Självporträtt

Jag googlar jorden

Jag har laddat ner Google Earth och är helt fast! Det var vår käre PC som föreslog att vi skulle lära oss titta på olika kartor och flygfoton och grubbla över vad en arkeolog kan få ut av det.

Så långt kom inte jag. Nu sitter jag här och återupplever gamla reseminnen, och fantiserar över nya. Nyss var jag på Vestmaneyjar och blev nostalgisk över den lavadränkta lilla staden bebodd av partyglada människor och den färgsprakande lilla hamnen omgiven av höga, gröna klippor. Nu ska jag till Tokyo.
Vi syns!

Att möta ett skepp

Jag har blivit kompis med huvudstaden. Har förlorat min t-baneoskuld och lärt mig uppskatta myllret av stora hus och breda gator, anrika myndigheter, kungliga gatnamn och ridderliga broar, människor som har bråttom och en och annan kändis.

Jag har sett Dödsdansen på Dramaten och Magnus Uggla på 7-eleven, konstaterat att Moas GPS hittar sämre i Stockholmstrafiken än Moa själv, hängt på DN's bildredaktion och fått en ny frisyr. Dessvärre missade jag queerbokhandeln Hallongrottan som halva världen tipsat om. Vad är det för j-a sätt att ha öppet hela söndagen men stängt på måndagen?? Jag förstår att de vill riva upp normer, men någon måtta får det vara! Om de vill ha några kunder.

Moa tog en likadan bild på mig.

Trots att Göteborg - däri vilar min själ och mitt hjärta i all evinnerlighet - är full av sköj och älskvärda människor var det härligt att fara i österled några dagar. Söndag var en überkulturdag med den fantastiska fotografen Sally Mann's utställning på Kulturhuset. Hennes bilder var det vackraste jag sett sen... Röda torget... eller nåt. Likaså Alphonse Mucha's art nouveau-grafik på Dansmuséet. Efter Liljewalch's vårsalong dråsade vi utmattade ner, likt två shoppingstinna stockholmsdamer, och halvsov på café Blå Porten med den vackra, döda innerträdgården som snart kommer explodera i knoppar. Det kommer jag missa.

Dramatens förgyllda överdåd fick mig att stirra som en lantfåne. När jag stirrat klart på det påkallade Moa uppmärksamheten på en karl i alldeles för små kostymbyxor. Vi undrade om det var allmänt utbrett. Kanske en spin off-effekt av Cheap Monday-modet att killarna visar varje vinkel av sin stjärt?

Ända sedan jag första gången fick syn på Almqvists barnbok om skeppet Vasa har skeppet varit en... kompis. Nu när jag bläddrade igenom "Sagan om Vasa" för första gången på typ 15 år insåg jag att den bidragit lika mycket som Indiana Jones och andra senare intryck till att er undertecknade numera utbildar sig till det hopplösa yrket arkeolog. Särskilt skildringen av de starka bärgningsbåtarna Tor och Frigg som två jättar i badbyxor som med sina stora händer lyfter upp Vasa ur dyn.
Jag traskar in i själva museet helt oförberedd på att genast mötas av det enorma skeppet. Det tonar upp sig långt ovanför mitt huvud, svartnat, härjat och totalt bevarat! Gåshud ända in i öronen, och - för en materiella lämningar-nörd som jag - nästan en tår i ögat av rörelse.

Sveriges tristaste tågres(enär)a.

Den stolta huvudstadens regn, blåst och nästan snö har givit mig en något ofrisk känsla i halsen. Såfort jag kommer hem ska jag proppa i mig ingefära, vitlök, honung och kanske avrunda den delikata blandningen med en hutt konjak. Ett av vuxenlivets privilegier.

Det kära inlägget

Jag passar på nu på våren. När allt annat också är nytt, och alla är yrvakna och blekare än snödropparna.
En ny kärlek med nya förutsättningar, nytt pirr på nytt sätt. Löftesrika nätter och längtansfulla dagar, hår i ögonen och en katt som ska kliva runt överallt. Nya sidor av mig vecklas ut och solar sig i marsljuset.

Jag passar på nu när tokvåren vaknar till liv i det dammiga ljuset, de tufsiga krokusarna skallar sig igenom gammalt skräp och närapå min 23'e födelsedag kliver en insikt ut i solen.

Kärlek är många saker. Kär är man, och kärlek gör man. När kärleken äntligen passar mig, får våren vara hur smutsig och tokig som helst. När solljuset träffar mig lyser jag tillbaka.

