Jag snokade upp en gammal klasskamrat på Helgon, och började läsa igenom hennes dagbok. Min respekt växte för varje dag jag klickade mig bakåt i tiden. En annan sorts höst -06 framträdde bit för bit. En höst som radikalt skilt sig från min. Och jag som irriterat mig på dig, stört mig, undrat varför du inte tar för dig och tar tag i ditt liv.
Ännu ett exempel på hur lycklig jag är, hur priviligerad min situation är.
.
Hon räknar upp sina släktingar. Alla hennes mor- och farföräldrar är döda. Någon kusin är alkoholist, någon var gubbsjuk, någon bjöd inte henne och hennes bror på bröllopet. Sedan rullas historien om hennes mamma upp bit för bit. Hjärnblödning, sjukhus, operation, slangar och apparater, kommer mamma kunna prata? Gå? Känner hon igen oss? De skulle gå på bio. Min klasskamrat ringde till McDonaldsjobbet och sjukskrev sig, fick någon sur kommentar tillbaka.
De senare inläggen antyder att det blev bättre, mamma kom hem. Jag känner mig instinktivt lättad av att läsa det. Spelar ingen roll VEMS mamma det handlar om. Det räcker att det är någons mamma. Hon får inte försvinna.
.
Jag kan inte ens föreställa mig. Alla tankar som börjar i stil med "tänk om en olycka hände min mamma eller pappa" slutar i ren självbevarelsedrift innan jag hunnit fullfölja tanken. Hur vuxen jag än lyckas bli, finns inte ett liv utan mina föräldrar och deras stöd i min föreställningsvärld.
.
Jag vet att hela min släkt är präktigheten själv. Insikten har växt fram ju mer jag hört vänner berätta om sina familjer. Familjer där det inte är konstigt att supa till på julafton, gräla högljutt och önska varandras död.
I min familj finns inga svarta får, knappt ens några grå. Ingen super, bråkar, går på socialbidrag. Alla har ett fläckfritt förflutet (vad jag vet). Men mest väsentligt - alla är snälla. Kärleksfulla, till och med skilsmässorna går snällt och lagomt till.
Förbi är de år då jag önskade mig något annat, en mer spännande bakgrund. Jag uppskattar hela min fruktansvärt medelklasstrygga värld mer och mer för varje år. Jag är så glad för mina förnuftiga, lagom hälsosamma föräldrar som stannar hemma på helgerna och hjälper mig flytta härs och tvärs över halva Sverige samtidigt som de faktiskt uppfostrat mig till att uppskatta deras hjälp.
Jag är bortskämd men sunt medveten om det och ska aldrig mer döma en människa innan jag vet vilken bakgrund som skapat henne, aldrig mer.