Soundtrack: Tim Curry, Paolo Nutini, Wyclef Jean, Salem al Fakir

Igår testade jag något nytt - jag tog en fika på stan, vilket jag gjort otaliga gånger förr, med tanke på att jag är ung, bor i Göteborg och varken är sportfåne eller pingstvän. Men denna gång med pappa! Det var en ny grej vi testade, liksom. Jag kände att det var en slags point of no return. Irreversibiliteten är här, nu är jag verkligen vuxen.
Tidigare har pappa varit någon man bor hemma hos, svarar tålmodigt på hans "vad gjorde du i skolan idag" och tjatar tills han kör en till stan. Det var då.
Nu är han någon man ringer och hittar på något med, som vilken annan polare som helst. Vi diskuterade min ekonomi, bostads- och studiesituation, mina sommarplaner och hans uppskruvade hyllor och krångliga ugn. Lite som en kompis, alltså. Men med tanke på att han fortfarande innehar vissa pappafunktioner, som ekonomisk stöttepelare, skjutsa med bilen när jag ska flytta, visa hur man lagar Janssons frestelse och tjata på mig om att jag ska installera brandvarnare så kan man snarast betrakta honom som en slags konsult. Som ska ha betalt. Jo, med tanke på att han köpte en hel dator till mig är jag skuldsatt upp över öronen med gardinsömnad, städhjälp och trädgårdsskötsel vid hans sommar(ruckel)stuga.

Efter att ha varit förkylda i typ 6 veckor släpade Säde och jag varandra till gymet och tog oss igenom ett yogapass. Trots alla riskkalkyler rörande nästäppa, kollaps och stela leder klarade vi oss helskinnade och jag kände mig till och med stärkt efteråt. Mjuk och lugn och snäll. Jag ska försöka göra det till en vana, tills hela världen trillar av stolen i ren förvåning över att jag är snäll, mjuk och lugn flera dagar i veckan. Det är min plan för våren´, vänta bara. Svårt dock att prioritera mellan Cinemateket och yogan, särskilt som man sällan i förväg vet om man är på väg till en bra film eller dålig.
I torsdags såg jag en av Hitchcock's allra sämsta, pinsammaste bortglömda verk från 1936, en töntig, starkt pro-brittisk spionsoppa där de får varandra i slutet och en svart man finns med enbart som komisk side-kick. Den kan de lika gärna stoppa tillbaka i arkivet för gott. Virgin suicides var däremot fantastisk.

Idag träffade jag lustigt och spontant en gammal vän från Mora. Härligt att upptäcka att det fortfarande är lika kul och lätt att umgås! Trots att vi numera gör helt olika saker. Hon har bara fördjupat sig i slöjd, garn, färger och skapande medan jag klättrat upp i akademikerkojan och vägrar komma ner. Men som plötsliga Göteborgsguider var jag och Säde tvugna att leta fram en garnaffär på Vallgatan och släppa in vännen där. Jag upptäckte något jag saknat utan att veta om det - att vila i färger. Ja, just det. Omge sig med garners och tygers färger, former, kvalitéer, texturer... saker som ögonen och händerna bara vilar i. Den tjänsten gör inte böcker en. Jag kanske ska plocka fram alla garner och bara meditera i dem?

Nu är kvällen sen och det är dags att starta med tentan efter en dag full av dagdriveri.

Jag måste bara får säga det: Den überhajpade Salem al Fakir är ju grymt överskattad!

Det är bara jag som aldrig får några kommentarer!

Det är nästan aldrig någon som skriver kommentarer till min blogg, trots att jag nästan slår knut på mig själv i min strävan efter att skriva så intressanta saker som möjligt. Varför? Vad är det för fel på mig?
Den här tjejen får ju massor av kommentarer på vartenda blogginlägg!

Skriver jag kanske för intressanta saker?

www.kulturchock.nu Vilken bra grej!

Soundtrack: Stronger - Amy Winehouse

Idag är det Petter Katt, eller Per i stolen. Så kallades den 22 februari förr, eftersom gamla kalendrar firade Petrus cathedraticus denna dag, till minne av att Petrus äntrat biskopsstolen. I augusti firade man också Petri fäng, alltså Petrus i bojor. Hur man firade vet jag inte. Jag ska fundera på vad jag kan göra idag för att hedra minnet av Per i stolen.

