontrollbehov, och jag trivs för bra ensam. Nu kan jag inte sluta gräma mig över hur full och fånig jag måste ha verkat igår. Sade jag överhuvudtaget något intelligent? Jag har ett svagt minne av att jag var ganska oartig mot en av lillebrorsans kompisar. Det blir inte bättre av att jag börjar stamma av minsta alkoholintag.
Nej, sluta gräma sig! Nu låter det som om festen var fullkomligt misslyckad, vilket den inte var. Lägenheten är premiärfestad och det blir fler fester! Jag hade sjukt kul, och hoppas att alla andra också hade det!

måndag, juni 11, 2007

Första doppet

På stans svettigaste buss har ungarna VM i mobilmusik. Till slut ryter busschauffören att de ska stänga av eländet. En stund senare sitter de där igen, med varsin litet high tech-monster i handen och spelar upp varsin låt - samtidigt. Ingen hör någonting. Jag undrar lite var underhållningen finns i den här leken. Barn gör konstiga saker nu för tiden.

Jag är på väg till Fiskebäck för att kyla ner mig, och det är barnen antagligen också. Tur att Fisekbäck är stort. Jag befarar dock att mobillåtarna hörs vida omkring.

Men det visar sig att det finns gott om tysta klippor för den som går en bit från familjebryggan. Klipporna är släta som unga kinder, och jag följer avundsjukt en kajakpaddlare med blicken. Vattnet är underbart uppvärmt, och efter en simtur lägger jag mig platt. På uråldrig sten, under ännu äldre sol. Det känns tryggt att tänka så. Jag undrar hur länge folk har kommit just hit för att bada?

Jag försöker förstå att jag är ledig. På riktigt. Nyss lade jag den justerade uppsatsen på brevlådan, färdig för arkivet. Det... det var det. Det var allt för i vår. Jag har kommit till slutet på min att göra-lista. Nu måste jag inte göra någonting, förutom det jag själv hittar på. Beställa flygbiljett till Rumänien är en sådan sak. Jag ska inreda lägenheten och lära mig lite turistrumänska. Men det är allt jag kan komma på - resen blir en välförtjänt slapp tid.

tisdag, juni 05, 2007

Etikettkonformism

Fråga: Jag har en svart klänning med små vita prickar som jag undrar om jag kan ha på bröllop? Det är en jättefin modell, slank med en volang nertill. Till klänningen tänkte jag ha en vit stickad sjal med små vita blommor och kantad med vita paljetter. Bör jag ha något annat färginslag också eller är det ok?

Svar: På senare tid har kommit ovanligt många frågor från kvinnor som ska vara bröllopsgäster och absolut vill ha svarta eller vita eller svartvita klänningar, och undrar om de är okej. Jag har svårt att förstå att så många tycker att är så viktigt att ha svart, vitt eller svartvitt just på bröllop - eftersom de ju uppenbarligen vet att detta inte är det mest artiga, vänliga och rätta. Så till dig och alla andra som har samma fråga svarar jag: tar ni era svarta, vita eller svartvita klänningar, tillsätt åtminstone ett brett skärp i tydlig färg, och ha en schal i samma tydliga färg. Men undvik vita detaljer och svarta!

Magdalena Ribbing

Ur Dagens Nyheter

Jaa, sannerligen! Heja fru Ribbing som sätter ner foten i livets viktigare frågor! Och det säger jag er, bloggläsare, att skulle någon våga komma i svartvit klänning till mitt bröllop, är vänskapen över! Sådant ohyfs!

Skämt åsido och ärligt talat. När jag läste frågan, blev jag förvånad över hur osäkra människor kan bli över sådant som jag tycker är småsaker. Visserligen kan man mycket väl bli bjuden på bröllop utan att känna brudparet särskilt väl. Men oftast känner man väl brudparet (och deras smak, stil och värderingar) bättre än man känner en kvinna som har en frågespalt i Dagens Nyheter?

När jag läste svaret på frågan, blev jag än mer förvånad över hur konservativt vi (enligt Magdalena Ribbing) förväntas bete oss. Och att döma av mängden frågor som strömmar in till etikett-frågespalten är många oerhört osäkra på hur de förväntas se ut och bete sig så fort det inte är "vardag".

När vi inreder, lagar mat, reser och skapar vår livsstil upplever jag att det är på modet att vara lagom "mångkulturell" och eklektisk. "Dagens mångkulturella Sverige" har nog egentligen alltid varit ganska mångkulturellt. Människor har alltid rört på sig, traditioner och beteenden omformas alltid, snabbt eller långsamt. Men nog var vi mer konservativa och homogena förr. Ingen behövde fundera på hur man skulle bete sig vid livets stora högtider, det fanns oftast bara ett sätt att göra allt. Så är det inte nu. Varesig det gäller bröllop eller något annat, så känner de flesta till många sätt att gå tillväga.
Jag har faktiskt inte varit på mer än ett bröllop, när jag var sex år. Då var jag brudtärna i rosa puffärmklänning och hur söt som helst, men det hör inte hit. Skulle jag nu bli inbjuden till ett bröllop skulle jag vara förväntansfull inför att se hur just det brudparet velat utforma sin stora dag. Bröllop har jag, som alla andra, sett många varianter av - alltifrån amerikanska filmer där bruden leds in av sin far, till bröllopspalats i Ryssland där brudparet vigs för att sedan traditionsenligt låta sig fotograferas vid något monument, till den indiska filmen Monsoon Wedding, till min kompis kompis som gifte sig borgerligt och stack till Australien följande dag.
Trots denna uppenbara mångfald och dagens trend att "utforma sitt bröllop personligt" tror sig Magdalena Ribbing veta hur vi förväntas bete oss och klä oss. Hon vet till och med vilka klänningsfärger som kan stöta brudparet. Stackars det brudpar som är så upptagna av etikettregler att de låter en klänning i fel färg sänka humöret!
Och är folk så himla rädda för att bryta mot etiketten? Vad kan vara så fasansfullt med det, egentligen? Jag har svårt att tro att någon av mina vänner giftar sig än på många år, men när ett inbjudningskort väl kommer, hoppas jag verkligen att jag känner brudparet så väl att jag litar mer på dem än på etikettpolisen Ribbing!

måndag, juni 04, 2007

Äntligen kan jag krubba frulle på ballen!


söndag, juni 03, 2007

Röst från ett globalt Västra Frölunda

Staden är tom på kompisar.
Det är söndag och jag är rastlös.
Jag tar 8'an till Korsvägen och saknar fortfarande 3'an lite.
Det är inte många besökare på Världskulturmuséet. Det är för soligt. Folk är på Liseberg, vid havet, eller bakfulla och gömmer sig för solen.

