Rådvill-Bergsäker och Världen

Mitt liv och alla som är inblandade. Arkeologi. Studentliv. Nattliv. Katten. Film, musik, operabesök. Ibland är det bara roligt, ibland har jag grubblat jäkligt mycket. Jag blir glad om Du kommenterar!

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sweden

lördag, september 30, 2006

Scissor sisters...


är det enda jag lyssnat på i flera dagar nu! Jag är såld, fast, kär, besatt och förtrollad av detta band. Låt efter låt får en att vilja dansa, bygga bo i en skum del av New York, hoppa i kanalen, sy paljetter på ALLA sina kläder och leta upp ett Pride-tåg, eller i alla fall slänga resten av skivsamlingen.
Idag snubblade jag (det var en ren olyckshändelse, jag lovar!) in på Bengans och köpte deras första album, självbetitlat och två år gammalt. Nästan ännu bättre!
Nu ska jag lära mamma att gilla dem. Det går nog bra, hon gillar redan den Elton John/70-talsdisko/the Ark-doftande genren. Och alla mammor gillar bögar, och de som inte gör det gör det i smyg.

Nog om newyorkgaymusik (jag har tidigare lovordat Antony Hegarty och Rufus Wainwright och det är säkert bara en tidsfråga innan jag hittar nästa). Jag måste berätta om en nästan ännu större musikalisk upplevelse i en inte fullt så newyorkgayvänlig miljö - Don GiovanniGöteborgsoperan.



Jag kan inte skryta med att egentligen vara väl bevandrad i vare sig opera i allmännhet eller Mozart i synnerhet, men denna uppsättning av Don Giovanni var en njutning för både ögon och öron, med en smakfull, funktionell men inte störande moderniserad scenografi, där tomhet och mörker såväl som ljus och färg användes så snillrikt att jag fick gåshud (ja!) när Don Giovanni slutligen dras ner i någon form av skärseld. Plötsligt hissas alla kulisser upp och avslöjar ett enormt tomrum, fyllt av strålkastare och annat som publiken normalt inte ser, och den smala ensliga scenen ser ut att sjunka in i en hisnande rymd. Att hela ensemblen var strålande goes without saying, och ett annat genidrag var att använda dansare som någon sorts levande rekvisita.
I nämnda föreställning ingick också den vackraste striptease jag någonsin sett. Jag ska villigt erkänna att jag inte sett mycket striptease i mina dagar, me
n när en stum dansarroll föreställande en kammarjungfru, förförd av Don Giovanni, hör dennes sång tar hon långsamt av sig kläderna. Plagg efter plagg, delar av en komplicerad barockklänning, åker av i en långsam balett, smärtsamt vacker.

Slutligen: finner ni er själva på Kungsgatan, Göteborg den närmaste månaden så är det en god idé att traska hela backen upp och ner mot Rosenlund, eftersom Fotokompaniet ligger på höger sida av gatan.
Min vän, den fabulösa fotografen Moa Karlberg, ställer ut sina foton från en resa till Lettland. Hon har sökt nya sätt att skildra trafficking, dess orsak och konsekvenser, och lyckats få det vackert (har ingen aning om hur). Hennes bilder är dels del av en utställning på Världskulturmuseet, dels utgör de alltså en egen utställning på Fotokompaniet. Gå dit.

onsdag, september 27, 2006

...och jag blev förkyld igen.

Varmast idag: Universitetsbiblioteket. Jag och min vän spanienresenären myntade en gång uttrycket biblioteksvärme; eftersom man alltid, de delar av året man bär minsta jacka, börjar svettas när man kommer in på biblioteket. Och det stämmer fanimig än idag. När vi kom in på UB höll vi på att .

Märkligast idag: Vad folk köper på Konsum. Det är ganska underhållande att se vad som rullar fram genom kassan. Själv köpte jag: djupfryst lasagne, kattsand, och två sorters hälsokostmedel mot förkylning. Samband?
Men damen framför mig tog priset. Två paket bindor och ett paket té. Bara. "Jo, jag får sån störtmens i början, och det enda som hjälper är grönt té med vaniljsmak."

