Att titta på varandra

Med Kaspar är det ganska svårt att inte trilla in i intressanta diskussioner. En av dem kan härledas till filmen vi såg igår - Nashville. Har du sett den? Den är en rik tidsskildring av 70-talet, och utspelar sig bland en hel drös människor i country-staden. Naturligtvis korsar allas vägar varandra, och omedvetna och medvetna intriger står som spön i backen.
Gjord av Robert Altman. Jag har inte sett många av hans filmer, men de verkar kännetecknas av ett vardagligt gytter av människor. Vardagliga samtal, en kamera som snokar runt och ibland stannar och bara betraktar människor utan att något särskilt händer.
Jag gillar det. Det är så film ska vara - det behövs ingen story. Människor, vardagen, deras liv, humör, nyanser, samtal, vändningar är allt som behövs, eftersom livet självt är en ständigt pågående story.
Jag kan tänka mig att Altman själv är en typ som alltid tittat mycket på människor. Studerat ansikten, tjuvlyssnat på konversationer, betraktat händelser. Det gillar jag. Insåg att jag också fungerar som en Altman-film ibland. Jag tycker om att sitta vid fönstret på ett café, alldeles ensam, och spana in dem som går förbi. Deras ansikten avslöjar ibland mycket. Jag fikar alldeles för sällan med mig själv.
På spårvagnen hem hann jag grubbla mycket på tittandets konst. Alla (som inte har någon form av synskada) ser varandra. Men tittar de? Det var sen eftermiddag och Göteborgstrafikkärlkramp. Spårvagnen sniglade sig fram. Längst bak i vagnen stod en man och verkade titta på mig. Jag passade på att titta på honom när han tittade bort. Undrade om han bara spanade snyggingar som så många andra, eller hade sina egna grubblerier om att titta. Jag tänkte på något som Kaspar hävdade, att hur mycket eller lite man tittar på varandra har en hel del med svenskheten att göra.
I det afrikanska land som han såg ut att möjligen komma ifrån är det kanske inte lika suspekt att titta på varandra. Och låta den andra titta tillbaks, utan att det får sociala konsekvenser ("vad fan glor du på?"). Jag funderade på vad som egentligen hindrar mig från att möta främmande människors blick på spårvagnen. Och hålla kvar den. Såvida den andra personen inte är kraftigt drogpåverkad och mycket aggressiv är det väl inte så farligt?
Följande kan uppstå: personen frågar varför i helvete jag glor på denne (det har hänt mig en gång, när jag tittade ut i intet och inte tänkte på att jag tittade rakt på en kille i flera sekunder) Personen kan också tolka det som att jag flörtar och tror genast att jag vill gå hem och ha sex med denne. Går oftast att snacka sig ur.
Det vanligaste scenariot är troligen att personen möter min blick en nanosekund för att sedan titta bort. Och kanske försöker hitta någon annan att titta på som inte är pinsam nog att titta tillbaka.

Tillsvidare kan vi svenskar nog lugnt fortsätta leka inre Altman-film och betrakta varandra utan jobbiga konsekvenser.