Således har jag utställningarna Transpersoner och Drömmens syster nästan för mig själv. En trappa ner, på den permanenta uställningen Röster från ett globalt Afrika är det helt folktomt. Det är bara jag som hittar dit ner idag.
Som tack för en ifylld enkät får jag en lyckokaka. Jag har inte ätit den än. Vad det står i den offentliggörs i denna blogg i början av nästa vecka.

Jag har blandade känslor inför Världskulturmuséet. Hela bygget andas för mycket politisk korrekthet. Saken blir inte bättre av att byggnaden utvändigt är gräsligt ful. Interiören är blandad - spännande och tilltalande, eller betongtrist, beroende på vart man tittar. Bäst gillar jag den stora trappan. Besökarna får sittplats, publikläktare och transportsträcka en våning upp i ett. Arkitekten måste varit inne i en kreativ koffeinchock när den ritades.




Drömmens syster är en fyrkantig, suggestiv etnografisk djungel med vattenfallvägg och montrar fulla av föremål som antagligen är mycket bra att ha för den som bor i Venezuelas djungel. Med ljud, ljus, mörker och undersköna foton känns det faktiskt som att kliva in i en djungel. Utställningen är så vacker och mysig att gå runt i att jag är beredd att bortse från den irriterande gamla museivanan att alltid framhäva det exotiska, primitiva och magiska hos minoritetsfolk.

Handlar det däremot om Afrika måste postkoloniala problem, västerländsk skuld, fattigdom och aids tas upp. Bra det. Men Världskulturmuséets Afrikautställning, om än fin, verkar försöka låta bli att handla om något speciellt alls, än mindre ta ställning.

Här visas en planlös samling "afrikanska" föremål, bilder och konstverk upp. Nya och gamla, utan någon speciell riktning. Som om muséet inte själva har gjort ett urval. Men, självfallet har de valt. Jag har svårt att tro att precis hela Afrika är representerat. Det roligaste i mina ögon är att ett så stort tidsdjup är representerat - från samtida bilder av Nairobi till antagligen flera hundra år gamla musikinstrument. Frågan är, har min bild av Afrika förändrats? Snarare bekräftas bara min bild av att kulturvästvärlden har ett enormt dåligt samvete och desperat strävar efter att hitta en "rättvis" skildring av Afrika.

Och "globalt" - vad är det? Kanske besvaras det någonstans i utställningen, jag läste inte all text ordagrant. Men vad menar man generellt med "globalt"? Det är intressant att Afrika och en samling "ursprungsbefolkningar" i Sydamerika skildras på så olika sätt.

Och jag - är jag en röst från ett globalt Europa?

lördag, juni 02, 2007

Övergivna platser


Jan Jörnmark, doktor i ekonomisk historia vid Chalmers, har fotograferat övergivna platser i Sverige och på sin hemsida samlat bilder av modern, övergiven bebyggelse från hela Europa. En fantastisk idé, och fantastiska bilder. Hans dokumentation av vad nutudsmänniskan lämnar efter sig berör samtidsarkeologi på många sätt.


Jag förstår fascinationen fullkomligt. Själv brukar jag också bli betagen av ruiner, bilvrak, bakgårdar, soptippar, halvgamla industrilandskap... Mitt i det fula finns skönhet, och ett vemodigt berättande om hur omfattande våra materiella lämningar är, hur vi formar vår omgivning, och hur snabbt vi ibland överger platser.



Besök hemsidan Övergivna platser

fredag, juni 01, 2007

Från och med nu bloggar jag med östlig utsikt över fem tallar. Tallarna växer i Högsbo. Bakom dem står mitt hus.
Det är ett hus som vid en första anblick är ganska trist. Vid en andra, tredje och fjärde anblick är det också ganska trist, men börjar se trivsamt ut.
Det är lugnt, det är okej, det är mitt eget. Min egen lägenhet. Det ursäktar alldagligheten, även om jag inte skulle tacka nej till takvåningen på någon av Gaudís skapelser i Barcelona. (Den som skulle tacka nej till det bör i vilket fall som helst spärras in).

Några lampor är trasiga och tapeten ful, men hyran är anständig och jag bor i mitt eget förstahandskontrakt gott folk, så ursäkta om jag upprepar mig, men jag har längtat länge och är så nöjd!
Välkomna på fika, alla som är beredda att kliva över en eller annan låda.

söndag, maj 27, 2007

Den är färdig nu, min B-uppsats. Boken som jag i vintras bloggade om har varit min antagonist hela våren. Nu lämnar jag tillbaka dig till UB, Tilley, och jag kommer inte sakna dig!

lördag, maj 26, 2007

Kära Marilyn


Marilyn Manson.
En gammal vän från tonårsrummet.
Jag borde skicka tackkort till honom.


"Kära Marilyn,

Tack för att du dränkte min ångest i oväsen. Tack för att du såg lika gräslig ut som jag kände mig. Tack för att du vrålade lika mycket som jag ville, sminkade dig lika hiskeligt som jag ville och visade att bottenlösa avgrunder inte bara fanns i mitt liv."


En viss nostalgi kom över mig när jag läste två aktuella intervjuer med den gamle skräckrockaren. En i Groove Magazine och en i DN, med anledning av hans nya skiva Eat me, drink me. I båda intervjuerna beskriver journalisten hur Manson lägger sig på en soffa och öser ur sig oväntat mycket av sina innersta känslor. Mellan raderna kan man läsa hur obekväma journalisterna känner sig. Det var inte det här de väntade sig av rockstjärnan som är förbjuden att uppträda i flera stater i USA.