Tråkigast idag: En av böckerna jag lånade på UB. Vilken besvikelse! Jag har insett att världens tråkigaste bok inte är Körkortsteorin, trots allt, utan en bok eller snarare en artikelsamling i mitt favoritämne arkeologi. Om hur stora civilisationer utvecklas. Den är så abstrakt att det är löjligt, och jag är så uttråkad att det nästan är lite lockande att äta strumpor.

Bäst idag: Och inte bara idag, utan alltid - att smita från böckerna, kika in på youtube.com och njuta av Scissor sisters's snygga videor. "Laura" överlägset snyggast, sexigast, allt. Och så är det onsdag, och vi förtjänar ännu ett avsnitt av America's Next Top Model!

Skummast idag: Poseidon-fontänen. Någon har hällt i en årsproduktion schampoo, och det har skummat i flera dagar.

Längtar efter: fredag. Inte så förvånande kanske. Men kommande fredag är bättre än andra fredagar, eftersom min mor fyller år och detta gynnar mig. Jag ska nämligen följa med på Göteborgsoperans Don Giovanni med middag i operans restaurang, och det mina damer och herrar är lyx!

tisdag, september 26, 2006

Det är mycket ångest nu.

Det var känslan jag fick när jag åkte spårvagn, och först såg en rubrik i Metro, eller den där härmisen City Göteborg eller vad den nu heter - "Ångest orsaken till pyromandåd". Genast tänkte jag - vad fånigt. Ni kan väl vända på det - pyromandåd utlöste ångest. Hos ganska många, faktiskt, som fick sitt hus eller sina barns dagis nedbrända. Men det ligger nog något i att världen kanske ännu inte sett en pyroman UTAN ångest. Eller ett ångestfyllt samhälle utan pyromaner.
Sedan åkte jag förbi en löpsedel utanför en kiosk: "Stökiga rum ger ångest". Och ångest ger stökiga rum. Jo, det kan jag skriva under på. Men det är inte rummet egentligen, ville jag gärna påpeka för samtliga på spårvagnen (fast något hindrade mig). Det är bristen på tid, ork, kontroll och förmåga. Det är återigen något med det där samhällsklimatet, gissar jag, som får människor att känna så. Jag kan bara inte komma på vad. Kanske samma sak som hindrade mig från att högt och spontant påpeka något på spårvagnen.
Nu väntar jag på rubriken "stökiga rum orsaken till pyromandåd" som kanske till exempel skulle handla om en stressad mamma som i vanmakt bränner ner ungarnas dagis. Tidningen skulle antagligen återigen missa att både ångesten och pyromanen bara är symptom på något mycket, mycket större problem.

fredag, september 22, 2006

Den snarkande katten

Min katt ligger och snarkar. Verkligen snarkar. Det låter som ett litet sågverk inuti honom. Rytmiska zzzzzzzz, zzzzzzzzz, zzzzzzzz, zzzzzzzz, zzzzzzzz.
Jag vet inget annat djur som kan sova i så många olika positioner. Det finns antagligen inget djur som sover fler timmar per dygn än min katt.

onsdag, september 20, 2006

Idag fick jag veta att min lugg är för kort, så jag gick och köpte skivor.