Fet St Petersburg-nostalgi igår. Dostojevskij och slagsmål i sängen. När jag äntligen kastade ut Kaspar vid halv 3-tiden var mitt rum i totalt kaos och damm virvlade runt i våra näsor.

Inatt drömde jag en riktigt sweet dröm - mamma och jag gick in i en butik som säljer fest- och balklänningar. "Välj nu ut en riktigt fin klänning till premiären på Operan" säger mamma. Jag är inte nödbedd - far runt bland glitter, paljetter och yviga kjolar och klämmer, känner och testar. Orgien störs av att just mamma ringer och väcker mig. Hon tycker drömmen verkar härlig och det är just Opera-besök hon vill planera. Jag säger mest okej till allt och gillar att ha saker att se fram emot - Operan, min födelsedag, våren.

Rådande väder kan mest dra åt helvete. Det är kallt, blåser småspik, och väglaget ger nära döden-upplevelser. Jag intar samma taktik som i Mora och vägrar gå ut förrän klimatet tagit sig i kragen. Kragen!

Soundtrack: Bylgjan 98,9 (isländsk webradio)

Det här är ett socialt experiment. Jag ska undersöka vad som händer om jag försöker blogga lyssnandes på isländsk radio.

Imorse hade min hals, mina ögon och min näsa bommat igen sig, samtidigt. Det krävdes en lång dusch för att öppna luftrören igen, och ögonen fick jag nästan bända upp med kofot för att kunna pilla in linserna. Jag har hört att det är nyttigt att bära linser när man är sjuk.

Is-luften ven in i min nysnutna näsa på väg mot spårvagnen. Idag kom rätt vagn, genast, precis som jag vill ha det.

I bankomaten på Avenyn fanns bara 500-sedlar, mycket irriterande. Jag fortsatte vidare och i höjd med 7-11 insåg jag att en liten knäckemacka med humus inte räckte som frukost, och köpte en banan. Betalade med 500-sedeln, det kändes töntigt. 7-11-biträdet blängde på mig.

Idag var Bengans kafé faktiskt öppet, hallelujah! Vi saknar honom när han är borta. Han har en ny asiatisk dam vid sin sida som inte talar någon svenska, även om hon snabbt fått lära sig betydelsen av "en liten kaffe" "en stor kaffe" "en bulle tack" och vad de kostar.

När jag fick syn på Astrid mådde jag bättre. Hennes näsa var rödare än Unnis tröja, och vi satt hela dagen och snörvlade ikapp. Den evighetslånga harangen om Bolognaprocessen slog nästan knock på oss innan vi fick fart på hjärtrytmen igen med en ny kopp kaffe.

Per verkade ha hämtat sig från förra veckans dimma, men när vi påtalade att i princip alla artiklar blivit felkopierade på ett eller annat sätt skyllde han på kopiatorn. "Ibland är det mitt fel, men oftast är den där kopiatorn konstig." Det kan inte vara lätt att ta till sig. Han kan så otroligt mycket om allt, men kopiatorn kan han inte hantera.

Vi fick en supersnabb genomgång av hela delkursens något osammanhängande innehåll och dumme Isak slog rekord. Han ställde EXAKT samma fråga som jag ställt fem sekunder tidigare. Det är nästan imponerande, samtidigt som hela klassen bittert ångrar att vi inte slog ihjäl honom med en lårbensformad slipsten i höstas/lämnade honom full och vilsen i Århus när vi hade chansen.

Radion från "Reykjavik city" spelar FÖR dålig musik, jag byter. Roligt dock att jag fortfarande förstår pyttelite isländska.

Tentafrågorna verkar inte så hiskeliga som jag befarade, snarare ganska hanterliga. Dock kommer Per kräva mycket högre nivå på resonemanget den här gången. Jag kommer troligen inte imponera på honom med en saga om "Den förste assyriern på Jylland" mer än en gång.

Att vi har gott om tid är troligen en illusion eftersom varken B-uppsatsen eller analysen av en doktorsavhandling lär skriva sig själva. Såååå lockande att välja tuffe Fredriks "inte så okontroversiella" avhandling. På nåt knäppt sätt lyckades dock den enorma arbetsbördan muntra upp oss och vi skuttade ut från institutionen glada i hågen. Jag ska med gott samvete slappa hela kvällen.

Det som fascinerar mig mest just nu är att folk jag hittade på internet för inte så längesedan redan känns som goda vänner. Som om vi hoppat över det där första lära känna-stadiet och genast klivit upp på vän-nivå i en tyst överenskommelse om att "dig vill jag lära känna så långt det går".