Av intervjuerna att döma har Manson gått igenom samma helvete som han hjälpte driljoner tonåringar att ta sig igenom. Ja ja, föga förvånande. Men den ödmjukhet och sårbarhet som skymtar i de nya intervjuerna fick mig att omvärdera honom. Sedan jag lämnade tonåren har jag, det skall erkännas, skrattat lite åt honom. Eller åt min egen enorma beundran. Nu påmindes jag om att han är mer än bara ett spektakel. Han är en ganska ensam man som tonsatte de värsta åren av mitt liv, och jag är skyldig honom ett tack.

fredag, maj 25, 2007

Äntligen!

Göteborg får en egen HBT-festival!

Bortsett från förra sommarens pinsamma gayschlager-"endagsfestival" har mig veterligen inget liknande arrangerats här förut.

HBT-GBG-festivalen 1-3 juni verkar ha ett varierat, intressant och kalaskul program, utpytsat lite varstans i stan. Roligt!

Vem vill hänga med?

fredag, maj 18, 2007

Soundtrack: Björks nya album Volta! Bäst: The dull flame of desire, Earth intruders


Kom ihåg, kära vänner, att man inte ska överanstränga sig.

Fick äntligen besked att mina pengar kommit fram till rätt person i Rumänien. Jag är redo att åka!

See you in the mud!

onsdag, maj 16, 2007

Jag leker

1. YOUR REAL NAME: Lina Johanna Kerstin

2. YOUR GANGSTA NAME (first 3 letters of your first name + izzle): Linizzle

3. YOUR DETECTIVE NAME (favorite colour and animal): Red cat

4. YOUR SOAPOPERA NAME (middle name and current street name): Johanna Slottsskogs

5. YOUR STAR WARS NAME (the first 3 letters of your last name, the first 2 letters of your first name): Ker-Li

6. YOUR SUPERHERO NAME (2nd favorite colour and favorite drink) Orange Mojito

7. YOUR IRAQI NAME (2nd letter of your first name, 3rd letter of your last name, any letter of your middle name, 2nd letter of your mom’s maiden name, 3rd letter of your dad’s middle name, 1st letter of a cousins name, last letter of your mom’s middle name): Irheooa

8. YOUR WITNESS PROTECTION NAME (Father’s middle name): Uno

9. YOUR GOTH NAME (Black, and the name of your pets): Black Sushi

tisdag, maj 15, 2007

Min ansökan studsade tillbaka från Rumänien till min inbox och jag har en plats på utgrävningen i Tilisca!
Jag hällde upp kaffe med ena handen samtidigt som jag öppnade mejlet. Kaffekoppen rann nästan över av min glädjeförstumning! Men bara nästan - jag slutade hälla när nivån var precis i kanten på koppen. Det var rätt snyggt, nästan som en film.
Nu börjar alla om och men hopa sig i mitt huvud. Egentligen är det mest pengar som är ett problem - har jag råd att åka, samtidigt som jag måste betala hyra för min nya lägenhet hela sommaren?

Är det någon som har ett tält att låna ut, mot att få bo i min lägenhet ett par veckor kanske? Någon kanske till och med har ett trangiakök, en rumänsk parlör och goda råd på vägen?

måndag, maj 14, 2007

Värmlänningar är galna

Jag fick just veta med säkerhet att tuffe dr Fahlander är från Karlstad. Det bara stärker min tes att alla värmlänningar är galna. Ja, alla jag känner: K Flygare, Island-David, Stubin-Stina, kockarna på Arvikafestivalen och min kombo Säde. Och dr Fahlander, ufo-arkeologen.
Alla är de härliga, smarta och kreativa och framför allt galna. Jag gillar värmlänningar!

Kanske, kanske Rumänien. Snart.

Igår kväll surfade jag runt på olika digs - volontärgrävningar, över hela Europa. Många arrangeras i form av kurser och kostar pengar. Det är antagligen nödvändigt för att en forskningsgrävning ska kunna genomföras. De värsta exemplen finns runt Medelhavet, på de populäraste platserna i Grekland och Italien och Egypten. Där kostar det tiotusentals kronor att delta i en grävning någon vecka. England är också rätt bra på att ta betalt.
Nåväl, jag mejlade några arrangörer och erbjöd min förträffliga arbetskraft. Ett kanadensiskt forskarteam som opererar i Rumänien var snabba som små vesslor att svara - imorse kom beskedet att "No, it's not too late to apply" och välkommen att deltaga!
När jag var färdig med min inre lilla segerdans började jag förstås undra om det är möjligt - har jag verkligen råd att åka, kan jag åka så snart som 13 juni eller när det nu var? Fanns det kanske någon annan hake?

Men att få gräva ut ett Dakiskt järnåldersfort i Transsylvanien är värt vissa uppoffringar!

Fortsätt läsa min blogg så får du veta!

söndag, maj 13, 2007

Inatt drömde jag att jag gick runt i Kairomuséets presentbutik och tittade på böcker. Det var en sweet dröm!

Lillebrorsans väckarklocka väckte mig, även om den inte väckte honom. Han var sen till jobbet som vanligt, missade två bussar och vet förstås precis hur han ska få mamma att köra honom. Och så undrar hon varför han är så bortskämd och lat?

lördag, maj 12, 2007

Lidande och medlidande

Idag spenderade jag nästan sju timmar på Göteborgsoperan. Jag har avnjutit Wagners maratonföreställning Parsifal, med himmelsk mat i pauserna. Det var en föreställning full av kristen symbolik, men inga dogmer. Det handlade om lidande och medlidande, skuld och befrielse, och lite trolldom. Den grådaskiga, industriella scenografin badade i kallt ljus och lät Wagners underbara musik ta all plats. Tråkigt - fem timmars stillasittande och lyssnande kräver något mer än minimalistiska betongkulisser att vila ögonen på.

Men jag njöt i fulla drag - och hann fundera en del på vad Parsifal egentligen handlar om, och vad många hundra års ståhej kring den heliga Graal-myten egentligen bottnar i. Jag kom inte fram till mycket, men fick en mersmak för Wagner. Han är inte så läskig som ryktet anger.

