Rådvill-Bergsäker och Världen

Mitt liv och alla som är inblandade. Arkeologi. Studentliv. Nattliv. Katten. Film, musik, operabesök. Ibland är det bara roligt, ibland har jag grubblat jäkligt mycket. Jag blir glad om Du kommenterar!

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sweden

lördag, maj 26, 2007

Kära Marilyn


Marilyn Manson.
En gammal vän från tonårsrummet.
Jag borde skicka tackkort till honom.


"Kära Marilyn,

Tack för att du dränkte min ångest i oväsen. Tack för att du såg lika gräslig ut som jag kände mig. Tack för att du vrålade lika mycket som jag ville, sminkade dig lika hiskeligt som jag ville och visade att bottenlösa avgrunder inte bara fanns i mitt liv."


En viss nostalgi kom över mig när jag läste två aktuella intervjuer med den gamle skräckrockaren. En i Groove Magazine och en i DN, med anledning av hans nya skiva Eat me, drink me. I båda intervjuerna beskriver journalisten hur Manson lägger sig på en soffa och öser ur sig oväntat mycket av sina innersta känslor. Mellan raderna kan man läsa hur obekväma journalisterna känner sig. Det var inte det här de väntade sig av rockstjärnan som är förbjuden att uppträda i flera stater i USA.

Av intervjuerna att döma har Manson gått igenom samma helvete som han hjälpte driljoner tonåringar att ta sig igenom. Ja ja, föga förvånande. Men den ödmjukhet och sårbarhet som skymtar i de nya intervjuerna fick mig att omvärdera honom. Sedan jag lämnade tonåren har jag, det skall erkännas, skrattat lite åt honom. Eller åt min egen enorma beundran. Nu påmindes jag om att han är mer än bara ett spektakel. Han är en ganska ensam man som tonsatte de värsta åren av mitt liv, och jag är skyldig honom ett tack.

3 kommentarer:

Anonymous Anonym sa...

Hej RådvillBergsäker!

Kul att du kommenterar Groove- och DN-intervjun med Marilyn Manson, och att de gav dig något. Jag är själv ett gammalt fan till honom, och när Groove-redaktionen frågade om jag ville göra intervjun var det ingen tvekan.

Men jag kände mig aldrig obekväm med Manson, som min text kanske ger sken av, snarare tvärtom. Han var artig och humoristisk. Vad som var jobbigt rent yrkesmässigt var att han kunde snacka på i timmar, och det var svårt att fråga typ udda frågor som vad han tyckte om nya Kalle och chokladfabriken (han gillar den gamla filmen stenhårt) eller vilka hans fans är idag, när han pratade om hur illa han hade mått och allt det där. Men hellre det än någon som svarar korthugget och sedan håller tyst.

Hur som helst, jag tolkar det precis som du att han är ganska ensam. Och kanske dricker för ofta.

Förresten, DN-intervjun gjordes direkt efter min. Det är därför vi båda skildrar samma mörka miljö med den där psykoanalytiska soffposen.

Torbjörn

torsdag, juni 07, 2007  
Blogger RådvillBergsäker sa...

Tack för kommentaren, och oerhört roligt att du hittade till min blogg!

På det hela taget måste det ha varit en häftig upplevelse att intervjua den legendariske Brian Warner...

torsdag, juni 07, 2007  
Blogger Matilda sa...

Oj vad fint skrivet. Inte det nyaste inlägget kanske, men gud så träffande.

onsdag, maj 18, 2011  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida

Free Website Counter
Free Counter