Inget konstigt egentligen, den första lära känna-biten avhandlades på diverse communities. Men att ha en vän utan någon gemensam krets i verkligheten, inga gemensamma polare, ingen annan gemensam historia än att vi hittade varandra virtuellt känns... farligt öppet. Inga konventioner bestämmer vilken relation vi ska ha förrän vi bestämmer det.

Våren blir spännande.

Platser ingen tittar på

På Lilla London

Soundtrack: Samskeýti - Sigur rós

Varvar ner vid ett fönster i en bar.

Det är fredag och Stora Stolphålsdagen är över. Jag och mina kursväninnor var "minst". Övriga besökare var högre studenter eller yrkesverksamma. Jag kände mig stor ändå. Det var roligt och lärorikt, och jag är glad att jag fann det roligt och lärorikt. Då kanske jag står ut med det här märkliga yrket?

Jag väntar på en virrig person för vilken mina känslor pendlar väldigt. Från bästa vän till dumt ex och tillbaka igen, i otaliga turer. Den senaste tiden har vändningarna varit extra tvära och nu är han återigen en mycket god vän. Jag hoppas att turbulensen är över, för vi har så roligt tillsammans. Och undvika honom kan jag ju inte gärna, inte i en stad som Göteborg.

Damerna bredvid mig vid fönsterbordet utbríster plötsligt - "Där är ju Thomas von Brömssen!"
Jag tittar febrilt på alla figurer som skyndar genom min utsikt över Valand, men ser inget känt ansikte. Däremot såg jag Peter Appelgren en gång. Han passerade mig på Vasagatan med sin och Anna Mannheimers adopterade (väldigt söta) dotter i en vagn.
Min vän är sen och ännu mer förvirrad.

Nu sitter ett äldre par bredvid mig och dricker rött vin. Jag passar en pall åt den förvirrade.
Fint. När jag är tant vill jag också ha en gubbe som är pigg på att gå ut på krogen och ta en bit mat. De är vithåriga och elegant klädda. Bor säkert någonstans ovanför Avenyn, en elegant 4'a på Chalmersgatan kanske. Där bor de nog med sina tre toypudlar och på helgerna kommer sonen körandes från Hovås och äter middag. De har även en dotter som jobbar som läkare i Miami. Hah, jag är född sociolog!

Den förvirrade anlände till slut, efter att ha letat efter mig på Arkivgatan en stund, och vi pustade ut över gratismaten. Förhörde oss om varandras dag och diskuterade om och hur den kinesiska nyåret bör firas. Den fördärvligt dåliga tidningen punktSE hade för en gångs skull en intressant artikel - i konsten att fira Grisens år. Man bör bära röda kläder, dela ut röda kuvert med jämna summor pengar till alla barn och ogifta, köpa en hel fisk och äta den. Men eftersom nyåret handlar om överflöd bör man inte äta upp all fisk, utan spara lite till resten av sin enorma släkt. Jag ska fundera på saken.

Mål och medel

I ett anfall av mammighet troligen orsakat av tomt kylskåp, svinkall lägenhet och trasigt badkar åkte jag hem till mamma. Det är alltid en bra idé. Mamma har kylen full av god mat, en stor soffa, fungerande badrum, en stor TV med många kanaler och en katt som är större än min.
Det fungerade som planerat - direkt fick jag god middag och vin med tillhörande tv-kväll.

Jag känner mig ganska familjig överhuvudtaget. Ska försöka övertala far att bjuda hem mig på middag snart. Plötsligt blev jag till och med sugen på att åka till farmor och äta middag. Trots en lång bilfärd och en farmor som inte alltid är så pratsam, finns det något mysigt i den söta lägenheten som är full av gamla saker, farmors fantastiska mat och framför allt hennes småkakor. Jag äter aldrig småkakor annars. Vi 80-talister gör bara inte det. Hos farmor är enda gången jag kan tänka mig att dricka kaffe utan mjölk. Småkakorna gör det möjligt.

