Första doppet

På stans svettigaste buss har ungarna VM i mobilmusik. Till slut ryter busschauffören att de ska stänga av eländet. En stund senare sitter de där igen, med varsin litet high tech-monster i handen och spelar upp varsin låt - samtidigt. Ingen hör någonting. Jag undrar lite var underhållningen finns i den här leken. Barn gör konstiga saker nu för tiden.

Jag är på väg till Fiskebäck för att kyla ner mig, och det är barnen antagligen också. Tur att Fisekbäck är stort. Jag befarar dock att mobillåtarna hörs vida omkring.

Men det visar sig att det finns gott om tysta klippor för den som går en bit från familjebryggan. Klipporna är släta som unga kinder, och jag följer avundsjukt en kajakpaddlare med blicken. Vattnet är underbart uppvärmt, och efter en simtur lägger jag mig platt. På uråldrig sten, under ännu äldre sol. Det känns tryggt att tänka så. Jag undrar hur länge folk har kommit just hit för att bada?

Jag försöker förstå att jag är ledig. På riktigt. Nyss lade jag den justerade uppsatsen på brevlådan, färdig för arkivet. Det... det var det. Det var allt för i vår. Jag har kommit till slutet på min att göra-lista. Nu måste jag inte göra någonting, förutom det jag själv hittar på. Beställa flygbiljett till Rumänien är en sådan sak. Jag ska inreda lägenheten och lära mig lite turistrumänska. Men det är allt jag kan komma på - resen blir en välförtjänt slapp tid.