IKEA-landslaget och arkitektoniska fallosar

Är sysslolös och spankulerar runt, tills pappa blir nervös och säger åt mig att göra sallad. Han placerar mig vid diskbänken, där jag funderar lite på några dagsaktuella händelser.

Dagen efter Sveriges förlust i åttondelsfinalen beskriver tysk media våra spelare på ett ganska kul sätt: livlösa IKEA-möbler som låg utspridda huller om buller på plan. "Bokhyllan Mellberg" och "Stormlyktan Fredrik"...

Men i GP läser jag något som faktiskt får mig att reagera.
Man är inte nöjd med att Göteborg är en av Sveriges mest populära turistmål, eller ryktet som en händelserik evenemangsstad. Vd'n för Göteborg & co är intervjuad.
"Götatunneln ger ett lysande tillfälle att fortsätta bygga på Göteborgs styrka, närheten och varumärket" menar vd'n, som vill låta bygga ett nytt, vasst monument, ett ikonbygge i stil med Eiffeltornet, Turning Torso eller operahuset i Sydney. För att förhindra att Göteborg fastnar i lagom-fällan.

Men jag kan inte låta bli att undra vad det skulle vara bra för. Vad skulle det ge oss Göteborgare? Det som ger Göteborg dess trivsamhet, dess själ, är ju att staden är som den är. Jag tror det är precis det som också lockar alla turister. När jag talar om min hemstad med vänner från andra delar av Sverige nämner de ofta värmen och trivsamheten, att inga byggnader är särskilt höga, att det finns en småstadskänsla.
Och varje gång någonting gammalt rivs och något nytt byggst tar man bort, eller ändrar, en del av stadens själ. Ibland till det bättre, men fortfarande har något i stadssjälen försvunnit.
Götatunneln har redan kostat 3.2 miljarder, läste jag någonstans. (Jag har inte haft möjlighet att kontrollera siffran, så jag reserverar mig för att det kan vara fel.) Hur mycket det förbättrar trafiksituationen, ja det får vi se.

Men ett stort, skrytsamt landmärke... Trots att det är klichéartat kan jag inte låta bli att tänka att det är ett unket exempel på traditionell, manlig tävlingslusta. En arkitektonisk fallos att skryta med "Kolla vi har ett högre torn än Malmö". Störst är bäst?
Göteborg är en varm, trivsam liten storstad, trevlig att leva i, men den har sina problem. Den beskrivs som en av Sveriges mer segregerade städer, och vi har stora trafikproblem kvar att lösa, Götatunnel eller ej.
De pengar som ett skrytmonument skulle kosta för att förhindra att "Göteborg fastnar i lagomfällan" bör investeras i att göra Göteborg till en ännu tryggare, renare och mer integrerad stad. Då fastnar vi inte i lagom-fällan.

Rådvillbergsäker leker fotbollskommentator

Ja, ni kan nog själva räkna ut vad jag menar. Jag kan inte låta bli att ryckas med i den farliga strömvirvel av fotbollsengagemang som sveper över Sverige. Med förödande konsekvenser. Sverige har naturligtvis åkt ut, eftersom vårt lag kapitalt misslyckats med att bjuda något sorts motstånd mot Tyskland, och jag är engagerad.
Ja, jag är faktiskt engagerad till min egen stora förvåning. Nu när Sverige förlorade så KÄNNER jag faktiskt något, nån sorts besvikelse.
Trots att jag inte kan förklara varför sport skulle vara intressant, på vilket sätt det känns meningsfullt att se på en hop karlar som springer runt efter en boll.
Gemenskap? Bah.
Kul med sport? *gäsp*
Heja på sitt land? Driver du med mig?

Men, lika förödande meningslöst som vilken dokusåpa som helst en förmiddag på kanal 5, så är det likförbannat UNDERHÅLLANDE!
Bara för att kolla hur långt Sverige kan gå, liksom. Inte särskilt långt, gissade jag redan från början. Jag trodde inte ett ögonblick på att vi kunde slå Tyskland, och sen sitter jag ändå där ylandes i soffan bredvid min far, skriker åt Henke hur han ska göra och sliter mitt hår i ilska över den brasilianske domaren, och så vidare och så vidare.

Pappa och jag grillar och klagar på grannar.

