Rådvill-Bergsäker och Världen

Mitt liv och alla som är inblandade. Arkeologi. Studentliv. Nattliv. Katten. Film, musik, operabesök. Ibland är det bara roligt, ibland har jag grubblat jäkligt mycket. Jag blir glad om Du kommenterar!

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sweden

söndag, december 03, 2006

Jag kan inte låta bli att tro på både ödet, spöken och kanske, kanske zigenargenen.

Jag har inte läst mitt horoskop så noga de senaste dagarna. Säkerligen kan det ha det stått något i stil med "du återupptar gamla kontakter och ett viktigt samtal leder till att du ser saker med helt nya ögon".

Indeed.

Det är svårt att inte tro på ödet när jag, just som jag raderat alla telefonnummer och i tankarna raderat personen ur min bekantskapskrets, springer in i honom. Och nu är det svårt att föreställa sig hur fullkomligt jag hade bestämt mig för att han var passé som vän. Jag kanske behövde komma till en punkt där jag totalt fått nog av honom för att kvällens samtal skulle kunna bli av. Utanför Restaurang Jords folkmusikpub, i regnet, bestämde jag mig för att vara ärlig, kosta vad det kosta vill. Jag har känt honom så länge att han förtjänar ärliga svar från mig, även om jag testade den kyliga attityden ett halvt kvarter.

Jag hann faktiskt dansa en schottis, men sedan blev samtalet av, samtalet vi borde haft för länge sedan. Samtidigt som det kanske var bra att först nu, med ett par års distans, prata ut om honom, mig, vårt förhållande, andra förhållanden, förälskelser kontra ensamhet och sjukt höga krav på sig själv och allt runtomkring, hiskeligt dåligt eller alldeles för bra självfötroende, arv kontra miljö, föräldrar, zigenare och behovet av att vara ensam och "ha någon" samtidigt i en enda röra. Samt ett förhållande som mosades under tyngden av geografiskt avstånd, total brist på självförtroende respektive total brist på förmåga att hantera personer med dåligt självförtoende, oförmåga att veta vad man menar, säga det, eller överhuvudtaget ringa. Om det nu finns ett sätt att hantera någon annans dåliga självkänsla. Jag tror att även snällhet kan döda. Det enda botemedlet kanske är tid.

Jag är så vansinnigt glad nu. Det är så mycket som känns så mycket bättre, hade jag inte traskat iväg för att lyssna på folkmusik kanske jag fortfarande trott att jag var en vän fattigare.

Du är väldigt, väldigt, väldigt viktig för mig.

1 kommentarer:

Blogger Moa sa...

Åh, vackert.

måndag, december 04, 2006  

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida

Free Website Counter
Free Counter