Fåfängan kan driva en till underliga saker ibland. Jag och min söta kurskamrat från Dalarna hittade igår en annons i Metro. "Hår modeller sökes". Trots särskrivningen fick de en chans, eftersom vi väntade oss någon frisörutbildning som inför nyfikna elever skulle klippa och färga oss på de mest fashionabla sätt. Man sökte alltså unga kvinnor som "älskar mode och skönhet". Ehm. Jo, det kan jag väl gå med på om jag får en ny frisyr gratis. Jag drog på mig det ur byrån som såg trendigast ut, och tillsammans gick vi till denna salong i Linnéstan.
Efter en lång, kvav väntan bland otaliga andra unga kvinnor (vissa var oerhört näpna, andra såg snarare ut att älska sina mjukisbrallor och slitna sneakers) fick vi veta att detta var en uttagning. Själva friseringarna skulle äga rum på någon utbildning i oktober, och de var endast intresserade av flickor med lugg som räckte minst till hakan. Jag och Sara tittade på varandra. Jahap. Vi gick.
Sur som jag var över att överhuvudtaget ha gått dit råkade jag ramla in på Bengans och köpa tre skivor.
Det var ett bättre beslut. Scissor Sisters är ättlingar till Bowie och Elton John, kusiner till the Ark fast råare, klubbigare, ett renare funkigt 70-talssound (jag vet egentligen ingenting om musik, så tro ingenting jag säger. Lyssna själv.) Deras dansanta musik och queera texter gjorde mig glad igen.
Jag köpte även nya skivan med The Pipettes, som jag såg live i Linköping av alla ställen. De är en 60-talsprickig skönsjungande trio brittiska tjejer som kör kulturarvsvarianten av Spice Girls "girl power" och det hela är mycket bättre än det låter. Lyssna!
Men den skiva jag egentligen tänkte köpa (och även köpte) är med göteborgskan (från Angered tror jag) Jaquee, hennes solodebut Blaqalixious. Jag såg henne framträda i tv, såg henne live på Världskulturmuseet lite senare och min kärlek bara växer. Hennes röst går in i hjärteroten, ut i blodomloppet, gör mig berusad och får mig att säga konstiga saker om kärlek, får mig att sväva på - svarta - moln, får mig att önska att jag kom från Afrika och kunde sjunga som Jaquee, eftersom hon utstrålar smärta, kärlek, men framför allt styrka. Lyssna på henne, eller lev förgäves!

Det som varje bloggare MÅSTE kommentera.

Jag måste orka kommentera valet, det är tre dagar sedan nu. Tre dagar sedan vi röstade fram den stajlade, USA-stinkande "Alliansen" som nu ska härja fritt med denna högkonjunktur det ryktas att vi lever i.
Jag börjar med Reinfeldt - han är livsfarlig. Inte ens jag, som enligt både statistik (ung kvinna i storstaden med akademiska föräldrar) och övertygelse biter mig fast långt ut på vänsterkanten, kan undgå vilken bra talare han är. Knockar in den ena efter den andra retoriska poängen på den trötte Persson, personligtränad och makeovrad, retorikdrillad och säkert tandblekt också. Redo att run for president across the big pond vilken dag som helst. Jag vill inte möta honom i parken en mörk natt.

Sedan har vi Leijonborg, som kompenserar det han inte har i utseende och charm med desto hårdare tag mot barn, invandrare, svaga, sjuka... tja, alla möjliga människor som inte lever upp till Der Leijonborgs standard.

Jag hörde ett satiriskt radioprogram för länge sedan, som häcklade alliansen. Maud Olofsson lät som en gläfsande pudel på helium och det har jag inte kunnat släppa. Hon låter ju så... Hon är, som Peter Eriksson uttryckte det, fikonlövet som ska dölja de borgerligas totala brist på miljö- och genusperspektiv, det gröna jämställdhetsalibit, som gör sitt bästa för att lära oss unga veta hut på arbetsmarknaden. Ännu en politiker som jag skulle använda pepparsprejen mot i en mörk gränd.

Den enda - till synes - harmlöse i alliansen är Hägglund. Utan glasögon, utan kostym, utan söndagsskolefrisyren och utan Kristdemokraterna skulle han vara riktigt stilig. Nu är han mest skenhelig. Särskilt i sin iver att mot allt långsiktigt miljöförnuft "hålla elfabrikerna öppna". Säg det, Göran. Det heter kärnkraft.

Trots den uppenbara besvikelsen kan jag inte låta bli att förnimma en liten lättnad hos Göran Persson. Att efter 10 år bli befriad från DEN arbetsbördan, vara nästan 60 år, omgift, och att ha en smärre herrgård att åka hem till skulle få vem som helst att mitt i all förnedring faktiskt dra en lättnadens suck.
För mig är det en konstig känsla att inte statsministern längre heter Göran Persson. När han tillträdde var jag 12 år. Under hela den tid jag överhuvudtaget hängt med i de politiska skeendena har statsminister Persson varit ett självklart inslag i mediebilden. Lika självklar i min bild av Sverige som midsommar, Melodifestival och att man måste vända kontokortet uppochner i bankomaten.
Om s vill överleva sig själva måste nästa partiledare vara en kvinna!

