Rådvill-Bergsäker och Världen

Mitt liv och alla som är inblandade. Arkeologi. Studentliv. Nattliv. Katten. Film, musik, operabesök. Ibland är det bara roligt, ibland har jag grubblat jäkligt mycket. Jag blir glad om Du kommenterar!

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sweden

onsdag, september 20, 2006

Det som varje bloggare MÅSTE kommentera.

Jag måste orka kommentera valet, det är tre dagar sedan nu. Tre dagar sedan vi röstade fram den stajlade, USA-stinkande "Alliansen" som nu ska härja fritt med denna högkonjunktur det ryktas att vi lever i.
Jag börjar med Reinfeldt - han är livsfarlig. Inte ens jag, som enligt både statistik (ung kvinna i storstaden med akademiska föräldrar) och övertygelse biter mig fast långt ut på vänsterkanten, kan undgå vilken bra talare han är. Knockar in den ena efter den andra retoriska poängen på den trötte Persson, personligtränad och makeovrad, retorikdrillad och säkert tandblekt också. Redo att run for president across the big pond vilken dag som helst. Jag vill inte möta honom i parken en mörk natt.

Sedan har vi Leijonborg, som kompenserar det han inte har i utseende och charm med desto hårdare tag mot barn, invandrare, svaga, sjuka... tja, alla möjliga människor som inte lever upp till Der Leijonborgs standard.

Jag hörde ett satiriskt radioprogram för länge sedan, som häcklade alliansen. Maud Olofsson lät som en gläfsande pudel på helium och det har jag inte kunnat släppa. Hon låter ju så... Hon är, som Peter Eriksson uttryckte det, fikonlövet som ska dölja de borgerligas totala brist på miljö- och genusperspektiv, det gröna jämställdhetsalibit, som gör sitt bästa för att lära oss unga veta hut på arbetsmarknaden. Ännu en politiker som jag skulle använda pepparsprejen mot i en mörk gränd.

Den enda - till synes - harmlöse i alliansen är Hägglund. Utan glasögon, utan kostym, utan söndagsskolefrisyren och utan Kristdemokraterna skulle han vara riktigt stilig. Nu är han mest skenhelig. Särskilt i sin iver att mot allt långsiktigt miljöförnuft "hålla elfabrikerna öppna". Säg det, Göran. Det heter kärnkraft.

Trots den uppenbara besvikelsen kan jag inte låta bli att förnimma en liten lättnad hos Göran Persson. Att efter 10 år bli befriad från DEN arbetsbördan, vara nästan 60 år, omgift, och att ha en smärre herrgård att åka hem till skulle få vem som helst att mitt i all förnedring faktiskt dra en lättnadens suck.
För mig är det en konstig känsla att inte statsministern längre heter Göran Persson. När han tillträdde var jag 12 år. Under hela den tid jag överhuvudtaget hängt med i de politiska skeendena har statsminister Persson varit ett självklart inslag i mediebilden. Lika självklar i min bild av Sverige som midsommar, Melodifestival och att man måste vända kontokortet uppochner i bankomaten.
Om s vill överleva sig själva måste nästa partiledare vara en kvinna!

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

<< Startsida

Free Website Counter
Free Counter