Kära Marilyn

Marilyn Manson.

En gammal vän från tonårsrummet.

Jag borde skicka tackkort till honom.

"Kära Marilyn,

Tack för att du dränkte min ångest i oväsen. Tack för att du såg lika gräslig ut som jag kände mig. Tack för att du vrålade lika mycket som jag ville, sminkade dig lika hiskeligt som jag ville och visade att bottenlösa avgrunder inte bara fanns i mitt liv."

En viss nostalgi kom över mig när jag läste två aktuella intervjuer med den gamle skräckrockaren. En i Groove Magazine och en i DN, med anledning av hans nya skiva Eat me, drink me. I båda intervjuerna beskriver journalisten hur Manson lägger sig på en soffa och öser ur sig oväntat mycket av sina innersta känslor. Mellan raderna kan man läsa hur obekväma journalisterna känner sig. Det var inte det här de väntade sig av rockstjärnan som är förbjuden att uppträda i flera stater i USA.

Av intervjuerna att döma har Manson gått igenom samma helvete som han hjälpte driljoner tonåringar att ta sig igenom. Ja ja, föga förvånande. Men den ödmjukhet och sårbarhet som skymtar i de nya intervjuerna fick mig att omvärdera honom. Sedan jag lämnade tonåren har jag, det skall erkännas, skrattat lite åt honom. Eller åt min egen enorma beundran. Nu påmindes jag om att han är mer än bara ett spektakel. Han är en ganska ensam man som tonsatte de värsta åren av mitt liv, och jag är skyldig honom ett tack.