Den trevlige chatkompisen Per fick tillslut ett ansikte, i tisdags. Han påminde mig om att dagen därpå var Alla hjärtans dag.
"Hade vi stämt träff imorgon hade jag bangat! Det hade varit helskumt!"
Jag höll med, men eftersom det var tisdag och inte onsdag blev det en görtrevlig fika.
Vem orkar förresten fira Alla hjärtans dag? Inte ens när jag varit ihop med någon har jag ägnat dagen någon uppmärksamhet. Igår dissade jag påhittet för 23'e året i rad, även om det kom ett och annat "glad Alla hjärtans dag"-sms från vänner som uppenbarligen tar dagen på allvar. Ja, det kanske är trevligt - det handlar ju trots allt om att sprida kärlek och glädje. Lustigt nog går det att tjäna pengar på dagen också.

GAST hade tydligen dragit in bortåt en tusenlapp på alkoholförsäljning i samband med årsmötet. Jag befarar att jag bidrog avsevärt till intäkterna.
Imorgon är det dags igen, det är Västsvensk Arkeologidag. Det innebär att arkeologer och studenter dricker öl ihop (efter att ha lyssnat på några föredrag) men den här gången ska jag försöka hålla mig i skinnet. Min lever ska hålla hela studietiden ut, och helst även resterande livstid.

Jag börjar göra upp planer för sommaren. I min mejlbox trillar det in den ena annonsen efter den andra om sommarutgrävningar öppna för volontärer, vidarebefodrade av universitetet. Norrbotten, Island, Bulgarien. Jag ska titta närmare på dem och håller tummarna för att några sjukt dyra ansökningavgifter inte gömmer sig i det finstilta.
Om Allah vill går mina två sommardrömmar - resa och utgrävning - i uppfyllelse! 2 i 1! Jaa!
Ett kapitalkonto är öppnat - online, tog 2 minuter, heja Nordea! - och pengar ska sparas. Mål skall nås!

Fest i källare slutade med sju års olycka!

Soundtrack: Sweet Transvestite - Tim Curry, ur Rocky horror picture show, Wolf like me - TV on the Radio

Jag är bakfull som en hund. Mina händer skakar och jag kan knappt stava. En gigantisk PET-flaska med billig coca-cola står redo bredvid datorn. Jag är överlycklig att nu såhär på eftermiddagen äntligen kunna äta något (som inte återvänder samma väg som det intogs).
Om jag ska vara aktiv i GAST måste jag lära mig att dricka måttligt! Det brukar jag vara bra på - numera. Det är sällan jag blir så löjligt full - numera. Jag är ju trots allt vuxen och har lämnat de galna festerna bakom mig. Trodde jag.

Igår var inte alls någon galen fest. Det var GAST's årsmöte som hölls enligt konstens alla regler. Det såg bland annat en väderbiten Aragorn-look a like, som arbetar med något någonstans i huset och inte verkar vara kompis med någon, till. Efter segdraget debatterande längtade alla mest efter att på allvar få ta itu med ölflaket och vinlådorna som bara stod på ett bord, utan att göra någon nytta. Och ingen orkade släpa sig till krogen, vad skulle det vara bra för när institutionen har en alldeles utmärkt källare?

I ett källarvalv, bakom en tung skyddsrum-aktig dörr döljer sig en blandning av alkoholhaltiga drycker på lager, gamla möbler, kartor och datorer som ser ut att vara samtida med Osebergsskeppet. Störst plats tar alla skottkärror, spadar, spänner, rep och andra Indiana Jones-assessoarer. Men inte mer plats än att vi kunde klämma oss in på varsin avlagd kontorsstol och på allvar inta så mycket alkohol vi bara orkade.
På institutionen gör jag alltid mitt bästa var det än gäller.
Diskussion, tenta, läsning, uppsats, fika så mycket kaffe och bulle jag bara kan - Rådvill-Bergsäker vill ha en karriär inom arkeologin och är därför mån om att visa alla att hon inte gör något halvhjärtat. Därför gick jag in för kung och fosterland för att hjälpa GAST tömma sitt vinförråd. Jag spillde lite, eller mycket, på mig själv och golvet men de var så vänliga och fyllde på mitt glas igen, gratis.
I takt med att min talförmåga gradvis försvann ökade självförtroendet och jag kastade mig med glatt humör in i den ena diskussionen efter den andra. Ett vagt minne dyker i skrivande stund upp om att vi pratade om Artur-myten och Avalons dimmor. Något universitet i England har nischat sig på Arturlegend-forskning och har lagt ut mängder med nyöversatta gamla texter på internet. Det hette något. Deras web-arkiv hette något. Som jag skulle googla. Idag har jag inte den blekaste aning.
Ett annat vagt minne rör någon utgrävning som någon gastare eventuellt skulle vara med och arrangera. Han skulle isåfall behöva folk. Hopp! Men, det går säkert att diskutera det vidare någon dag när vi inte sitter i valvet och super.
Ett tag pratade vi bohusländska för skojs skull. Jag och Astrid erkände hur avundsjuka vi är på männen för deras skägg. Vi vill också ha skägg som vi kan stryka på när vi tänker. "Ni har ju bröst!" "Jo, men ska vi sitta och smeka våra bröst när vi tänker? I klassrummet? Är bröst jämförbara med skägg? Det finns ju feta män med man-boobs, och skäggiga damer." Tyvärr är inte vi skäggiga damer, och det är en stor sorg. Jag kommer aldrig att få veta hur det känns att vara Gandalf, eller Kapten Haddock när han fastnar med skägget i sovsäcksdragkedjan på väg till Tibet.

