Det är mycket ångest nu.

Det var känslan jag fick när jag åkte spårvagn, och först såg en rubrik i Metro, eller den där härmisen City Göteborg eller vad den nu heter - "Ångest orsaken till pyromandåd". Genast tänkte jag - vad fånigt. Ni kan väl vända på det - pyromandåd utlöste ångest. Hos ganska många, faktiskt, som fick sitt hus eller sina barns dagis nedbrända. Men det ligger nog något i att världen kanske ännu inte sett en pyroman UTAN ångest. Eller ett ångestfyllt samhälle utan pyromaner.
Sedan åkte jag förbi en löpsedel utanför en kiosk: "Stökiga rum ger ångest". Och ångest ger stökiga rum. Jo, det kan jag skriva under på. Men det är inte rummet egentligen, ville jag gärna påpeka för samtliga på spårvagnen (fast något hindrade mig). Det är bristen på tid, ork, kontroll och förmåga. Det är återigen något med det där samhällsklimatet, gissar jag, som får människor att känna så. Jag kan bara inte komma på vad. Kanske samma sak som hindrade mig från att högt och spontant påpeka något på spårvagnen.
Nu väntar jag på rubriken "stökiga rum orsaken till pyromandåd" som kanske till exempel skulle handla om en stressad mamma som i vanmakt bränner ner ungarnas dagis. Tidningen skulle antagligen återigen missa att både ångesten och pyromanen bara är symptom på något mycket, mycket större problem.