Orosmoln: bristen på moln

När Europas väder slår bakut kan den rymdresande, hjärttransplanterande och nobelprisdistribuerande människan inte göra mycket. Utom att hålla i sig. Vädret är en av de få makter som fortfarande fullkomligt ignorerar människan - kanske den enda kraft som är om möjligt ännu destruktivare än vi själva.

När paraplyerna blåser sönder är det bara att stanna inomhus tills vädret är snällt igen. Översvämningar lamslår England och stormar skakar Ryssland. Hetta söver Medelhavsområdet, och jag kunde ha struntat i alltihop, vore det inte för rapporter om extrem hetta även i Rumänien. En värmebölja som skördat flera liv, och riskerar att göra min resa avsevärt tuffare.

"Is this your wife? What a lovely throat."

Nosferatu (1922) är i sanning en odödlig film!

Vuxenpoäng

Soundtrack: Arawan - Tinariwen

Är vagt medveten om att alla krafter ovan, under och runt mig vill få mig att fira midsommar på ett helt annat sätt. Istället följer jag lydigt ett knippe sociala spelregler och går på en vanlig lägenhetsfest. Och trevligt har jag. Det är tredje helgen i rad jag festar, vilket inte är likt mig. Fröken Jag-läser-hellre-en-bok är ute bland folk och roar sig. Känslan av att vara ensam är bekant och stör mig inte, men ikväll smyger en ny känsla in under huden. En slags social ensamhet - jag är där som singel. Jag kom dit ensam, och jag minglar runt och småpratar och har hur trevligt som helst. Men jag hör inte ihop med någon. Ingen självklar att klänga på eller gå hem med. Jag är omgiven av gulliga, nykära par, någon är på festen ensam men pratar ideligen med pojkvännen i mobil, och någon blev nyligen dumpad och längtar sig galen efter tvåsamhet.

Är jag ensam nöjd singel? Jag inser att mitt civilstånd inte enbart är min egen angelägenhet i vuxenpoängvärlden. Bland nya människor spelar det roll hur man representerar sig själv - som en eller en del av en tvåsamhet. Genom en partner visar man upp vilket läge i livet man befinner sig i.

Övriga festdeltagare är antingen färdigutbildade, har mer eller mindre fast anställning någonstans eller söker jobb. De äger lägenhet, bil och gud vet allt och på väg in i ett läge i livet jag fortfarande mest förknippar med mina föräldrar. Stadgade. På den sociala skalan hänger jag löst, inser jag.

Vi diskuterar vuxenpoäng. Jag är fortfarande begeistrad över att överhuvudtaget ha ett förstahandskontrakt, tycker julpynt är borgerligt och brukar gömma de orange pensionskuverten under sängen, för att hämta några klichéartade frågor från testet http://www.vuxenpoang.se/. Min sociala ålder landar enligt testet på 21.9 och jag blir, till skillnad från min verkliga ålder, yngst på festen. Att jämföra med den 21-årige värden som blev 33 år.

Det fåniga onlinetestet ger fart åt diskussionen. Alla beter sig som om "mycket vuxenpoäng" är pinsamt, samtidigt som de med hela sin livsstil eftersträvar just det.

Själv tar jag poäng genom att inse att social kompetens inte räcker för att trivas ihop på en midsommarfest. Oavsett om jag själv längtar efter någon att dela livet med eller ej, så spelar en partner roll för vilka människor jag känner att jag har något gemensamt med. Bland soffor på avbetalning, söta par och högstadielärare känner jag mig barnslig, och önskar att jag hade i alla fall en till rastlös student att skåla med.

Oinbjuden

Soundtrack: Uninvited - Alanis Morisette

Like anyone would be
I am flattered by your fascination with me
Like any hot-blooded woman
I have simply wanted objects to crave
But you - you're not allowed
You're uninvited - An unfortunate slide

Den låten blir aldrig gammal. Jag kan lyssna på den igen, och igen, och igen. Varje gång dyker ett nytt landskap upp, upplyst av musiken. Jag är en sån som ser saker för mitt inre när jag lyssnar på bra musik.
Snart är jag också den jobbiga grannen som lyssnar på samma låt om och om igen - på hög volym.

