Min idol

Jag hittade några texter jag skrev i somras. Om långsamhet, stress, saker jag tänkt och småsaker jag skrivit. Då jobbade jag på demensboendet, cyklade i nästan alla väder, stretade, kämpade och hann tänka massor. Jag trodde jag var stressad då. Jag trodde äldrevårds-stressen eliminerade allas, särskilt min, förmåga att lugna sig, samla sig och tänka en tanke till punkt. Men när jag läser mina tanke-alster från i somras inser jag hur mycket bättre jag var då på att stänga av all stimulerande elektronik, låta tystnaden råda, tvinga handen att forma varje bokstav långsamt (jättesvårt!) och följa med tankarna hela vägen.
Varför var det lättare då? För att jag TROR att jag är avslappnad nu? Det är kanske dags att pröva det jag bloggade om i somras - att göra allt så långsamt jag bara kan.

En temposänkarövning (bryr mig inte om att det ordet inte finns) utsatte jag mig för idag. Jag lät morfar berätta lite om vår släkt, och kämpade för att inte avbryta honom med frågor hela tiden. Försökte tvinga mig att följa HANS associationsbanor, inte mina egna. Låta honom berätta allt, oavsett om det hade med saken att göra eller inte, hoppa mellan händelser och människor, och jag såg 30-40-talets Göteborg och Benareby för mitt inre. Försökte, i alla fall. Så som jag tror att det såg ut.
Bilden av vilka som hade bott på släktens gamla torp klarnade lite, och att min morbror börjat intressera sig alltmer för släktens historia var glädjande att höra. Kanske kan morbror Bengt och jag släktforska med gemensamma krafter? Morfar själv berättade att han börjat skriva ner allt han minns om Benareby, och "jag sorterar för fullt" sade han och pekade på sitt huvud. Åh, morfar. Han är fortfarande min egen Skalman - vet allt, kan allt, skyndar sig aldrig. Min idol.

Min idol har en hobby - han läser "Folkens världshistoria" i 7 band, utgivna år 1950. Han läser lite varje kväll och har som mål att läsa igenom alla band. Varje bok är ca 600 sidor tjock. Eftersom han köpte dem 1952, samma år som han gifte sig med mormor, tänkte han att det börjar bli dags att plöja igenom dem. När han erbjöd mig att låna band 2, "Metallåldrarna, folkvandringstiden och medeltiden" till mina studier, var jag tvungen att avböja. Ett uppslagsverk från 1950 skulle troligen inte godkännas som källa, särskilt inte som ett kapitel handlade om "Germanernas utbredning" och ett annat behandlade "Österlandets epoker". Men tack ändå. Jag blev nästan avundsjuk - vill också läsa dem som kvällsunderhållning! Fackspråket var underbart på den gamla goda tiden. Minns inget konkret exempel, men verbformer som äro, voro, funno har lämnat ett tomrum efter sig i svenskan.
Och ett foto taget av H.M.K Oscar VI (som ägnade sig lite åt arkeologi) föreställande det semitiska folket beduiner "troligen ensamma i sitt slag på jorden" är bara det värt läsningen. Jag måste be morfar att få låna dem, eller komma hem till dem lite oftare för att få läsa om germaner, kufer, beduiner och inte minst riddare.

Jag lider av svår statusstress. Vad jag än gör, hur snygg jag än lyckas göra mig, vad jag än ägnar mig åt och hur bra jag än lyckas med det hittar jag alltid någon annan som ser snyggare ut medan denne gör något annat som jag också vill göra. I perioder äter det upp mig inifrån, en frustration som inte är riktad åt något speciellt håll, sprungen ur omöjligheten att lyckas med allt samtidigt medan jag fortfarande är 22 år.
Jag tvingar mig att stanna upp och fråga - för vems skull? Vem vill jag egentligen imponera på, och varför? Tror jag verkligen att andra värderar mig lika hårt som jag värderar mig själv? Nej, det gör de förstås inte. De ser antagligen en Lina som Lina själv är omedveten om, med både goda och dåliga sidor som jag aldrig själv ser. Och de flesta verkar tycka om denna Lina. Jag tycker inte om mina vänner på grund av att de presterar bra, varför skulle då mina vänner tänka så om mig?

Att spendera några timmar med morfar var en skön omväxling. Han berättar och berättar, visar mig böcker, samtalar med mig om forna tider och fjärran platser, i sin generations tempo. Ett mycket mänskligare tempo. Under många, många år, fler år än jag riktigt kan greppa, har han byggt upp kunskap om världen. Han har stannat kvar i 20-talisttempo och grubblat, klurat, arbetat hårt och tagit hand om sin familj, och all hans klokhet är mixat med godhet.
Jag gillar att umgås med mormor också, men hon betraktar mig i första hand som en flicka. Och utifrån hur hon tycker att en flicka ska vara. Hon blir glad när jag städar åt dem, när jag klär mig i söta kläder och "väntar med att skaffa pojkvän tills studierna är färdiga".
Våra samtal förblir precis så generella som det blir när kvinnor från totalt olika generationer pratar - det handlar om familjen, mat, kläder, katten. Så fort det börjar bli intressant - politik, invandrare, vårdköer och otrevliga grannar - vet jag av erfarenhet att det är dags att styra tillbaka samtalet till hur det går för mina kusiner i skolan eller vad min katt gjorde för gulligt igår. Att gå bortom trivselnivån på ett konstruktivt sätt har jag gett upp för länge sedan. Det är så mycket mysigare att hålla sig till bra, beprövade samtalsämnen. Och nej, det är inte förljuget, vår familj riskerar inte att explodera som i Festen. Men vid det här laget vet jag vad som fungerar.
Det gäller morfar också - vissa diskussioner är fruktlösa. Men är man över 80 år har man förtjänat att slippa häftiga diskussioner. Morfar betraktar mig inte som en flicka, utan precis som med mamma när hon var ung tar han varje chans att dela med sig av allt sitt vetande. I en värld av tusen förebilder, statusstress och jämförelse påminns jag plötsligt om hur jag egentligen vill vara. Lugn, långsam, enkel. Som morfar - inte bara smart, utan klok. Inte bara socialt kompetent, utan god.