Fest i källare slutade med sju års olycka!

Soundtrack: Sweet Transvestite - Tim Curry, ur Rocky horror picture show, Wolf like me - TV on the Radio

Jag är bakfull som en hund. Mina händer skakar och jag kan knappt stava. En gigantisk PET-flaska med billig coca-cola står redo bredvid datorn. Jag är överlycklig att nu såhär på eftermiddagen äntligen kunna äta något (som inte återvänder samma väg som det intogs).
Om jag ska vara aktiv i GAST måste jag lära mig att dricka måttligt! Det brukar jag vara bra på - numera. Det är sällan jag blir så löjligt full - numera. Jag är ju trots allt vuxen och har lämnat de galna festerna bakom mig. Trodde jag.

Igår var inte alls någon galen fest. Det var GAST's årsmöte som hölls enligt konstens alla regler. Det såg bland annat en väderbiten Aragorn-look a like, som arbetar med något någonstans i huset och inte verkar vara kompis med någon, till. Efter segdraget debatterande längtade alla mest efter att på allvar få ta itu med ölflaket och vinlådorna som bara stod på ett bord, utan att göra någon nytta. Och ingen orkade släpa sig till krogen, vad skulle det vara bra för när institutionen har en alldeles utmärkt källare?

I ett källarvalv, bakom en tung skyddsrum-aktig dörr döljer sig en blandning av alkoholhaltiga drycker på lager, gamla möbler, kartor och datorer som ser ut att vara samtida med Osebergsskeppet. Störst plats tar alla skottkärror, spadar, spänner, rep och andra Indiana Jones-assessoarer. Men inte mer plats än att vi kunde klämma oss in på varsin avlagd kontorsstol och på allvar inta så mycket alkohol vi bara orkade.
På institutionen gör jag alltid mitt bästa var det än gäller.
Diskussion, tenta, läsning, uppsats, fika så mycket kaffe och bulle jag bara kan - Rådvill-Bergsäker vill ha en karriär inom arkeologin och är därför mån om att visa alla att hon inte gör något halvhjärtat. Därför gick jag in för kung och fosterland för att hjälpa GAST tömma sitt vinförråd. Jag spillde lite, eller mycket, på mig själv och golvet men de var så vänliga och fyllde på mitt glas igen, gratis.
I takt med att min talförmåga gradvis försvann ökade självförtroendet och jag kastade mig med glatt humör in i den ena diskussionen efter den andra. Ett vagt minne dyker i skrivande stund upp om att vi pratade om Artur-myten och Avalons dimmor. Något universitet i England har nischat sig på Arturlegend-forskning och har lagt ut mängder med nyöversatta gamla texter på internet. Det hette något. Deras web-arkiv hette något. Som jag skulle googla. Idag har jag inte den blekaste aning.
Ett annat vagt minne rör någon utgrävning som någon gastare eventuellt skulle vara med och arrangera. Han skulle isåfall behöva folk. Hopp! Men, det går säkert att diskutera det vidare någon dag när vi inte sitter i valvet och super.
Ett tag pratade vi bohusländska för skojs skull. Jag och Astrid erkände hur avundsjuka vi är på männen för deras skägg. Vi vill också ha skägg som vi kan stryka på när vi tänker. "Ni har ju bröst!" "Jo, men ska vi sitta och smeka våra bröst när vi tänker? I klassrummet? Är bröst jämförbara med skägg? Det finns ju feta män med man-boobs, och skäggiga damer." Tyvärr är inte vi skäggiga damer, och det är en stor sorg. Jag kommer aldrig att få veta hur det känns att vara Gandalf, eller Kapten Haddock när han fastnar med skägget i sovsäcksdragkedjan på väg till Tibet.

Sedan hade vi balett-övning i korridoren, med skurmopp. När vi valv-supit klart och ställt tillbaka de skeva stolarna bland de vendeltida datorerna och spadarna och hinkarna vinglade vi nerför Avenyn. Att gå på kullerstenar med högklackade skor blir så mycket enklare när man vinglar lite. Det är en paradox vars riktighet jag testat gång på gång, och utan att veta varför kan jag bara konstatera att det stämmer.

Att åka spårvagn hem gick bra tills jag upptäckte hur bra det är att vara vaken när man når sin egen hållplats. Nåja, att gå hem från Vagnhallen Majorna funkade också. När jag kom hem funkade inte mycket alls. Bara att ta av sig örhängena och lista ut var jag skulle lägga dem var mycket svårt. Till slut låg en på handfatet och en på golvet, och där låg de bra, tyckte jag då. Att dra ner persiennerna fick också vissa konsekvenser - jag rev ner en spegel som naturligtvis gick i tusen bitar. Förutom att jag väckte kombon och drog på mig sju års olycka har jag alltså pajat något som tillhör lägenhetens egentliga innehavare, Åsa.

Hur ska det gå när GAST faktiskt arrangerar en riktig fest? Fortsätter det såhär lär jag behöva rehabilitering när jag väl är färdigutbildad.