Jag hatar företag!

Jag hatar Tele2.
Jag hatar Tele2.
Jag hatar Tele2.

Om man, när man ska flytta, ringer Tele2 och flyttar sitt telefonnummer till en ny adress så fortsätter de skicka räkningarna till den gamla adressen som man flyttat ifrån. Bara så ni vet.

Och om du trodde att det hjälpte att göra adressändring på Svensk Adressändring så har du fel. Tele2 skickar fortfarande räkningarna till adressen man flyttat ifrån, i flera månader.

Heder åt inkassoföretaget som faktiskt skickar sina inkassobrev till rätt adress!

Jag hatar er!

söndag, september 17, 2006

Folkpartiattack?

En stund fungerade inte länken till Maria Wetterstrands blogg. Shit, på valdagen. Det måste vara nån folkpartist som hackat in...

Föga hopp bakom det gröna båset

Inatt dansade jag på gamla Hovrättens stengolv till "Djingis Khan", Manu Chao, Iron Maiden, och så "Djingis Khan" igen. I mina högsta klackar, och det gjorde inte ont förrän jag kom till spårvagnen. Då är det en rolig kväll!
Tack Gast för partyt, och alla nya trevliga bekantskaper.
Dessutom tycktes fest med alldeles för billigt lådvin och torr pastasallad följt av hemkomst vid tretiden på natten verka mycket gynnsamt på min begynnande förkylning - nu känner jag mig frisk som en nötkärna (som festade igår). Ett litet glas kapitalistcola räckte för att ge mig kraft att knalla upp till Dalheimers hus och lägga en föga hoppfull röst på mp.
Solen fortsatte skina milt, som det gjort hela veckan. Som ett "förlåt att vädret var åt helvete i augusti". Gamla som unga Majbor strömmade till Dalheimerssalen och de gröna små båsen som jag minns att jag lekte under på barndomens valdagar.

När jag kom hem från vallokalen läste jag Dagens Nyheters nätupplaga. De redogör för den absolsut senaste, pinfärska opinionsundersökningen, utförd av Synovate Temo. De borgerliga partierna har en klar, statistiskt säkerställd ledning, enligt undersökningen som avslutades så sent som igår.
Vad innebär det att DN publicerar resultat av opinionsundersökningar under ett pågående val? Tänk om det påverkar utgången av valet, om väljare läser rykande färska siffror strax innan de går och röstar? Hur säkra är siffrorna, nog skiljer sig olika opinionsundersökningarfrån varandra ganska kraftigt ibland?
Visserligen tror jag att det framför allt kan vara till hjälp för de mindre partierna som ligger och klänger på 4%-gränsen, svaga siffror kan ge fler sympatiröster. De större block-ledande partierna kanske inte påverkas, men jag fruktar att medias makt kan vara stor dagarna innan valet.
Ikväll biter jag förmodligen på naglarna, och fäller en tår i händelse av maktskifte.

fredag, september 15, 2006

Man overboard! En nästan religiös upplevelse!

Jazzhuset, torsdag kväll eller kanske fredag natt, har inte så noga koll. Där, på klubb Svanen, spelade i alla fall det bästa bandet jag hört på mycket länge! Jag och sambon stod med fånigt saliga flin hela konserten och fick efteråt en pratstund med Montys loco's sångerska Anja Bigrell. Vi lämnade bygget med deras nya skiva, Man overboard och hela kvällen var lite sagoskimrande.

Tack till klasskamraten som hittade på att vi skulle gå till Jazzhuset, men resten av sällskapet som lämnade bygget redan innan bandet gick på får skylla sig själva.

Alltså: nytt, grymt band - Montys loco. Klicka på länken och hör själva, NU.

måndag, september 11, 2006

På med stövlarna och läs landskapet!