Just nu sitter antagligen de flesta jag känner bänkade framför Eurovision song contest. Inte jag. Jag sitter framför datorn och smälter operachocken, och det är jag rätt nöjd med.

söndag, maj 06, 2007



Soldyrkare



Det lilla blå som ligger bredvid sittunderlaget är min grävslev. Den metallicblå färgen på handtaget flagnade, och små fragment hamnade i jorden. Det gjorde mig lite förbryllad innan jag förstod vad det var...


Grävandet gick långsamt. Jag fick fram två av dessa mystiska lerkulor som också hittats i stora mängder på Ragnestens grävning i Kallebäck. Lite keramik, men ingen fin flinta. Det märktes att det var lördag - mycket tid spenderades sittandes på presenningen, solandes, fikandes, tramsandes.


Kungälvsbor kom och tittade och fick guidad visning av tuffa Mac. I den sållade jorden vid sidan om gropen hade ledarna gömt krukskärvor, skruvar och modern slagen flinta. Där fick barnen lek-gräva. Snart satt en hel hop ungar där, helt begeistrade! Åh, om jag hade fått vara med på nåt sånt när jag var liten hade jag utan tvekan varit i himmelriket.

En medgörlig far är bra att ha - förslaget "jag tycker du ska bjuda mig på middag och sen ska vi se på film" kunde han helt enkelt inte tacka nej till.

När den vandrande jordhögen återvände från Ytterby serverades det färskpotatis och lax och en något hackandes, otextad kopia av Rädda Jimmy. En fullkomligt bisarr, svart historia om fyra sönderknarkade norrmänn som på något sätt (jag förstod inte allt som sades) fick den geniala idén att stjäla en drogberoende elefant. Samma idé har en grupp vansinnigt komiska djurättsaktivister, en storviltsjägare och tre kriminella samer. Animationen är snygg, figurerna hejdlöst roliga och våldet på en nivå som skulle göra Tarantino och Mel Gibson stolta. Rekommenderas! Bara samemaffian på sina renhornsprydda HD's är obetalbar. Jag ska försöka se den en gång till med text, så kanske jag förstår varför de fyra lodisarna från början ville ta över en skabbig cirkus.

Man borde kanske överhuvudtaget se mer norsk film - Slipp Jimmy fri och Elling kan inte vara det enda sevärda grannlandet producerat. Förslag?

torsdag, maj 03, 2007

Åh, Micromännen.
De förgyller bannemig min tillvaro.
Det är så vansinnigt, vansinnigt nördigt.

Jag lär mig så vansinnigt mycket.
I varje liten mening de säger - både det genomtänkta, smarta, och det ogenomtänkta vardagspratet. Särskilt det senare. Däri hörs hur de förhåller sig till arkeologin, när de inte är Lärare.
I varje ord hörs vad man kan göra med arkeologi. Och vad arkeologi kan göra med en.

Jag trivs så extremt bra. Jag har så extremt roligt! Jag har valt rätt.

Jag önskar alla fick känna rätt-känslan - alla vänner jag har som hänger lite löst i tillvaron, mellan den ena eller andra utbildningen, mellan trista jobb.
Jag är på rätt ställe, och jag tänker stanna på Institutionen för arkeologi tills de ger mig ett eget inventarienummer. Ni hittar Micromännen här.

torsdag, april 26, 2007

Di Leva i sovrummet...?



När jag blev tokig av att ha suttit hela förmiddagen framför datorn gick jag ut. Överraskades av det somriga vädret, av att det till skillnad från vid mitt skrivbord sken en sol utomhus. Jag gick och gick, strosade på Haga Nygata och stack in näsan en och annan affär. För första gången på flera år kände jag ett sug efter det där som affärer med namn som Indigo, Regnbågen och Näckrosen säger sig erbjuda. Esoteriska bokhandlar, new age-affärer. Jag noterade att utbudet av tarotlekar vuxit något sedan jag var tonåring. Nu finns det Goth-tarotlekar och Manga-tarotlekar. Jag tjuvlyssnade på några damers meningsutbyte om olika rökelser:

Kund: Jag letar efter någon uppiggande rökelse, något som är bra på morgonen.
Expediten: Ja då är DEN alldeles fel, den är visserligen väldigt härlig, men den är mer lugnande. Att bränna den känns som om Tomas Di Leva stod i ditt rum och viskade "slappna av, slappna aaav".
Sedan föreslog hon en uppiggande rökelse, och kunde köpte båda.

Att svepa med blicken över bokhyllor med esoterisk litteratur är en annan upplevelse idag än när jag gick i gymnasiet. Nu har min hjärna lärt sig att ifrågasätta, kräva bevis, fullständiga resonemang, transparenta tankegångar och helst litteraturhänvisningar på var och varannan rad. För mitt 18-åriga jag, som var naiv och modig nog att göra mitt största skolarbete om schamanism, var Näckrosens bokhandel en egen värld av hemligheter, insikter och skuggade vägar att vandra, inåt, neråt, uppåt eller vart som helst utom i vår fysiska, förklarliga värld.

tisdag, april 24, 2007

Mitt hår håller på att torka. Idag ville jag inte kliva upp. Drömvärlden höll ett extra hårt grepp om mig, tvingade mig att ställa in fem nya minuter på mobilväckningen. Sedan höll den mig fast i foten och släpade sig efter ända in i duschen. Där rann den slutligen ner i underjorden igen, tillsammans med schampo och tvål.

Igår kom jag hem med leriga stövlar. Det första jag tvingades göra var att spola av dem i badkaret. Det gav en viss dagisnostalgi. Jag antar att proceduren blir densamma idag. Vi ska få leka med en totalstation idag. Som de riktiga arkeologerna gör - vandra runt med en stav prydd av en prisma i toppen och "rita" kartor av allt som kan tänkas vara viktigt i landskapet. PC liknade Gandalf när han demonstrerade staven, allt som saknades var slokhatten.