Festen då köksdörren försvann

Idag vaknade jag med små luckor i minnet och känslan av att inget jag sade igår var särskilt smart. Det är chips över hela golvet, och i hallen luktar det öl. Efter flera timmar, då jag hämtat mig, städat, ätit frukost och tagit ett långt bad, inser jag att köksdörren saknas. Plötsligt minns jag att jag - mitt i festen - tvingade en kompis haka av den och bära ner den i källarförrådet...

Jag fick en skärslev som tjänade som tårtspade till äppelpajen, en vattenpipa åkte fram på den minimala balkongen, och någon smög runt och fotade allt. Flera personer fyllde min kompisbibel med avslöjande fakta, som jag gottar mig åt idag.

Jag har sällan fest. Det krockar med mitt kontrollbehov, och jag trivs för bra ensam. Nu kan jag inte sluta gräma mig över hur full och fånig jag måste ha verkat igår. Sade jag överhuvudtaget något intelligent? Jag har ett svagt minne av att jag var ganska oartig mot en av lillebrorsans kompisar. Det blir inte bättre av att jag börjar stamma av minsta alkoholintag.

Nej, sluta gräma sig! Nu låter det som om festen var fullkomligt misslyckad, vilket den inte var. Lägenheten är premiärfestad och det blir fler fester! Jag hade sjukt kul, och hoppas att alla andra också hade det!

Första doppet

På stans svettigaste buss har ungarna VM i mobilmusik. Till slut ryter busschauffören att de ska stänga av eländet. En stund senare sitter de där igen, med varsin litet high tech-monster i handen och spelar upp varsin låt - samtidigt. Ingen hör någonting. Jag undrar lite var underhållningen finns i den här leken. Barn gör konstiga saker nu för tiden.

Jag är på väg till Fiskebäck för att kyla ner mig, och det är barnen antagligen också. Tur att Fisekbäck är stort. Jag befarar dock att mobillåtarna hörs vida omkring.

Men det visar sig att det finns gott om tysta klippor för den som går en bit från familjebryggan. Klipporna är släta som unga kinder, och jag följer avundsjukt en kajakpaddlare med blicken. Vattnet är underbart uppvärmt, och efter en simtur lägger jag mig platt. På uråldrig sten, under ännu äldre sol. Det känns tryggt att tänka så. Jag undrar hur länge folk har kommit just hit för att bada?

Jag försöker förstå att jag är ledig. På riktigt. Nyss lade jag den justerade uppsatsen på brevlådan, färdig för arkivet. Det... det var det. Det var allt för i vår. Jag har kommit till slutet på min att göra-lista. Nu måste jag inte göra någonting, förutom det jag själv hittar på. Beställa flygbiljett till Rumänien är en sådan sak. Jag ska inreda lägenheten och lära mig lite turistrumänska. Men det är allt jag kan komma på - resen blir en välförtjänt slapp tid.

Etikettkonformism

Fråga: Jag har en svart klänning med små vita prickar som jag undrar om jag kan ha på bröllop? Det är en jättefin modell, slank med en volang nertill. Till klänningen tänkte jag ha en vit stickad sjal med små vita blommor och kantad med vita paljetter. Bör jag ha något annat färginslag också eller är det ok?

Svar: På senare tid har kommit ovanligt många frågor från kvinnor som ska vara bröllopsgäster och absolut vill ha svarta eller vita eller svartvita klänningar, och undrar om de är okej. Jag har svårt att förstå att så många tycker att är så viktigt att ha svart, vitt eller svartvitt just på bröllop - eftersom de ju uppenbarligen vet att detta inte är det mest artiga, vänliga och rätta. Så till dig och alla andra som har samma fråga svarar jag: tar ni era svarta, vita eller svartvita klänningar, tillsätt åtminstone ett brett skärp i tydlig färg, och ha en schal i samma tydliga färg. Men undvik vita detaljer och svarta!