Sedan hade vi balett-övning i korridoren, med skurmopp. När vi valv-supit klart och ställt tillbaka de skeva stolarna bland de vendeltida datorerna och spadarna och hinkarna vinglade vi nerför Avenyn. Att gå på kullerstenar med högklackade skor blir så mycket enklare när man vinglar lite. Det är en paradox vars riktighet jag testat gång på gång, och utan att veta varför kan jag bara konstatera att det stämmer.

Att åka spårvagn hem gick bra tills jag upptäckte hur bra det är att vara vaken när man når sin egen hållplats. Nåja, att gå hem från Vagnhallen Majorna funkade också. När jag kom hem funkade inte mycket alls. Bara att ta av sig örhängena och lista ut var jag skulle lägga dem var mycket svårt. Till slut låg en på handfatet och en på golvet, och där låg de bra, tyckte jag då. Att dra ner persiennerna fick också vissa konsekvenser - jag rev ner en spegel som naturligtvis gick i tusen bitar. Förutom att jag väckte kombon och drog på mig sju års olycka har jag alltså pajat något som tillhör lägenhetens egentliga innehavare, Åsa.

Hur ska det gå när GAST faktiskt arrangerar en riktig fest? Fortsätter det såhär lär jag behöva rehabilitering när jag väl är färdigutbildad.

Om vad universitetet gör med mig

Ibland känner jag mig stor och ibland känner jag mig liten. Kasten är tvära och snabba. Allt är tack vare universitetet och universitetets fel.

VG på sista delkursen! VG på hela A-kursen! Jag känner mig stor.

Jag rör mig alltmer vant på institutionen. Jag småpratar med lärarna. Jag fixar fest för de nya studenterna och är på väg att bli en del av GAST's styrelse. Jag känner mig stor.

Vi går igenom teoretiska begrepp som kan användas som verktyg för att bygga upp en diskussion om förhistoriska samhällsformer. Konstruera, snarare än rekonstruera. Skapa fiktioner eller narrativer där man baserar sig på strukturalism eller hermeneutik. Bilda teorier med utgångspunkt i Sartres eller Hegels tankar, eller bådas, eller ingens. Fördjupa sig i mikroarkeologiska utgångspunkter - från det lilla till det stora, och inte tvärtom. Och aldrig, aldrig använda begreppen objektivt och subjektivt, det är fullkomligt oanvändbart och bara dumt även om man bör ha en diskussion om hur objektiv eller hur subjektiv ens diskussion är.
Jag känner mig mycket, mycket liten.

Jag försöker kommunicera med doktoranderna, som hasar runt på institutionen som om de aldrig gjort annat. Det går dåligt. Jag känner mig mycket liten.

En kamrat ställer en dum fråga. Jag känner mig stor. Jag ställer en dum fråga. Jag känner mig liten. En dagisklass går förbi på Götaplatsen. Jag känner mig mycket, mycket stor.

Men jag inser att jag mår som bäst när jag får göra halsbrytande djupdykningar i nya begrepp, bli halvt vansinnig i försöken att tränga in i en löjligt svår artikel och sedan försöka rapa upp nån sorts slutsats på våra kafferep (för att inte göra vår lärare besviken kallar vi dem för gruppdiskussioner).

De tvära kasten, misstänker jag, är lärande. Det är så det känns att växa. Det gillar jag.

Jag är överhuvudtaget ganska glad nu. Livet går fort och lätt och jag gör troligen svåra saker, som bara inte känns svåra för att det går så snabbt.