Idag får det bara inte vara lerigt - när jag lämnar de uråldriga lerornas landskap runt Näckrosdammen ska jag gå och bli kulturell på Konserthuset. Tror ni de släpper in folk med leriga stövlar i Stenhammarsalen?

torsdag, april 19, 2007

Ibland är Rysslandsnostalgin extra svår...

onsdag, april 18, 2007

Saker som hänt sedan jag senast uppdaterade bloggen

  • Jag har på grund av vårvädrets ankomst tröttnat på att sitta vid datorn lika mycket som jag brukar. Hälsosamt.
  • En romans fått ett värdigt avslut. Jag är ganska nöjd; det var underbart medan det varade.
  • Min handledare har yttrat "Det ska bli väldigt intressant att läsa din uppsats. Väldigt intressant." Jag får kalla kårar när jag tänker på hennes förväntningar.
  • Min B-uppsats har nått den respektabla längden av 5 sidor, av maximalt 10. Än innehåller den bara skissartade utkast utan minsta kvalité. Jag visste att 10 sidor var alldeles för kort!
  • Jag har fått en lägenhet! Förstahandskontrakt! Samtliga bloggläsare är bjudna på inflyttningsfest i Västra Frölunda i juni!

onsdag, april 04, 2007

Jag fick VG på senaste hemtentan - igen!

På något vis, som jag själv inte riktigt har koll på, är jag grym.

Jag frågar mig dock när turen ska vända.... kanske i samband med B-uppsatsen? Visst har varje människa en begränsad plugg-turkvot? Som är slut snart...

Men, tack PC!

måndag, mars 26, 2007

Självporträtt

































onsdag, mars 21, 2007

Jag googlar jorden

Jag har laddat ner Google Earth och är helt fast! Det var vår käre PC som föreslog att vi skulle lära oss titta på olika kartor och flygfoton och grubbla över vad en arkeolog kan få ut av det.

Så långt kom inte jag. Nu sitter jag här och återupplever gamla reseminnen, och fantiserar över nya. Nyss var jag på Vestmaneyjar och blev nostalgisk över den lavadränkta lilla staden bebodd av partyglada människor och den färgsprakande lilla hamnen omgiven av höga, gröna klippor. Nu ska jag till Tokyo.
Vi syns!

måndag, mars 19, 2007

Att möta ett skepp


Jag har blivit kompis med huvudstaden. Har förlorat min t-baneoskuld och lärt mig uppskatta myllret av stora hus och breda gator, anrika myndigheter, kungliga gatnamn och ridderliga broar, människor som har bråttom och en och annan kändis.

Jag har sett Dödsdansen på Dramaten och Magnus Uggla på 7-eleven, konstaterat att Moas GPS hittar sämre i Stockholmstrafiken än Moa själv, hängt på DN's bildredaktion och fått en ny frisyr. Dessvärre missade jag queerbokhandeln Hallongrottan som halva världen tipsat om. Vad är det för j-a sätt att ha öppet hela söndagen men stängt på måndagen?? Jag förstår att de vill riva upp normer, men någon måtta får det vara! Om de vill ha några kunder.

Moa tog en likadan bild på mig.

Trots att Göteborg - däri vilar min själ och mitt hjärta i all evinnerlighet - är full av sköj och älskvärda människor var det härligt att fara i österled några dagar. Söndag var en überkulturdag med den fantastiska fotografen Sally Mann's utställning på Kulturhuset. Hennes bilder var det vackraste jag sett sen... Röda torget... eller nåt. Likaså Alphonse Mucha's art nouveau-grafik på Dansmuséet. Efter Liljewalch's vårsalong dråsade vi utmattade ner, likt två shoppingstinna stockholmsdamer, och halvsov på café Blå Porten med den vackra, döda innerträdgården som snart kommer explodera i knoppar. Det kommer jag missa.

Dramatens förgyllda överdåd fick mig att stirra som en lantfåne. När jag stirrat klart på det påkallade Moa uppmärksamheten på en karl i alldeles för små kostymbyxor. Vi undrade om det var allmänt utbrett. Kanske en spin off-effekt av Cheap Monday-modet att killarna visar varje vinkel av sin stjärt?

Ända sedan jag första gången fick syn på Almqvists barnbok om skeppet Vasa har skeppet varit en... kompis. Nu när jag bläddrade igenom "Sagan om Vasa" för första gången på typ 15 år insåg jag att den bidragit lika mycket som Indiana Jones och andra senare intryck till att er undertecknade numera utbildar sig till det hopplösa yrket arkeolog. Särskilt skildringen av de starka bärgningsbåtarna Tor och Frigg som två jättar i badbyxor som med sina stora händer lyfter upp Vasa ur dyn.
Jag traskar in i själva museet helt oförberedd på att genast mötas av det enorma skeppet. Det tonar upp sig långt ovanför mitt huvud, svartnat, härjat och totalt bevarat! Gåshud ända in i öronen, och - för en materiella lämningar-nörd som jag - nästan en tår i ögat av rörelse.


Sveriges tristaste tågres(enär)a.


Den stolta huvudstadens regn, blåst och nästan snö har givit mig en något ofrisk känsla i halsen. Såfort jag kommer hem ska jag proppa i mig ingefära, vitlök, honung och kanske avrunda den delikata blandningen med en hutt konjak. Ett av vuxenlivets privilegier.

fredag, mars 16, 2007

Det kära inlägget

Jag passar på nu på våren. När allt annat också är nytt, och alla är yrvakna och blekare än snödropparna.
En ny kärlek med nya förutsättningar, nytt pirr på nytt sätt. Löftesrika nätter och längtansfulla dagar, hår i ögonen och en katt som ska kliva runt överallt. Nya sidor av mig vecklas ut och solar sig i marsljuset.

Jag passar på nu när tokvåren vaknar till liv i det dammiga ljuset, de tufsiga krokusarna skallar sig igenom gammalt skräp och närapå min 23'e födelsedag kliver en insikt ut i solen.

Kärlek är många saker. Kär är man, och kärlek gör man. När kärleken äntligen passar mig, får våren vara hur smutsig och tokig som helst. När solljuset träffar mig lyser jag tillbaka.

tisdag, mars 13, 2007

Det osympatiska inlägget

Soundtrack: ingenting. i bakgrunden Säde som tittar på TV.

Skräckblandad eufori: att pröva nya saker.

Bagfighting - jisses vad jobbigt, men kul! Alltså inte slåss med handväskor som någon kompis trodde, utan försöka slå en enorm säck sönder och samman.