Magdalena Ribbing

Ur Dagens Nyheter

Jaa, sannerligen! Heja fru Ribbing som sätter ner foten i livets viktigare frågor! Och det säger jag er, bloggläsare, att skulle någon våga komma i svartvit klänning till mitt bröllop, är vänskapen över! Sådant ohyfs!

Skämt åsido och ärligt talat. När jag läste frågan, blev jag förvånad över hur osäkra människor kan bli över sådant som jag tycker är småsaker. Visserligen kan man mycket väl bli bjuden på bröllop utan att känna brudparet särskilt väl. Men oftast känner man väl brudparet (och deras smak, stil och värderingar) bättre än man känner en kvinna som har en frågespalt i Dagens Nyheter?

När jag läste svaret på frågan, blev jag än mer förvånad över hur konservativt vi (enligt Magdalena Ribbing) förväntas bete oss. Och att döma av mängden frågor som strömmar in till etikett-frågespalten är många oerhört osäkra på hur de förväntas se ut och bete sig så fort det inte är "vardag".

När vi inreder, lagar mat, reser och skapar vår livsstil upplever jag att det är på modet att vara lagom "mångkulturell" och eklektisk. "Dagens mångkulturella Sverige" har nog egentligen alltid varit ganska mångkulturellt. Människor har alltid rört på sig, traditioner och beteenden omformas alltid, snabbt eller långsamt. Men nog var vi mer konservativa och homogena förr. Ingen behövde fundera på hur man skulle bete sig vid livets stora högtider, det fanns oftast bara ett sätt att göra allt. Så är det inte nu. Varesig det gäller bröllop eller något annat, så känner de flesta till många sätt att gå tillväga.
Jag har faktiskt inte varit på mer än ett bröllop, när jag var sex år. Då var jag brudtärna i rosa puffärmklänning och hur söt som helst, men det hör inte hit. Skulle jag nu bli inbjuden till ett bröllop skulle jag vara förväntansfull inför att se hur just det brudparet velat utforma sin stora dag. Bröllop har jag, som alla andra, sett många varianter av - alltifrån amerikanska filmer där bruden leds in av sin far, till bröllopspalats i Ryssland där brudparet vigs för att sedan traditionsenligt låta sig fotograferas vid något monument, till den indiska filmen Monsoon Wedding, till min kompis kompis som gifte sig borgerligt och stack till Australien följande dag.
Trots denna uppenbara mångfald och dagens trend att "utforma sitt bröllop personligt" tror sig Magdalena Ribbing veta hur vi förväntas bete oss och klä oss. Hon vet till och med vilka klänningsfärger som kan stöta brudparet. Stackars det brudpar som är så upptagna av etikettregler att de låter en klänning i fel färg sänka humöret!
Och är folk så himla rädda för att bryta mot etiketten? Vad kan vara så fasansfullt med det, egentligen? Jag har svårt att tro att någon av mina vänner giftar sig än på många år, men när ett inbjudningskort väl kommer, hoppas jag verkligen att jag känner brudparet så väl att jag litar mer på dem än på etikettpolisen Ribbing!

Äntligen kan jag krubba frulle på ballen!

Röst från ett globalt Västra Frölunda

Staden är tom på kompisar.

Det är söndag och jag är rastlös.

Jag tar 8'an till Korsvägen och saknar fortfarande 3'an lite.

Det är inte många besökare på Världskulturmuséet. Det är för soligt. Folk är på Liseberg, vid havet, eller bakfulla och gömmer sig för solen.

Således har jag utställningarna Transpersoner och Drömmens syster nästan för mig själv. En trappa ner, på den permanenta uställningen Röster från ett globalt Afrika är det helt folktomt. Det är bara jag som hittar dit ner idag.

Som tack för en ifylld enkät får jag en lyckokaka. Jag har inte ätit den än. Vad det står i den offentliggörs i denna blogg i början av nästa vecka.