Det här är far vid grillen. Det var igår, Midsommarafton. Vi drack ingen nubbe och hade inte ens folkdräkter, utan åt bara sill och färskpotatis.

Men tro nu inte att det är pappa som är Grillmannen i familjen!
Nej, han höll sig mest i bakgrunden. Gjorde grovjobbet och så.


Det är snarare jag som är grillkvinnan.
En roll jag trivs bra med. Jag bestämde vad vi skulle ha på grillen, valde glazen och serverade min familj lammkotletter och korv. Jag tog överhuvudtaget initiativet till att mamma skulle köpa en grill och ha grillkväll just igår. Jag är nästan som ett familjeöverhuvud.

Pappa tog också en videosekvens på mig med kameran, där jag skålar på ryska, tar en klunk öl och ser jävligt cool ut. Men den får ni inte se här.


Det var vanligt halvkasst midsommarväder, blåsigt, men med fleecetröja (fleece+grill=sant) gick det att sitta ute.
De flesta grannarna är bortresta. Det cyklade omkring några barn utanför trädgården. Så småningom lade de undan cyklarna och tog upp vattengevären. Sedan var det vattenkrig på gården.
Det kändes bra, med tanke på att skulle något ta eld i vår trädgård vore det bara att ropa dit en unge.


Nu i eftermiddag satt jag en stund på pappas (grillkvällen ägde rum hos mamma) balkong och åt glass och drack kaffe. Pappa envisas med att köpa den billigaste glassen - Euroshopper - fastän han skulle kunna bekosta en betydligt dyrare (och godare!) glass med sin rektorslön. Han letade fram en tub glassås ur kylskåpet, som gick ut i bäst före-datum för ungefär två år sedan.
En stund stod vi och diskuterade huruvida vi skulle slänga den, tills vi kom överens om att inte göra det. Det är så mycket socker i den, sade jag, att den säkert har bevarats. Socker är ju ett konserveringsmedel.

Sagt och gjort, med glass, sås och kaffe satt vi på balkongen och lyssnade på grannarna - pappa bor på bottenvåningen - som satt på gården och gapade till varanda och till sina ungar. Några av familjerna här är väldigt gapiga. Särskilt en pappa som alltid går omkring och gapar på sin fru och sina barn. Andra sitter vid uteplatsen och ropar upp till sina vänner som står på balkongerna och ropar tillbaks. Eller ropar på sina barn som är i andra änden av kvarteret.
Alla andra grannar får också höra att maten är klar eller "Å när har du semester då?" eller "Såg du matchen?" eller "Ge bollen till Pontus nu! Ge tillbaks den sa jag!".

Vi klagar lite på grannarna, pappa och jag. De är för gapiga. Varför känns det så bra att klaga på sina grannar? Tja, det är riskfritt, i alla fall. Vi lär aldrig konfronteras med dem, och vi lär aldrig höra vad de säger om oss. Men de har i alla fall den oerhörda fräckheten att bo i samma hus, samma uppgång, på samma gata som vi, och det räcker gott. Att de bara vågar. Och dessutom, som om inte det var nog, skriker barnen i trappuppgången så att det hörs ända in till oss, och själva sitter de på gården och pratar högt medan deras barn kickar boll överallt.

Lyckligtvis hittade vi ett intressantare samtalsämne, pappa och jag.
Boken "Boken om det hemliga sällskapet" av Claes Hylinger är nån sorts trilogi, som jag hittade i en pocketaffär när jag egentligen hade bråttom till tåget. En trilogi skriven under ganska lång tid, men inklämd i en volym.

En ung, grubblande och lite naiv student som driver omkring i Göteborg - min egen stad, och boken är full av underbara miljöbeskrivningar - och via diverse tillfälligheter hamnar han ute på äventyr i Paris. Han får en tjänst, först hos en författare han beundrar och sedan hos Det hemliga sällskapet, som vägrar erkänna att de sysslar med något särskilt alls. Men hemliga är de.
Inga verkliga faror lurar någonsin i boken, som ger läsaren en enda stor mysig fika-stämning.

Jag gav den till min far som också var en ung student i Göteborg och som älskar franska och Paris. Hoppas han känner igen sig själv lika mycket som jag kände igen honom.