Höga förväntningar - på mig. Hemtentan är äntligen klar och inlämnad, och PC sade att han överlag var imponerad över hur bra vi skrivit. Och tittade särskilt på mig, verkade det som. Jag tror egentligen inte han vet vad vi heter, men på något sätt har jag väl lyckats göra intryck. Fantastiskt roligt! Men *gulp* nu har han antagligen skyhöga förväntningar på vad jag klämmer ur mig även muntligt, eftersom resten av terminen mest kommer bestå av gruppresentationer och babbel.


Hur matt och smutsigt allt ser ut i vårsolen - inte bara allas fönster, utan även själva gatorna, bilarna och husen. Ganska vackert, och väldigt vårligt.

Är själv överlag på ypperligt humör numera, tack vare färdig hemtenta, annalkande vår, brist på världsproblem i mitt liv. Men som mamma påpekade redan i blöjåldern - Jag har sjukt dåligt tålamod. Jag är trött på mitt boende. Min kompissambo är världens goaste människa och en av mina bästa vänner.

Men jag irriterar mig alltmer på ATT jag måste bo ihop med någon. Till och med min katt är i vägen. Som jag uttryckt i ett tidigare blogginlägg - jag orkar inte ta hänsyn!
Jag har överlag dåligt tålamod med människor. Såfort de inte är på min nivå, hänger med i mitt resonemang, vill samma sak som jag och är på samma humör som jag, stör jag mig.

En fullkomligt osympatisk och förkastlig attityd, jag vet. Jag är antagligen lika tålamodskrävande själv till och från, och hänger antagligen inte alltid med i andras resonemang heller. Men det är som om mitt humör är superbra så länge jag inte behöver anpassa mig till andra.

Slutligen stör jag mig på något som är livsfarligt att störa sig på, eftersom risken är stor att jag gör precis samma sak själv ibland.
Men here we go - folk som lämnar ut sig själva i bloggar och internetdagböcker, (samtidigt som de egentligen inte har så mycket att skriva). En del kör varianten att skriva i så diskreta, diffusa ordalag att de tror att man inte kan räkna ut vad de menar - samtidigt som det är precis det de vill. Att rätt person ska förstå vad de egentligen säger. Eller så är inläggen så rättframma och detaljrika och bisarrt utlämnande att man bara blir avskräckt från att läsa vidare. Vad är så roligt med att vräka ut hela sitt känsloliv på internet?
Till viss del kan jag förstå. Att skriva på internet, med vetskapen att alla kan läsa det man skriver, är ibland lite lättare än att formulera alla tankar i en hemlig liten dagbok. Det ger kanske en kick att veta tusentals människor kan se ens innersta känslor utan att man behöver ta några konsekvenser? Man är anonym och trygg bakom sin dator, men har lättat hjärtat lite.

Mitt föregående blogginlägg - Flyttfågel - är gränsen för hur mycket känslor jag lämnar ut. När jag startade denna blogg hade jag som riktlinje att alla jag känner ska kunna läsa bloggen. Utan några hard feelings, missförstånd eller kontroverser. Det fungerade inte så länge. Bloggen blev ganska tråkig.
Här har jag uttryckt alla möjliga åsikter om vissa människor jag känner, i de fall där det är ytterst osannolikt att personen ifråga någonsin kommer läsa min blogg.


Efter förmåga försöker jag säga vad jag menar här. Jag försöker undvika dunkla omskrivningar riktade till vissa personer.
Den kanske inte alltid är intressant för någon annan än mig själv - de flesta bloggar är kanske först och främst egenterapi för bloggaren - men jag försöker åtminstone ge er lite innehåll.

Jag vet att ovanstående både är uttryck för extrem självgodhet och precis det jag säger mig vara emot - bloggar och onlinedagböcker där folk öser ur sig en massa känslor utan att tala klarspråk. Så, ja: vissa av de jag känner som kanske läser min blogg ibland SKA känna sig träffade.
Det jag egentligen ville komma fram till var att jag blir ganska avskräckt från att bli alltför personlig med människor som sedan lämnar ut hela sitt privatliv (och indirekt andras) på internet.

onsdag, mars 07, 2007

Flyttfågel

Soundtrack: On the Radio - Regina Spektor, The one you love - Rufus Wainwright, Sexy Back - Justin T, Champagne & Cigars - Timo Räisänen, Du Hast Remix - Rammstein & Zemfira, Asleep on a train - Múm, Young Bride - Midlake, Might tell you tonight - Scissor Sisters

Jag har druckit två cider. Det snurrar lite. Att gå nerför Avenyn lite påverkad men inte berusad gav en behaglig dimma, samtidigt som allt blev lite starkare. Lite vackrare. Färgerna lite klarare, jag vågade låta blicken vila längre på varje människa jag mötte, eftersom jag befann mig i en dimma, onåbar.

Jag vet inte om kvällen var någorlunda lyckad, eller väldigt misslyckad. Efter veckans GAST-möte skulle det ordnas filmkväll, på mitt initiativ. Jag skulle fixa filmen. Den var fildelad, stulen och hembränd i något konstigt format och funkade inte i någon av de tre DVD-spelare vi provade. Folk satt med armarna i kors och såg lite otåliga ut. Tur att GAST alltid säljer starka drycker, annars hade antagligen alla gått.


Jag och min söta vapendragare Unni rusade ner till filmbutiken på Södra Vägen och rafsade till oss tre filmer ur Nyheter-hyllan. Kvällsluften var så fuktig att man kunde fånga upp den med ett glas och dricka, men det var milt. Riktigt milt, till och med min tunna vårjacka var för varm.
Efter lite småprat enades alla om en spansk-amerikansk "psykologisk thriller". Den visade sig vara lång, jävligt lång, långsam, segare än en budgetförhandling och alldeles, alldeles deprimerande. Den slutade med att Gary Oldman skjuter ihjäl ett litet spanskt, missbildat barn. Ja, ni hör hur deprimerande den var. Ytterligare beskrivning är överflödig, och hela sista halvan av filmen öste regnet ner.
Vi försökte titta på en film till - en amerikansk film om Andra världskriget. Sådana brukar vara både actionfyllda och underhållande. Icke. Den var om möjligt ännu mer deprimerande - frusna landskap fulla av döda människor, långsamt filmade i gråskala. Vid det här laget satt de få tappra själar som inte redan gått hem och småpratade och hade ganska kul, men när jag summerade situationen för mig själv ville jag mest sjunka genom golvet.