Jag har blandade känslor inför Världskulturmuséet. Hela bygget andas för mycket politisk korrekthet. Saken blir inte bättre av att byggnaden utvändigt är gräsligt ful. Interiören är blandad - spännande och tilltalande, eller betongtrist, beroende på vart man tittar. Bäst gillar jag den stora trappan. Besökarna får sittplats, publikläktare och transportsträcka en våning upp i ett. Arkitekten måste varit inne i en kreativ koffeinchock när den ritades.

Drömmens syster är en fyrkantig, suggestiv etnografisk djungel med vattenfallvägg och montrar fulla av föremål som antagligen är mycket bra att ha för den som bor i Venezuelas djungel. Med ljud, ljus, mörker och undersköna foton känns det faktiskt som att kliva in i en djungel. Utställningen är så vacker och mysig att gå runt i att jag är beredd att bortse från den irriterande gamla museivanan att alltid framhäva det exotiska, primitiva och magiska hos minoritetsfolk.

Handlar det däremot om Afrika måste postkoloniala problem, västerländsk skuld, fattigdom och aids tas upp. Bra det. Men Världskulturmuséets Afrikautställning, om än fin, verkar försöka låta bli att handla om något speciellt alls, än mindre ta ställning.

Här visas en planlös samling "afrikanska" föremål, bilder och konstverk upp. Nya och gamla, utan någon speciell riktning. Som om muséet inte själva har gjort ett urval. Men, självfallet har de valt. Jag har svårt att tro att precis hela Afrika är representerat. Det roligaste i mina ögon är att ett så stort tidsdjup är representerat - från samtida bilder av Nairobi till antagligen flera hundra år gamla musikinstrument. Frågan är, har min bild av Afrika förändrats? Snarare bekräftas bara min bild av att kulturvästvärlden har ett enormt dåligt samvete och desperat strävar efter att hitta en "rättvis" skildring av Afrika.

Och "globalt" - vad är det? Kanske besvaras det någonstans i utställningen, jag läste inte all text ordagrant. Men vad menar man generellt med "globalt"? Det är intressant att Afrika och en samling "ursprungsbefolkningar" i Sydamerika skildras på så olika sätt.

Och jag - är jag en röst från ett globalt Europa?

Övergivna platser

Jan Jörnmark, doktor i ekonomisk historia vid Chalmers, har fotograferat övergivna platser i Sverige och på sin hemsida samlat bilder av modern, övergiven bebyggelse från hela Europa. En fantastisk idé, och fantastiska bilder. Hans dokumentation av vad nutudsmänniskan lämnar efter sig berör samtidsarkeologi på många sätt.


Jag förstår fascinationen fullkomligt. Själv brukar jag också bli betagen av ruiner, bilvrak, bakgårdar, soptippar, halvgamla industrilandskap... Mitt i det fula finns skönhet, och ett vemodigt berättande om hur omfattande våra materiella lämningar är, hur vi formar vår omgivning, och hur snabbt vi ibland överger platser.



Besök hemsidan Övergivna platser

Från och med nu bloggar jag med östlig utsikt över fem tallar. Tallarna växer i Högsbo. Bakom dem står mitt hus.
Det är ett hus som vid en första anblick är ganska trist. Vid en andra, tredje och fjärde anblick är det också ganska trist, men börjar se trivsamt ut.
Det är lugnt, det är okej, det är mitt eget. Min egen lägenhet. Det ursäktar alldagligheten, även om jag inte skulle tacka nej till takvåningen på någon av Gaudís skapelser i Barcelona. (Den som skulle tacka nej till det bör i vilket fall som helst spärras in).

Några lampor är trasiga och tapeten ful, men hyran är anständig och jag bor i mitt eget förstahandskontrakt gott folk, så ursäkta om jag upprepar mig, men jag har längtat länge och är så nöjd!
Välkomna på fika, alla som är beredda att kliva över en eller annan låda.