...och inte mycket har förändrats. Lillebror har tagit ytterligare ett litet kliv mot vuxenlivet genom att faktiskt börja kliva upp på morgonen, Ingmar Bergman är död, och det har tydligen regnat hela sommaren.
Själv har jag antagligen gått ner i vikt av allt hårt arbete, och utvecklat värsta benmusklerna. Huden på mina fingrar är valkig och smutssvart i vecken. När jag packade upp ryggsäcken var allt så skitigt att det nästan kröp ut av sig självt. Mamma skrattade när hon såg mina Blåkläder-byxor, som var mer ler-begie än blå.
Min snygga Moleskinskrivbok, där jag skulle skriva ner allting om resan, är fortfarande nästan tom. Det fanns helt enkelt aldrig tid, eller ro att samla tankarna. Den är också lerig och bucklig efter att ha råkat ut för översvämning en gång i ryggsäcken. Men lite finns i den i alla fall - bland annat lät jag flera i grävgänget skriva sitt namn och en rolig kommentar innan jag åkte. Sist av alla finns en lite längre kommentar i sirlig handstil, som jag läser om och om igen. Åh, att en människa kan fastna så i hjärtat efter bara några veckor och mot allt förnuft. Och sedan bo på andra sidan jorden - what the fuck!