Större delen av dagen spenderade jag omkringstövlandes - ja, stövlandes - i skogarna utanför Lilleby, Hising Island. Platsen kallas antagligen oftast för Bronsåldessundet och kullarna innanför en vik är fulla av lämningar, både gravar och boplatser. Under bronsåldern, ca 1800-500 år före Kristus, stod havsnivån 10-12 meter högre än idag, och mycket av dalen innanför viken stod under vatten.
Vi vallades runt på stigar förbi otaliga stenrösen (jag vill inte se ett enda röse till idag, tack) och försökte febrilt föreställa oss hur platsen sett ut under bronsåldern - vatten i alla riktningar utom österut, topografi och vegetation också helt annorlunda. Till exempel kom granen in i vår natur väldigt sent i historien, tallen likaså. Idag var myggen det mest påtagliga inslaget i naturen.
Relativt få av fornlämningarna vi såg befann sig ovan jord, jo rösena då förstås. De var oftast svåra att missa. Men för att upptäcka övriga spår av bronsålderns människor krävs den ädla konsten att läsa landskapet. Översätta dagens landskap till dåtidens, för sin inre blick rumstera om litet geologiskt, ändra havsnivån, fråga sig var jag skulle vilja bo? Var är skyddat? Var är det nära till bra fiskevatten, omgivet av skyddande kullar? Varför pallade man upp en gigantisch hög av sten just på den här höjden, vad såg vänner och fiender som kom med båt? Var det en fyrbåk, ett skrytbygge, en symbol eller bara ett praktiskt sätt att förvara den gamle hövdingens urna?
Det enda vi elever säkert konstaterade var att det är farligt lätt att tolka in alltför många fantasier i fornlämningarna. Det är liksom svårt att gå förbi en flera meter hög sten...hög utan att börja fundera på vad som var syftet. Vad motiverade allt det kroppsarbete som måste ha krävts?
Det kanske mest fascinerande var gravfältet alldeles intill busshållplatsen Gamla Lillebyvägen. I en till synes alldaglig, visserligen kuperad men ändå alldeles vanlig hage fick vi höra: "Här finns ungefär 40 gravhögar. Försök hitta dem!"
Med lite ytterligare hjälp från våra lärare syntes plötsligt helt andra saker i landskaper - former, höjdskillnader, skiftningar i vegetationen, delvis dolda stenar... Och vi hittade kanske inte 40, men ganska många gravhögar.
Och, indirekt, syntes våra förfäder. Ja, det är svårt att hålla fantasierna på avstånd.

"Ain't no other man"

av Christina Aguilera hörs i bakgrunden, kanske sambon som har tv'n på. Rätt bra, den där låten.

På tal om det så drömde jag härom natten att jag skulle gifta mig med ett gammalt ex. Vi bestämde oss för att vigseln skulle äga rum i en grotta framför en vacker grottmålning, varför en arkeologistudent nu skulle drömma om grottmålningar. Vi gick runt och tittade på ringar, han tyckte inte det var så viktigt, men jag ville bestämt ha en ring. Jag har alltid avundats dem som har en vacker ring på vänster ringfinger, som skall symbolisera det livslånga förhållandet - även om äktenskapet i sig aldrig har lockat nämnvärt.
När jag vaknade undrade jag en lång stund varför i h-vete jag drömde om att gifta mig med HONOM, eller någon alls. Men vigsel framför en grottmålning, det är en ganska vacker idé.

Redan förra veckan drömde jag förresten om ett annat bröllop, min kompis. Hon gifte sig med någon slusk med backslick och redan efter en stund hade jag glömt vem han var - hon hade så många karlar! Hon, som i verkligheten hållit ihop med samma grabb i ca 3 år. Jo, hon såg tvivlande ut när jag berättade om drömmen. Men det var en vacker fest, färgsprakande, på sommaren, i en trädgård. Som målad av Zorn.

Jag har hunnit läsa grundkursen i arkeologi i ungefär en vecka och ÄLSKAR det. På den gågna veckan har jag hunnit lära mig mer än jag gjort på flera månader, och en helt ny värld av kunskaper och begrepp har öppnat sig, eller kanske grävt upp sig. Det är lite av en lättnad också - det VAR lika intressant som jag trott, och hittils är mitt livs drömyrke och favoritämne inte alls någon besvikelse.
Just nu är min förhoppning att det fortsätter vara såhär roligt, naturligtvis inte alltid enkelt men alltid intressant, på en spikrak flint-, brons- eller keramikräls ända tills jag en dag står där med nån sorts examen i ryggsäcken och domderar över en utgrävning.

