Rådvill-Bergsäker och Världen

Mitt liv och alla som är inblandade. Arkeologi. Studentliv. Nattliv. Katten. Film, musik, operabesök. Ibland är det bara roligt, ibland har jag grubblat jäkligt mycket. Jag blir glad om Du kommenterar!

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sweden

tisdag, mars 13, 2007

Det osympatiska inlägget

Soundtrack: ingenting. i bakgrunden Säde som tittar på TV.

Skräckblandad eufori: att pröva nya saker.

Bagfighting - jisses vad jobbigt, men kul! Alltså inte slåss med handväskor som någon kompis trodde, utan försöka slå en enorm säck sönder och samman.

Höga förväntningar - på mig. Hemtentan är äntligen klar och inlämnad, och PC sade att han överlag var imponerad över hur bra vi skrivit. Och tittade särskilt på mig, verkade det som. Jag tror egentligen inte han vet vad vi heter, men på något sätt har jag väl lyckats göra intryck. Fantastiskt roligt! Men *gulp* nu har han antagligen skyhöga förväntningar på vad jag klämmer ur mig även muntligt, eftersom resten av terminen mest kommer bestå av gruppresentationer och babbel.


Hur matt och smutsigt allt ser ut i vårsolen - inte bara allas fönster, utan även själva gatorna, bilarna och husen. Ganska vackert, och väldigt vårligt.

Är själv överlag på ypperligt humör numera, tack vare färdig hemtenta, annalkande vår, brist på världsproblem i mitt liv. Men som mamma påpekade redan i blöjåldern - Jag har sjukt dåligt tålamod. Jag är trött på mitt boende. Min kompissambo är världens goaste människa och en av mina bästa vänner.

Men jag irriterar mig alltmer på ATT jag måste bo ihop med någon. Till och med min katt är i vägen. Som jag uttryckt i ett tidigare blogginlägg - jag orkar inte ta hänsyn!
Jag har överlag dåligt tålamod med människor. Såfort de inte är på min nivå, hänger med i mitt resonemang, vill samma sak som jag och är på samma humör som jag, stör jag mig.

En fullkomligt osympatisk och förkastlig attityd, jag vet. Jag är antagligen lika tålamodskrävande själv till och från, och hänger antagligen inte alltid med i andras resonemang heller. Men det är som om mitt humör är superbra så länge jag inte behöver anpassa mig till andra.

Slutligen stör jag mig på något som är livsfarligt att störa sig på, eftersom risken är stor att jag gör precis samma sak själv ibland.
Men here we go - folk som lämnar ut sig själva i bloggar och internetdagböcker, (samtidigt som de egentligen inte har så mycket att skriva). En del kör varianten att skriva i så diskreta, diffusa ordalag att de tror att man inte kan räkna ut vad de menar - samtidigt som det är precis det de vill. Att rätt person ska förstå vad de egentligen säger. Eller så är inläggen så rättframma och detaljrika och bisarrt utlämnande att man bara blir avskräckt från att läsa vidare. Vad är så roligt med att vräka ut hela sitt känsloliv på internet?
Till viss del kan jag förstå. Att skriva på internet, med vetskapen att alla kan läsa det man skriver, är ibland lite lättare än att formulera alla tankar i en hemlig liten dagbok. Det ger kanske en kick att veta tusentals människor kan se ens innersta känslor utan att man behöver ta några konsekvenser? Man är anonym och trygg bakom sin dator, men har lättat hjärtat lite.

Mitt föregående blogginlägg - Flyttfågel - är gränsen för hur mycket känslor jag lämnar ut. När jag startade denna blogg hade jag som riktlinje att alla jag känner ska kunna läsa bloggen. Utan några hard feelings, missförstånd eller kontroverser. Det fungerade inte så länge. Bloggen blev ganska tråkig.
Här har jag uttryckt alla möjliga åsikter om vissa människor jag känner, i de fall där det är ytterst osannolikt att personen ifråga någonsin kommer läsa min blogg.


Efter förmåga försöker jag säga vad jag menar här. Jag försöker undvika dunkla omskrivningar riktade till vissa personer.
Den kanske inte alltid är intressant för någon annan än mig själv - de flesta bloggar är kanske först och främst egenterapi för bloggaren - men jag försöker åtminstone ge er lite innehåll.

Jag vet att ovanstående både är uttryck för extrem självgodhet och precis det jag säger mig vara emot - bloggar och onlinedagböcker där folk öser ur sig en massa känslor utan att tala klarspråk. Så, ja: vissa av de jag känner som kanske läser min blogg ibland SKA känna sig träffade.
Det jag egentligen ville komma fram till var att jag blir ganska avskräckt från att bli alltför personlig med människor som sedan lämnar ut hela sitt privatliv (och indirekt andras) på internet.

1 kommentarer:

Blogger Moa sa...

Oj, precis innan jag läste ditt blogginlägg raderade jag mitt eget senaste, just för att jag tyckte att det innehöll såna där irrelevanta omskrivningar som mest var riktade till en person. Det kanske till och med var det som var upprinnelsen till ditt resonemang. Anyway. Att blogga lagom personligt är väl något man lär sig med tiden. Jag testar.

onsdag, mars 14, 2007  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida

Free Website Counter
Free Counter