Etikettkonformism

Fråga: Jag har en svart klänning med små vita prickar som jag undrar om jag kan ha på bröllop? Det är en jättefin modell, slank med en volang nertill. Till klänningen tänkte jag ha en vit stickad sjal med små vita blommor och kantad med vita paljetter. Bör jag ha något annat färginslag också eller är det ok?

Svar: På senare tid har kommit ovanligt många frågor från kvinnor som ska vara bröllopsgäster och absolut vill ha svarta eller vita eller svartvita klänningar, och undrar om de är okej. Jag har svårt att förstå att så många tycker att är så viktigt att ha svart, vitt eller svartvitt just på bröllop - eftersom de ju uppenbarligen vet att detta inte är det mest artiga, vänliga och rätta. Så till dig och alla andra som har samma fråga svarar jag: tar ni era svarta, vita eller svartvita klänningar, tillsätt åtminstone ett brett skärp i tydlig färg, och ha en schal i samma tydliga färg. Men undvik vita detaljer och svarta!

Magdalena Ribbing

Ur Dagens Nyheter

Jaa, sannerligen! Heja fru Ribbing som sätter ner foten i livets viktigare frågor! Och det säger jag er, bloggläsare, att skulle någon våga komma i svartvit klänning till mitt bröllop, är vänskapen över! Sådant ohyfs!

Skämt åsido och ärligt talat. När jag läste frågan, blev jag förvånad över hur osäkra människor kan bli över sådant som jag tycker är småsaker. Visserligen kan man mycket väl bli bjuden på bröllop utan att känna brudparet särskilt väl. Men oftast känner man väl brudparet (och deras smak, stil och värderingar) bättre än man känner en kvinna som har en frågespalt i Dagens Nyheter?

När jag läste svaret på frågan, blev jag än mer förvånad över hur konservativt vi (enligt Magdalena Ribbing) förväntas bete oss. Och att döma av mängden frågor som strömmar in till etikett-frågespalten är många oerhört osäkra på hur de förväntas se ut och bete sig så fort det inte är "vardag".

När vi inreder, lagar mat, reser och skapar vår livsstil upplever jag att det är på modet att vara lagom "mångkulturell" och eklektisk. "Dagens mångkulturella Sverige" har nog egentligen alltid varit ganska mångkulturellt. Människor har alltid rört på sig, traditioner och beteenden omformas alltid, snabbt eller långsamt. Men nog var vi mer konservativa och homogena förr. Ingen behövde fundera på hur man skulle bete sig vid livets stora högtider, det fanns oftast bara ett sätt att göra allt. Så är det inte nu. Varesig det gäller bröllop eller något annat, så känner de flesta till många sätt att gå tillväga.
Jag har faktiskt inte varit på mer än ett bröllop, när jag var sex år. Då var jag brudtärna i rosa puffärmklänning och hur söt som helst, men det hör inte hit. Skulle jag nu bli inbjuden till ett bröllop skulle jag vara förväntansfull inför att se hur just det brudparet velat utforma sin stora dag. Bröllop har jag, som alla andra, sett många varianter av - alltifrån amerikanska filmer där bruden leds in av sin far, till bröllopspalats i Ryssland där brudparet vigs för att sedan traditionsenligt låta sig fotograferas vid något monument, till den indiska filmen Monsoon Wedding, till min kompis kompis som gifte sig borgerligt och stack till Australien följande dag.
Trots denna uppenbara mångfald och dagens trend att "utforma sitt bröllop personligt" tror sig Magdalena Ribbing veta hur vi förväntas bete oss och klä oss. Hon vet till och med vilka klänningsfärger som kan stöta brudparet. Stackars det brudpar som är så upptagna av etikettregler att de låter en klänning i fel färg sänka humöret!
Och är folk så himla rädda för att bryta mot etiketten? Vad kan vara så fasansfullt med det, egentligen? Jag har svårt att tro att någon av mina vänner giftar sig än på många år, men när ett inbjudningskort väl kommer, hoppas jag verkligen att jag känner brudparet så väl att jag litar mer på dem än på etikettpolisen Ribbing!