Trots att jag är fullt medveten om att det inte är mitt fel att samtliga filmer antingen inte fungerade eller var så kassa att man vill skjuta skallen av sig, känner jag mig ganska dum. Filmkvällen blev lite av ett fiasko på grund av mig, men som övriga GASTare riktigt påpekade så kunde inte jag hjälpa det. De är trots allt en ganska opretentiös skara och jag kanske borde låta deras "vi är lite nördiga men glada"-attityd smitta av sig på mig...

Jag börjar verkligen bli stammis på Junggrens, och snart kan jag inte låta bli att sno hem en kopp! Deras kaffekoppar är gröna, mönstrade med snirkliga blad och snygga. Att det står Zoegas på kan jag leva med.
Just nu är en tid av nya bekantskaper. Jag är bjuden på fest på fredag och ifall inte tentan blir alltför tung går jag nog dit. Det kan vara värt lite panikplugg att ägna en kväll åt roliga människor i en tvåa på Hisingen.

Två glas vatten senare har det slutat snurra, och jag är på lite bättre humör. Men vår-rastlösheten börjar krypa på mig igen, som alla vårar tidigare. Det är nog där skon klämmer. Jag vill flytta. Trots fantastisk fin lägenhet i mina barndomskvarter och världens bästa katt och sambo vill jag vidare. Det är en nästan fysisk känsla av instängdhet - som att vara klädd i en alldeles för trång stentvättad jeansoverall som kliar och klämmer överallt.

Jag orkar inte med andrahand, att akta någon annans prylar och försöka memorera vart möblerna stod varje gång man vill möblera om. Orkar inte det 30 år gamla äckliga lilla plastbadkaret, orkar inte ta hänsyn till den andra själ som bor i lägenheten. Orkar inte ha en tidsgräns att ta hänsyn till - nu får vi inte bo här efter maj, och skulle vi säga upp lägenheten innan maj har Åsa världens ekonomiska knipa.

Jag orkar inte ta hänsyn!

Jag är en flyttfågel.

söndag, mars 04, 2007

Vårtecken!

Soundtrack: Glósoli - Sigur Rós (på repeat)





Sol, barmark, vår! Äntligen! När jag vaknade någon gång vid lunchtid lyste solen upp lägenheten från alla håll, och Sushi klagade högljutt på att jag låg i sängen istället för att fylla på hans matskål. Snön består nu endast av små mobbade fläckar i skuggiga vrår, och det luktar vår. Som grädde på det hemlagade moset kom pappa och bror och levererade min rostiga gamla cykel. Finns det någon bättre hyllning till våren än att cykla? Så snart jag har varit hos cykeldoktorn med den kan jag börja trampa, susa och rulla mig fram i stan istället för att låta spårvagnarna styra mitt liv. Vad säger ni om det, Västtrafik? (Jag är fortfarande lite sur på dem.)




Jag glömde visa min snygga mugg. Jag tar tacksamt emot all nördig läkemedelsreklam som mamma blir påprackad i sitt jobb som sjuksköterska. Det började oskyldigt med små pennor, men har eskalerat. Tyvärr har mamma inte kvar stekspaden av märket Risperdal (ett lugnande medel).






Det är kanske, möjligen dags att gå till frisören. Jag har totalt tappat kontrollen över min behåring... I-landsproblemet är att jag är alldeles för snål för att gå till en bra frisör, och för mån om min fantastiska stil för att våga gå till en billig. Notera vilken enorm mognad och självdistans jag visar genom att lägga ut en fulbild på mig själv.



Äntligen är jag klar med tentafrågan som rörde en italienares analys av nordafrikanskt, forntida getbajs. Det var en rysare. Tänk er själva - en arkeolog vid namn Savino har krupit runt i små grottor och samlat in bajs från 10 000 år gamla berberfår (se ovan). Bajset har han vägt, mätt, pillat i och gjort pollenanalys av. Resultaten är häpnadsväckande... omfattande. Han har först lekt "gissa bajset" och sedan klurat ut vad fåren ätit och att människor måste ha samlat in födan åt dem. Sedan har han flummat ut i spekulationer kring hur dessa människor levt, fungerat och hur de sociala mekanismerna kring fördelning av mat sett ut. Häftiga resultat, enbart utifrån... getbajs. Jag är glad att vara klar med frågan.

fredag, mars 02, 2007

Forntid och nattklubbar, funkar det?

Soundtrack: Rocky Horror Picture Show - jag kan inte få nog.


Jag har lagt ner studierna för idag, men är kaffespeedad och inte ens det stora, vida Internet kan roa mig. Idag satt jag på samma stol, vid samma bord på Junggrens café i 6 timmar. Jag måste väl kvala in som stammis?

Vid bordet bredvid satt två pojkar, lika som bär. De måste vara antingen bröder eller kompisar sedan så många år att de börjat likna varandra. De hängde sina pop-hår-söta små huvuden över en lärobok i latin och rabblade någon dialog mellan typ Lydia och Postulus, det lät väldigt roligt. Jag blev lite sotis över att jag inte själv läser latin. Då och då tittade de på mig. Jag låtsades som ingenting. De tittade mer. Länge, uppenbart. Jaja, jag vet att jag är snygg, sluta glo på mig.
När mina kursare anlände och vi började utbyta desperata klagomål över tentafrågorna tog den ene, långhårige i grön tröja klädde grabben mod till sig och frågade vad vi pluggar.
"Forntid, varför ägnar sig unga eleganta damer som ni er åt det? Ska inte ni hänga på nattklubbar och sånt?"
Jag svarade att forntid och nattklubbar kompletterar varandra alldeles utmärkt. Vi drog slutsatsen att vi hänger på samma institution, och avslutade med ett "Vi ses på institutionen, eller Kings Head." De var rätt söta.