Troligtvis inte, jobbprognosen för arkeologaspiranter är lika dyster som en balett av Cullberg. Men i den här till synes omöjliga drömmen är fösta steget trots allt förverkligat.

onsdag, september 06, 2006

orkar inte ens hitta på en titel...

Just nu skulle jag kunna berätta mängder av skoj om utbildningen jag börjat på, allt jag lär mig, människorna jag träffar, att Institutionens kaffe är mycket godare än Mora Folkhögskolas, vad jag såg på spårvagnen imorse och vad min katt gjorde för skoj idag.
Men jag orkar inte. Jag är bara trött, trött, trött, har förmodligen feber, och om inte min älskade sambo hade köpt en stor chokladkaka till mig hade jag antagligen gått under.

söndag, september 03, 2006

...och så blev han rädd för en spindel!

För närvarande har jag en trevlig bok som är svår att slita sig ifrån. Det är samme käre Alexander McCall Smith, författare till den bedårande Damernas Detektivbyrå-serien som skrivit om en förnäm filosofdam i Edinburgh. Hon lever ett betydligt mer förfinat, materiellt rikare, rastlösare och mindre naivt liv än romanfigurerna i Botswana, men boken har samma charmiga, småputtriga, mysiga ton av vardagsfilosoferande. Och huvudpersonen i Filosofiska söndagsklubben är lika mycket detektiv som Mma Ramotswe, utan att ytnämna sig till detta som yrke. Hon lägger sig i andras kärleksliv, affärer och utreder ett dödsfall.

Jag kan inte slita mig.

Själv är jag sliten idag - fest igår. En lerig stig upp till en lägenhet i Bergsjön, idel nya ansikten, rara, inflyttade nyblivna studenter, och så en främmande fågel - en lång bratkille med backslick, dyr klocka, som jobbade på bank och bodde hos mamma. Och sade emot allt som alla andra tyckte om USA, Sverige, jobb, studier, fackföreningar, Bush. Det livade upp. Att han dessutom blev vettskrämd för en spindel på balkongen var festens höjdpunkt!
Tyvärr kommer jag nog inte se de söta nya bekantskaperna igen, om jag inte har tur. Göteborg är ju litet. Värdinnan var fullast, och lägenhetens många sovjetnostalgica-affisher kommer jag sakna.

Imorgon är min första dag som universitetsstudent.

fredag, september 01, 2006

Tôrken på Haga Kôrkogata

Nu bor vi tre i vår trea. Sushi, en röd, tjock katt är det senaste tillskottet. Trots att han nyligen var utekatt och nu är berövad på sin frigång, verkar han ta flytten med ro.
Han traskar omkring i lägenheten, kräver ständig uppmärksamhet, hoppar upp på bord, hyllor, diskbänken, soffor, datorer, och senast idag var han på väg in i mikrovågsugnen innan jag hann stoppa honom. Han smiter in i badrummet och lägger sig till rätta i badkaret så fort tillfälle ges, och ser annars till att vara så mycket i vägen som möjligt. En favorit är att slänga sig på rygg i hallen när man går förbi. Våra mattor är sällan utslätade numera.
Nätterna spenderar han i min säng, helst I ansiktet på mig.
Sushi verkar ha det bra, trots det begränsade utrymmet.

Idag utforskade jag och en vän fenomenet gratis after work-bufféer. Det blir vårt nya fredagsnöje, en vuxen variant av fredagsfikat. Varför har vi inte tänkt på det tidigare? Vem vill inte glufsa i sig en gratis buffé till priset av en stor stark, räck upp en hand? Det verkar räcka med att ramla in på vilken central krog som helst, och ta för sig, förutsatt att man köper något drickbart.
Ikväll testade vi Bazar, på Haga Kyrkogata. Det var gott, vegetariskt, kryddigt, men ganska så budgetpräglat. Bartendern var tjock och rolig. När min vän frågade vad de hade för alkoholfria drycker var svaret: "Ööh, aaa, ska höra med tôrken i kôket."

Free Website Counter
Free Counter