Rådvill-Bergsäker och Världen

Mitt liv och alla som är inblandade. Arkeologi. Studentliv. Nattliv. Katten. Film, musik, operabesök. Ibland är det bara roligt, ibland har jag grubblat jäkligt mycket. Jag blir glad om Du kommenterar!

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sweden

lördag, januari 27, 2007

Resa utan trumma

Snabbt och enkelt är några av de finaste egenskaperna som finns i vår tid.
Men att resa inåt, neråt, uppåt eller bortåt utan sin kropp går varken snabbt eller enkelt. Jag gör det sällan numera, fångas oftast av min vardags snabbhet, problem, lösningar och njutningar.


Men nu släcker jag alla lampor, lägger mig på sängen och andas några djupa andetag. Försöker skingra tankarna samtidigt som jag samlar tålamod. Varje gång blir jag överraskad av krafterna som ligger strax utanför mitt vanliga medvetande och bara väntar på att bli använda.

Ljus tänds runt min kropp i alla fyra väderstreck. De har olika färg och är STARKA. Skrämmande starka och farligt lockande att titta på. Lodjuret står ovanför mig, enorm i sin tjocka vinterpäls. Jag ser hur hon tar mig i nackskinnet (tycker antagligen att jag är en av hennes ungar) och släpar iväg mig, ut i öknen. Öknen? Vad gör ett nordiskt lodjur i vinterpäls i öknen? Jag är ännu inte närvarande nog att följa med i min kropp, jag bara ser. Hon springer långt ut och lägger mig på marken. Börjar gräva ett hål med sina enorma tassar, en mörk öppning finns plötsligt där och hon tar mig åter i nacken och försvinner ner...
Jag rycks tillbaka av världsliga tankar. Tålamod var det. Det går varken snabbt eller enkelt att resa utan kropp, och utan rytmens hjälp.
Ljusen har falnat, men lodjuret finns kvar. De är många lodjur nu, och de tvättar mig i ansiktet med enorma, sträva tungor. Inte särskilt skönt, men ren lär jag bli. Har en känsla av att de betraktar mig som en särskilt hopplös unge, och frågar vad de vill lära mig.

Framför mig ser jag - grönsaker. Jaha... Ät! Verkar de mena. Jaja, det var väl ett tag sedan jag hade färska grönsaker i kylen.


Jag ser en himmel, och tallar. Mina lärare. Mina vänner. Människor jag känner, människor jag bara känner flyktigt, människor jag sett och hört. Landskap, stenar, gräs... allt som lever. Titta och lyssna på allt som lever, säger de. Vad du gör är underordnat. Det är hur du gör det, och vilken kunskap du drar ur det, som räknas.

De försvinner. Jag känner bara sängen, jag ser bara mitt mörka rum och fönsterrutans ljusa fyrkant i taket. Det är omöjligt att återskapa ljusen, de sträva tungorna, de inre synerna och svaren på mina frågor. Försent att fråga vad de menar. Allt jag kan göra nu är att tända lampan igen och fortsätta med vardagen, välbehövligt påmind om att strax utanför vardagsbubblan ligger krafter äldre än jorden själv och bara väntar på min närvaro.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida

Free Website Counter
Free Counter