Det osympatiska inlägget

Soundtrack: ingenting. i bakgrunden Säde som tittar på TV.

Skräckblandad eufori: att pröva nya saker.

Bagfighting - jisses vad jobbigt, men kul! Alltså inte slåss med handväskor som någon kompis trodde, utan försöka slå en enorm säck sönder och samman.

Höga förväntningar - på mig. Hemtentan är äntligen klar och inlämnad, och PC sade att han överlag var imponerad över hur bra vi skrivit. Och tittade särskilt på mig, verkade det som. Jag tror egentligen inte han vet vad vi heter, men på något sätt har jag väl lyckats göra intryck. Fantastiskt roligt! Men *gulp* nu har han antagligen skyhöga förväntningar på vad jag klämmer ur mig även muntligt, eftersom resten av terminen mest kommer bestå av gruppresentationer och babbel.


Hur matt och smutsigt allt ser ut i vårsolen - inte bara allas fönster, utan även själva gatorna, bilarna och husen. Ganska vackert, och väldigt vårligt.

Är själv överlag på ypperligt humör numera, tack vare färdig hemtenta, annalkande vår, brist på världsproblem i mitt liv. Men som mamma påpekade redan i blöjåldern - Jag har sjukt dåligt tålamod. Jag är trött på mitt boende. Min kompissambo är världens goaste människa och en av mina bästa vänner.
Men jag irriterar mig alltmer på ATT jag måste bo ihop med någon. Till och med min katt är i vägen. Som jag uttryckt i ett tidigare blogginlägg - jag orkar inte ta hänsyn!
Jag har överlag dåligt tålamod med människor. Såfort de inte är på min nivå, hänger med i mitt resonemang, vill samma sak som jag och är på samma humör som jag, stör jag mig.

En fullkomligt osympatisk och förkastlig attityd, jag vet. Jag är antagligen lika tålamodskrävande själv till och från, och hänger antagligen inte alltid med i andras resonemang heller. Men det är som om mitt humör är superbra så länge jag inte behöver anpassa mig till andra.

Slutligen stör jag mig på något som är livsfarligt att störa sig på, eftersom risken är stor att jag gör precis samma sak själv ibland.
Men here we go - folk som lämnar ut sig själva i bloggar och internetdagböcker, (samtidigt som de egentligen inte har så mycket att skriva). En del kör varianten att skriva i så diskreta, diffusa ordalag att de tror att man inte kan räkna ut vad de menar - samtidigt som det är precis det de vill. Att rätt person ska förstå vad de egentligen säger. Eller så är inläggen så rättframma och detaljrika och bisarrt utlämnande att man bara blir avskräckt från att läsa vidare. Vad är så roligt med att vräka ut hela sitt känsloliv på internet?
Till viss del kan jag förstå. Att skriva på internet, med vetskapen att alla kan läsa det man skriver, är ibland lite lättare än att formulera alla tankar i en hemlig liten dagbok. Det ger kanske en kick att veta tusentals människor kan se ens innersta känslor utan att man behöver ta några konsekvenser? Man är anonym och trygg bakom sin dator, men har lättat hjärtat lite.

Mitt föregående blogginlägg - Flyttfågel - är gränsen för hur mycket känslor jag lämnar ut. När jag startade denna blogg hade jag som riktlinje att alla jag känner ska kunna läsa bloggen. Utan några hard feelings, missförstånd eller kontroverser. Det fungerade inte så länge. Bloggen blev ganska tråkig.
Här har jag uttryckt alla möjliga åsikter om vissa människor jag känner, i de fall där det är ytterst osannolikt att personen ifråga någonsin kommer läsa min blogg.

Efter förmåga försöker jag säga vad jag menar här. Jag försöker undvika dunkla omskrivningar riktade till vissa personer.
Den kanske inte alltid är intressant för någon annan än mig själv - de flesta bloggar är kanske först och främst egenterapi för bloggaren - men jag försöker åtminstone ge er lite innehåll.

Jag vet att ovanstående både är uttryck för extrem självgodhet och precis det jag säger mig vara emot - bloggar och onlinedagböcker där folk öser ur sig en massa känslor utan att tala klarspråk. Så, ja: vissa av de jag känner som kanske läser min blogg ibland SKA känna sig träffade.
Det jag egentligen ville komma fram till var att jag blir ganska avskräckt från att bli alltför personlig med människor som sedan lämnar ut hela sitt privatliv (och indirekt andras) på internet.