Kalendern har varit full av bra filmer, möten med intressanta nya människor och eviga fikor där vi avhandlar viktiga saker som vilken sprit vi ska inhandla till festen, vilken lärare vi avskyr och vilken lärare vi helst vill ha på ett bord, inoljad och iförd guldkalsonger (ja, det finns en sådan).

Insparksfesten verkar inte bli ett totalt fiasko som vi befarade. Idag sålde vi en del biljetter och fler kommer troligen säljas i veckan. ("Alla kommer köpa biljett på fredag" enligt Benjamin vars attityd säger att han vet allt).

Och jag shoppade en het gyllene outfit som perfekt kommer matcha eventuella guldkalsonger. Jag gillar livet nu!

Delirium!

Enligt någon sadistisk naturlag blir mitt liv alltid som mest hektiskt när jag är förkyld. Jag och förkylningar brukar fungera som dåliga nyårslöften: "den här gången ska jag faktiskt beakta det faktum att jag är sjuk och vidta nödvändiga åtgärder som vila och medicinering och låta bli uteliv, skola, socialt umgänge och vistelse utomhus utan mössa."
Så tänker jag varje gång. Och varje gång jag blir förkyld skruvas mitt liv upp lite extra och extra många saker behöver ordnas, extra många människor kräver att få träffas, och extra många turer ut i blåst och kyla måste företas.

Samtidigt ligger böcker och artiklar på hög och väntar på att bli lästa. Jag har, mitt i feberyran, snuvan och hostan, försummat dem till förmån för sociala aktiviteter och Filmfestivalen.
Jag skyller på att jag alltid fått lära mig att det är så studenter gör. Det är charmigt, ungdomligt och studentikost att göra allt annat än att studera under sin studietid. Ju fler krogkvällar, ju mer ostädade lägenheter och lågprismakaroner man har i sitt liv desto bättre. Jag skyller på att jag blivit insocialiserad i den rollen och att det egentligen inte är något jag själv kunnat påverka.

Och den är veckan är ett gôrbra exempel på mitt superstudentikosa liv. Två vilt främmande internetkontakter har fått ansikten och visat sig vara intressanta, förtjusande och söta i verkligheten.
Jag har plötsligt blivit blivande styrelseledamot i Göteborgs arkeologiska studentförening och fixare av insparksfest för A-kursarna. Jag har fått en ny favoritkrog också.
Krogen heter Delirium och ligger på Kronhusgatan. De påstår sig ha Nordens största ölutbud, och de kan mycket väl ha rätt. Det var även ett utmärkt ställe att fördjupa nya bekantskaper på, samtidigt som den flera sidor långa listan av Belgiska spontanjästa ölsorter utforskades. Jag fick äntligen pröva porter också, och nu kan jag med säkerhet säga att Porter Drinkers Association vore ett skojigt sällskap att vara ännu mer studentikos i. Porter var gott, men det var inte det tanzanianska bananölet "Serengeti".
De hade mer än spontanjäst, porter och bananöl - faktiskt en hel katalog ordnad efter land, med en öl-ordlista i början.
Vem du än är som läser - är du en polare/mamma/pappa till mig borde vi gå dit någon dag!

Hittils sedda filmer under filmfestivalen:

