Soundtrack: Bylgjan 98,9 (isländsk webradio)

Det här är ett socialt experiment. Jag ska undersöka vad som händer om jag försöker blogga lyssnandes på isländsk radio.

Imorse hade min hals, mina ögon och min näsa bommat igen sig, samtidigt. Det krävdes en lång dusch för att öppna luftrören igen, och ögonen fick jag nästan bända upp med kofot för att kunna pilla in linserna. Jag har hört att det är nyttigt att bära linser när man är sjuk.

Is-luften ven in i min nysnutna näsa på väg mot spårvagnen. Idag kom rätt vagn, genast, precis som jag vill ha det.

I bankomaten på Avenyn fanns bara 500-sedlar, mycket irriterande. Jag fortsatte vidare och i höjd med 7-11 insåg jag att en liten knäckemacka med humus inte räckte som frukost, och köpte en banan. Betalade med 500-sedeln, det kändes töntigt. 7-11-biträdet blängde på mig.

Idag var Bengans kafé faktiskt öppet, hallelujah! Vi saknar honom när han är borta. Han har en ny asiatisk dam vid sin sida som inte talar någon svenska, även om hon snabbt fått lära sig betydelsen av "en liten kaffe" "en stor kaffe" "en bulle tack" och vad de kostar.

När jag fick syn på Astrid mådde jag bättre. Hennes näsa var rödare än Unnis tröja, och vi satt hela dagen och snörvlade ikapp. Den evighetslånga harangen om Bolognaprocessen slog nästan knock på oss innan vi fick fart på hjärtrytmen igen med en ny kopp kaffe.

Per verkade ha hämtat sig från förra veckans dimma, men när vi påtalade att i princip alla artiklar blivit felkopierade på ett eller annat sätt skyllde han på kopiatorn. "Ibland är det mitt fel, men oftast är den där kopiatorn konstig." Det kan inte vara lätt att ta till sig. Han kan så otroligt mycket om allt, men kopiatorn kan han inte hantera.

Vi fick en supersnabb genomgång av hela delkursens något osammanhängande innehåll och dumme Isak slog rekord. Han ställde EXAKT samma fråga som jag ställt fem sekunder tidigare. Det är nästan imponerande, samtidigt som hela klassen bittert ångrar att vi inte slog ihjäl honom med en lårbensformad slipsten i höstas/lämnade honom full och vilsen i Århus när vi hade chansen.

Radion från "Reykjavik city" spelar FÖR dålig musik, jag byter. Roligt dock att jag fortfarande förstår pyttelite isländska.

Tentafrågorna verkar inte så hiskeliga som jag befarade, snarare ganska hanterliga. Dock kommer Per kräva mycket högre nivå på resonemanget den här gången. Jag kommer troligen inte imponera på honom med en saga om "Den förste assyriern på Jylland" mer än en gång.

Att vi har gott om tid är troligen en illusion eftersom varken B-uppsatsen eller analysen av en doktorsavhandling lär skriva sig själva. Såååå lockande att välja tuffe Fredriks "inte så okontroversiella" avhandling. På nåt knäppt sätt lyckades dock den enorma arbetsbördan muntra upp oss och vi skuttade ut från institutionen glada i hågen. Jag ska med gott samvete slappa hela kvällen.

Det som fascinerar mig mest just nu är att folk jag hittade på internet för inte så längesedan redan känns som goda vänner. Som om vi hoppat över det där första lära känna-stadiet och genast klivit upp på vän-nivå i en tyst överenskommelse om att "dig vill jag lära känna så långt det går".

Inget konstigt egentligen, den första lära känna-biten avhandlades på diverse communities. Men att ha en vän utan någon gemensam krets i verkligheten, inga gemensamma polare, ingen annan gemensam historia än att vi hittade varandra virtuellt känns... farligt öppet. Inga konventioner bestämmer vilken relation vi ska ha förrän vi bestämmer det.

Våren blir spännande.