Flyttfågel

Soundtrack: On the Radio - Regina Spektor, The one you love - Rufus Wainwright, Sexy Back - Justin T, Champagne & Cigars - Timo Räisänen, Du Hast Remix - Rammstein & Zemfira, Asleep on a train - Múm, Young Bride - Midlake, Might tell you tonight - Scissor Sisters

Jag har druckit två cider. Det snurrar lite. Att gå nerför Avenyn lite påverkad men inte berusad gav en behaglig dimma, samtidigt som allt blev lite starkare. Lite vackrare. Färgerna lite klarare, jag vågade låta blicken vila längre på varje människa jag mötte, eftersom jag befann mig i en dimma, onåbar.

Jag vet inte om kvällen var någorlunda lyckad, eller väldigt misslyckad. Efter veckans GAST-möte skulle det ordnas filmkväll, på mitt initiativ. Jag skulle fixa filmen. Den var fildelad, stulen och hembränd i något konstigt format och funkade inte i någon av de tre DVD-spelare vi provade. Folk satt med armarna i kors och såg lite otåliga ut. Tur att GAST alltid säljer starka drycker, annars hade antagligen alla gått.

Jag och min söta vapendragare Unni rusade ner till filmbutiken på Södra Vägen och rafsade till oss tre filmer ur Nyheter-hyllan. Kvällsluften var så fuktig att man kunde fånga upp den med ett glas och dricka, men det var milt. Riktigt milt, till och med min tunna vårjacka var för varm.
Efter lite småprat enades alla om en spansk-amerikansk "psykologisk thriller". Den visade sig vara lång, jävligt lång, långsam, segare än en budgetförhandling och alldeles, alldeles deprimerande. Den slutade med att Gary Oldman skjuter ihjäl ett litet spanskt, missbildat barn. Ja, ni hör hur deprimerande den var. Ytterligare beskrivning är överflödig, och hela sista halvan av filmen öste regnet ner.
Vi försökte titta på en film till - en amerikansk film om Andra världskriget. Sådana brukar vara både actionfyllda och underhållande. Icke. Den var om möjligt ännu mer deprimerande - frusna landskap fulla av döda människor, långsamt filmade i gråskala. Vid det här laget satt de få tappra själar som inte redan gått hem och småpratade och hade ganska kul, men när jag summerade situationen för mig själv ville jag mest sjunka genom golvet.

Trots att jag är fullt medveten om att det inte är mitt fel att samtliga filmer antingen inte fungerade eller var så kassa att man vill skjuta skallen av sig, känner jag mig ganska dum. Filmkvällen blev lite av ett fiasko på grund av mig, men som övriga GASTare riktigt påpekade så kunde inte jag hjälpa det. De är trots allt en ganska opretentiös skara och jag kanske borde låta deras "vi är lite nördiga men glada"-attityd smitta av sig på mig...

Jag börjar verkligen bli stammis på Junggrens, och snart kan jag inte låta bli att sno hem en kopp! Deras kaffekoppar är gröna, mönstrade med snirkliga blad och snygga. Att det står Zoegas på kan jag leva med.
Just nu är en tid av nya bekantskaper. Jag är bjuden på fest på fredag och ifall inte tentan blir alltför tung går jag nog dit. Det kan vara värt lite panikplugg att ägna en kväll åt roliga människor i en tvåa på Hisingen.

Två glas vatten senare har det slutat snurra, och jag är på lite bättre humör. Men vår-rastlösheten börjar krypa på mig igen, som alla vårar tidigare. Det är nog där skon klämmer. Jag vill flytta. Trots fantastisk fin lägenhet i mina barndomskvarter och världens bästa katt och sambo vill jag vidare. Det är en nästan fysisk känsla av instängdhet - som att vara klädd i en alldeles för trång stentvättad jeansoverall som kliar och klämmer överallt.

Jag orkar inte med andrahand, att akta någon annans prylar och försöka memorera vart möblerna stod varje gång man vill möblera om. Orkar inte det 30 år gamla äckliga lilla plastbadkaret, orkar inte ta hänsyn till den andra själ som bor i lägenheten. Orkar inte ha en tidsgräns att ta hänsyn till - nu får vi inte bo här efter maj, och skulle vi säga upp lägenheten innan maj har Åsa världens ekonomiska knipa.

Jag orkar inte ta hänsyn!

