Att möta ett skepp

Jag har blivit kompis med huvudstaden. Har förlorat min t-baneoskuld och lärt mig uppskatta myllret av stora hus och breda gator, anrika myndigheter, kungliga gatnamn och ridderliga broar, människor som har bråttom och en och annan kändis.

Jag har sett Dödsdansen på Dramaten och Magnus Uggla på 7-eleven, konstaterat att Moas GPS hittar sämre i Stockholmstrafiken än Moa själv, hängt på DN's bildredaktion och fått en ny frisyr. Dessvärre missade jag queerbokhandeln Hallongrottan som halva världen tipsat om. Vad är det för j-a sätt att ha öppet hela söndagen men stängt på måndagen?? Jag förstår att de vill riva upp normer, men någon måtta får det vara! Om de vill ha några kunder.

Moa tog en likadan bild på mig.

Trots att Göteborg - däri vilar min själ och mitt hjärta i all evinnerlighet - är full av sköj och älskvärda människor var det härligt att fara i österled några dagar. Söndag var en überkulturdag med den fantastiska fotografen Sally Mann's utställning på Kulturhuset. Hennes bilder var det vackraste jag sett sen... Röda torget... eller nåt. Likaså Alphonse Mucha's art nouveau-grafik på Dansmuséet. Efter Liljewalch's vårsalong dråsade vi utmattade ner, likt två shoppingstinna stockholmsdamer, och halvsov på café Blå Porten med den vackra, döda innerträdgården som snart kommer explodera i knoppar. Det kommer jag missa.

Dramatens förgyllda överdåd fick mig att stirra som en lantfåne. När jag stirrat klart på det påkallade Moa uppmärksamheten på en karl i alldeles för små kostymbyxor. Vi undrade om det var allmänt utbrett. Kanske en spin off-effekt av Cheap Monday-modet att killarna visar varje vinkel av sin stjärt?

Ända sedan jag första gången fick syn på Almqvists barnbok om skeppet Vasa har skeppet varit en... kompis. Nu när jag bläddrade igenom "Sagan om Vasa" för första gången på typ 15 år insåg jag att den bidragit lika mycket som Indiana Jones och andra senare intryck till att er undertecknade numera utbildar sig till det hopplösa yrket arkeolog. Särskilt skildringen av de starka bärgningsbåtarna Tor och Frigg som två jättar i badbyxor som med sina stora händer lyfter upp Vasa ur dyn.
Jag traskar in i själva museet helt oförberedd på att genast mötas av det enorma skeppet. Det tonar upp sig långt ovanför mitt huvud, svartnat, härjat och totalt bevarat! Gåshud ända in i öronen, och - för en materiella lämningar-nörd som jag - nästan en tår i ögat av rörelse.

Sveriges tristaste tågres(enär)a.

Den stolta huvudstadens regn, blåst och nästan snö har givit mig en något ofrisk känsla i halsen. Såfort jag kommer hem ska jag proppa i mig ingefära, vitlök, honung och kanske avrunda den delikata blandningen med en hutt konjak. Ett av vuxenlivets privilegier.