Soundtrack: Tim Curry, Paolo Nutini, Wyclef Jean, Salem al Fakir

Igår testade jag något nytt - jag tog en fika på stan, vilket jag gjort otaliga gånger förr, med tanke på att jag är ung, bor i Göteborg och varken är sportfåne eller pingstvän. Men denna gång med pappa! Det var en ny grej vi testade, liksom. Jag kände att det var en slags point of no return. Irreversibiliteten är här, nu är jag verkligen vuxen.
Tidigare har pappa varit någon man bor hemma hos, svarar tålmodigt på hans "vad gjorde du i skolan idag" och tjatar tills han kör en till stan. Det var då.
Nu är han någon man ringer och hittar på något med, som vilken annan polare som helst. Vi diskuterade min ekonomi, bostads- och studiesituation, mina sommarplaner och hans uppskruvade hyllor och krångliga ugn. Lite som en kompis, alltså. Men med tanke på att han fortfarande innehar vissa pappafunktioner, som ekonomisk stöttepelare, skjutsa med bilen när jag ska flytta, visa hur man lagar Janssons frestelse och tjata på mig om att jag ska installera brandvarnare så kan man snarast betrakta honom som en slags konsult. Som ska ha betalt. Jo, med tanke på att han köpte en hel dator till mig är jag skuldsatt upp över öronen med gardinsömnad, städhjälp och trädgårdsskötsel vid hans sommar(ruckel)stuga.

Efter att ha varit förkylda i typ 6 veckor släpade Säde och jag varandra till gymet och tog oss igenom ett yogapass. Trots alla riskkalkyler rörande nästäppa, kollaps och stela leder klarade vi oss helskinnade och jag kände mig till och med stärkt efteråt. Mjuk och lugn och snäll. Jag ska försöka göra det till en vana, tills hela världen trillar av stolen i ren förvåning över att jag är snäll, mjuk och lugn flera dagar i veckan. Det är min plan för våren´, vänta bara. Svårt dock att prioritera mellan Cinemateket och yogan, särskilt som man sällan i förväg vet om man är på väg till en bra film eller dålig.
I torsdags såg jag en av Hitchcock's allra sämsta, pinsammaste bortglömda verk från 1936, en töntig, starkt pro-brittisk spionsoppa där de får varandra i slutet och en svart man finns med enbart som komisk side-kick. Den kan de lika gärna stoppa tillbaka i arkivet för gott. Virgin suicides var däremot fantastisk.

Idag träffade jag lustigt och spontant en gammal vän från Mora. Härligt att upptäcka att det fortfarande är lika kul och lätt att umgås! Trots att vi numera gör helt olika saker. Hon har bara fördjupat sig i slöjd, garn, färger och skapande medan jag klättrat upp i akademikerkojan och vägrar komma ner. Men som plötsliga Göteborgsguider var jag och Säde tvugna att leta fram en garnaffär på Vallgatan och släppa in vännen där. Jag upptäckte något jag saknat utan att veta om det - att vila i färger. Ja, just det. Omge sig med garners och tygers färger, former, kvalitéer, texturer... saker som ögonen och händerna bara vilar i. Den tjänsten gör inte böcker en. Jag kanske ska plocka fram alla garner och bara meditera i dem?

Nu är kvällen sen och det är dags att starta med tentan efter en dag full av dagdriveri.

Jag måste bara får säga det: Den überhajpade Salem al Fakir är ju grymt överskattad!