Jag är en flyttfågel.

Vårtecken!

Soundtrack: Glósoli - Sigur Rós (på repeat)

Sol, barmark, vår! Äntligen! När jag vaknade någon gång vid lunchtid lyste solen upp lägenheten från alla håll, och Sushi klagade högljutt på att jag låg i sängen istället för att fylla på hans matskål. Snön består nu endast av små mobbade fläckar i skuggiga vrår, och det luktar vår. Som grädde på det hemlagade moset kom pappa och bror och levererade min rostiga gamla cykel. Finns det någon bättre hyllning till våren än att cykla? Så snart jag har varit hos cykeldoktorn med den kan jag börja trampa, susa och rulla mig fram i stan istället för att låta spårvagnarna styra mitt liv. Vad säger ni om det, Västtrafik? (Jag är fortfarande lite sur på dem.)

Jag glömde visa min snygga mugg. Jag tar tacksamt emot all nördig läkemedelsreklam som mamma blir påprackad i sitt jobb som sjuksköterska. Det började oskyldigt med små pennor, men har eskalerat. Tyvärr har mamma inte kvar stekspaden av märket Risperdal (ett lugnande medel).

Det är kanske, möjligen dags att gå till frisören. Jag har totalt tappat kontrollen över min behåring... I-landsproblemet är att jag är alldeles för snål för att gå till en bra frisör, och för mån om min fantastiska stil för att våga gå till en billig. Notera vilken enorm mognad och självdistans jag visar genom att lägga ut en fulbild på mig själv.

Äntligen är jag klar med tentafrågan som rörde en italienares analys av nordafrikanskt, forntida getbajs. Det var en rysare. Tänk er själva - en arkeolog vid namn Savino har krupit runt i små grottor och samlat in bajs från 10 000 år gamla berberfår (se ovan). Bajset har han vägt, mätt, pillat i och gjort pollenanalys av. Resultaten är häpnadsväckande... omfattande. Han har först lekt "gissa bajset" och sedan klurat ut vad fåren ätit och att människor måste ha samlat in födan åt dem. Sedan har han flummat ut i spekulationer kring hur dessa människor levt, fungerat och hur de sociala mekanismerna kring fördelning av mat sett ut. Häftiga resultat, enbart utifrån... getbajs. Jag är glad att vara klar med frågan.

Forntid och nattklubbar, funkar det?

Soundtrack: Rocky Horror Picture Show - jag kan inte få nog.


Jag har lagt ner studierna för idag, men är kaffespeedad och inte ens det stora, vida Internet kan roa mig. Idag satt jag på samma stol, vid samma bord på Junggrens café i 6 timmar. Jag måste väl kvala in som stammis?

Vid bordet bredvid satt två pojkar, lika som bär. De måste vara antingen bröder eller kompisar sedan så många år att de börjat likna varandra. De hängde sina pop-hår-söta små huvuden över en lärobok i latin och rabblade någon dialog mellan typ Lydia och Postulus, det lät väldigt roligt. Jag blev lite sotis över att jag inte själv läser latin. Då och då tittade de på mig. Jag låtsades som ingenting. De tittade mer. Länge, uppenbart. Jaja, jag vet att jag är snygg, sluta glo på mig.
När mina kursare anlände och vi började utbyta desperata klagomål över tentafrågorna tog den ene, långhårige i grön tröja klädde grabben mod till sig och frågade vad vi pluggar.
"Forntid, varför ägnar sig unga eleganta damer som ni er åt det? Ska inte ni hänga på nattklubbar och sånt?"
Jag svarade att forntid och nattklubbar kompletterar varandra alldeles utmärkt. Vi drog slutsatsen att vi hänger på samma institution, och avslutade med ett "Vi ses på institutionen, eller Kings Head." De var rätt söta.

Junggrens verkar överhuvudtaget vara ett bra ställe att börja prata med främlingar på.

Jag är sur på Västtrafik, eller mig själv, för att de försöker böta mig på 800:- för ett månadskort jag precis laddat pengar på, men inte aktiverat. Jag ska överklaga, fett.

Vad ska jag roa min nya väninna med imorgon? Mig själv? Min katt? En film? (Vi har ju knappt gjort annat än titta på skumma filmer tillsammans.) En massa vin? Jag kan inte laga mat, så jag hoppas att hon kan det. Själv måste jag nog bota min besatthet genom att titta på Rocky Horror Picture Show igen, det kanske är lika bra att hyra den?