Junggrens verkar överhuvudtaget vara ett bra ställe att börja prata med främlingar på.

Jag är sur på Västtrafik, eller mig själv, för att de försöker böta mig på 800:- för ett månadskort jag precis laddat pengar på, men inte aktiverat. Jag ska överklaga, fett.

Vad ska jag roa min nya väninna med imorgon? Mig själv? Min katt? En film? (Vi har ju knappt gjort annat än titta på skumma filmer tillsammans.) En massa vin? Jag kan inte laga mat, så jag hoppas att hon kan det. Själv måste jag nog bota min besatthet genom att titta på Rocky Horror Picture Show igen, det kanske är lika bra att hyra den?

måndag, februari 26, 2007

Soundtrack: Tim Curry, Paolo Nutini, Wyclef Jean, Salem al Fakir

Igår testade jag något nytt - jag tog en fika på stan, vilket jag gjort otaliga gånger förr, med tanke på att jag är ung, bor i Göteborg och varken är sportfåne eller pingstvän. Men denna gång med pappa! Det var en ny grej vi testade, liksom. Jag kände att det var en slags point of no return. Irreversibiliteten är här, nu är jag verkligen vuxen.
Tidigare har pappa varit någon man bor hemma hos, svarar tålmodigt på hans "vad gjorde du i skolan idag" och tjatar tills han kör en till stan. Det var då.
Nu är han någon man ringer och hittar på något med, som vilken annan polare som helst. Vi diskuterade min ekonomi, bostads- och studiesituation, mina sommarplaner och hans uppskruvade hyllor och krångliga ugn. Lite som en kompis, alltså. Men med tanke på att han fortfarande innehar vissa pappafunktioner, som ekonomisk stöttepelare, skjutsa med bilen när jag ska flytta, visa hur man lagar Janssons frestelse och tjata på mig om att jag ska installera brandvarnare så kan man snarast betrakta honom som en slags konsult. Som ska ha betalt. Jo, med tanke på att han köpte en hel dator till mig är jag skuldsatt upp över öronen med gardinsömnad, städhjälp och trädgårdsskötsel vid hans sommar(ruckel)stuga.

Efter att ha varit förkylda i typ 6 veckor släpade Säde och jag varandra till gymet och tog oss igenom ett yogapass. Trots alla riskkalkyler rörande nästäppa, kollaps och stela leder klarade vi oss helskinnade och jag kände mig till och med stärkt efteråt. Mjuk och lugn och snäll. Jag ska försöka göra det till en vana, tills hela världen trillar av stolen i ren förvåning över att jag är snäll, mjuk och lugn flera dagar i veckan. Det är min plan för våren´, vänta bara. Svårt dock att prioritera mellan Cinemateket och yogan, särskilt som man sällan i förväg vet om man är på väg till en bra film eller dålig.
I torsdags såg jag en av Hitchcock's allra sämsta, pinsammaste bortglömda verk från 1936, en töntig, starkt pro-brittisk spionsoppa där de får varandra i slutet och en svart man finns med enbart som komisk side-kick. Den kan de lika gärna stoppa tillbaka i arkivet för gott. Virgin suicides var däremot fantastisk.

Idag träffade jag lustigt och spontant en gammal vän från Mora. Härligt att upptäcka att det fortfarande är lika kul och lätt att umgås! Trots att vi numera gör helt olika saker. Hon har bara fördjupat sig i slöjd, garn, färger och skapande medan jag klättrat upp i akademikerkojan och vägrar komma ner. Men som plötsliga Göteborgsguider var jag och Säde tvugna att leta fram en garnaffär på Vallgatan och släppa in vännen där. Jag upptäckte något jag saknat utan att veta om det - att vila i färger. Ja, just det. Omge sig med garners och tygers färger, former, kvalitéer, texturer... saker som ögonen och händerna bara vilar i. Den tjänsten gör inte böcker en. Jag kanske ska plocka fram alla garner och bara meditera i dem?

Nu är kvällen sen och det är dags att starta med tentan efter en dag full av dagdriveri.

Jag måste bara får säga det: Den überhajpade Salem al Fakir är ju grymt överskattad!



fredag, februari 23, 2007

Det är bara jag som aldrig får några kommentarer!

Det är nästan aldrig någon som skriver kommentarer till min blogg, trots att jag nästan slår knut på mig själv i min strävan efter att skriva så intressanta saker som möjligt. Varför? Vad är det för fel på mig?
Den här tjejen får ju massor av kommentarer på vartenda blogginlägg!

Skriver jag kanske för intressanta saker?

www.kulturchock.nu Vilken bra grej!

torsdag, februari 22, 2007

Soundtrack: Stronger - Amy Winehouse

Idag är det Petter Katt, eller Per i stolen. Så kallades den 22 februari förr, eftersom gamla kalendrar firade Petrus cathedraticus denna dag, till minne av att Petrus äntrat biskopsstolen. I augusti firade man också Petri fäng, alltså Petrus i bojor. Hur man firade vet jag inte. Jag ska fundera på vad jag kan göra idag för att hedra minnet av Per i stolen.


Fet St Petersburg-nostalgi igår. Dostojevskij och slagsmål i sängen. När jag äntligen kastade ut Kaspar vid halv 3-tiden var mitt rum i totalt kaos och damm virvlade runt i våra näsor.

Inatt drömde jag en riktigt sweet dröm - mamma och jag gick in i en butik som säljer fest- och balklänningar. "Välj nu ut en riktigt fin klänning till premiären på Operan" säger mamma. Jag är inte nödbedd - far runt bland glitter, paljetter och yviga kjolar och klämmer, känner och testar. Orgien störs av att just mamma ringer och väcker mig. Hon tycker drömmen verkar härlig och det är just Opera-besök hon vill planera. Jag säger mest okej till allt och gillar att ha saker att se fram emot - Operan, min födelsedag, våren.

Rådande väder kan mest dra åt helvete. Det är kallt, blåser småspik, och väglaget ger nära döden-upplevelser. Jag intar samma taktik som i Mora och vägrar gå ut förrän klimatet tagit sig i kragen. Kragen!

Free Website Counter
Free Counter