• Manufactured landskapes - fantastisk, vacker, sorglig, intressant, fascinerande och ett antal andra fina ord. Fotodokumentär om industrilandskap och landskap förändrade/förstörda av människan. Av Edward Burtynsky, som skapade utställningen Manufactured Landskapes. Han har gjort en dokumentär om sin resa till Kina, där han besöker dammprojektet Three Gorges och en stor fabrik. Dokumentären bara sporrade mitt intresse för landskap, samtidsarkeologi och hur mycket naturen verkligen berättar om vad vi gjort med den, bara vi tittar. Det finns ingen "orörd" natur.
• The Night Baghdad Fell - en egyptisk komedi om USA's intagande av Bagdad. Den var väldigt rolig, om än lite halvdåligt teatraliskt spelad. Ett uppfriskande annorlunda perspektiv och en roligare skildring av muslimsk vardag än vad vi brukar få genom media.
• Kyrie Eleison - liten kortfilm som inte var mycket mer än lerfigurer och sång av Björk. Oh, vad vackert och meditativt. Jag måste hitta musiken på något sätt.
• Prague utspelades just där, trots att det är en dansk film. Den kändes också väldigt nordisk med sobra färger, ångestfylld familjedramatik och svårmod. Mads Mikkelsen såg skabbigare ut än vanligt, rökte och drack och stängde in sina känslor som en äkta man. Trots det var filmen rolig och hoppfull, och det är en bedrift. Sevärd!
• Skägg och rogue handlade om dragkinggruppen Odd Fellas i Uppsala. De verkar vara väldigt duktiga, men dokumentären handlade mest om en tjej som sade samma sak som veganflataktivister brukar göra. Jag håller egentligen med om nästan allt, men varför blir just queeraktivism ändå ofta så klichéartad? (Inte alltid, men påfallande ofta). När de klär ut sig till män verkar det mesta gå ut på att leka macho, bufflig, skäggig och grabbig. Nästan ingen av alla män jag känner är sådan. Varför hamnar feminister ofta i situationen där de tar över manliga maktstrukturer snarare än bryter ner?
• Lesbian pulp-o-rama goes to Sweden - dokumentär om amerikanskt litet teatersällskap, 6 kvinnor, som gjort roliga sketcher av lesbiska snuskromaner från 50-talet. Böckerna var skrivna för män, av män, och slutade ofta med någon sensmoral där kvinnorna straffades för att de inte älskade män - de dog eller blev olyckliga. Så slutar inte Lesbian pulp-o-rama!, och den verkar vansinnigt rolig. Kommer de till Sverige igen måste den ses!
• Direktören för det hele är kanske den bästa film jag sett på mycket länge. Genialiskt spelad von Trier-film om en konflikträdd VD som, bara för att slippa ta konsekvenser för sina handlingar, hyr in en skådespelare som får föreställa över-VD'n. Skådespelaren får ta skulden för allt samtidigt som han upptäcker att VD'n har givit varje anställd varsin historia om vem Direktören för det hele är. Komplett med arga, dansk-hatande islänningar och "Hitler" från Englar allheimsins är en tolk som i bakgrunden översätter hela konflikten till isländska... Åh, se den!
• Free floating är en visserligen rätt rolig men seeeg rysk film om en butter kille med sviktande arbetsmoral, kvinnosyn, social kompetens... Varför är unga asociala män ett så populärt filmtema? Jag trodde en gång i tiden att det enbart gällde isländsk film, men trenden/farsoten verkar sprida sig... Jag är trött på dem. De asociala männen alltså, inte filmerna, de är oftast bra. Dock inte Free floating.
• Ten Canoes är Australiens bidrag till Oscarsgalan och just som man tror att det verkligen bara är en banal, antropologisk saga om en i tid avlägsen aboriginby tar den skarpa, roliga vändningar som jag inte väntar mig. Och vacker, så gräsligt vacker.

Det var den filmfestivalen. Jag är nöjd.

Jag och Christopher

Den här boken kommer vara min antagonist de närmaste månaderna.

Livskamrat, hatobjekt, bibel. Min B-uppsats ska handla om.... den. Om Christopher Tilley's fenomenologiska landskapsarkeologi. Efter en mycket kort genomgång i höstas fastnade jag genast för fenomenologin. Att istället för den fåfänga strävan efter objektiva undersökningar använda sina mer eller mindre subjektiva (förlåt Per) upplevelser av landskap, och därigenom dra slutsatser om användning, funktion, forntida folks upplevelser av landskap, vad landskapet spelat för roll. Tanken är att jag ska sammanfatta boken OCH en diskussion kring för- och nackdelar OCH andra arkeologers perspektiv på 10 sidor.

Ha! Tio sidor kan jag fylla på en kvart, om jag bara får reflektera fritt kring vad jag åt till frukost eller vad som helst.

Jag KAN inte skriva kort.

Efter en "vad jag vill skriva om"-runda pekade handledaren genast ut mig som "du med det svåra teoretiska ämnet, du får nåt att bita i!". Tack. Varför är det ALLTID jag? Jag erkänner att jag hellre vill hoppa direkt till doktorsavhandlingen, eller helst forskningen. De kan ha rätt i att det änna är käckt att träna lite på att överhuvudtaget skriva vetenskaplig text, men en begränsning till 10 sidor är lite taskigt.

Visste ni för övrigt att Dick Harrissons C-uppsats var på över 700 sidor? Han var min idol redan innan.

De närmaste månaderna är det Christopher och jag.