Dagarna efter jul har jag fördrivit som i en behaglig julgodis-dvala, och nu jobbar jag hårt på att få upp det tempo som var så himla viktigt att få ner innan jul. En ny hemtenta ska lämnas in den 8 januari, och om de första två hemtentorna var små ettriga orcher, är den här en hel balrog - större, värre, fulare, svårare att bli av med. Swords are of no use here.

.

Jag tacklar den genom att ta ett fotbad. Badrummet har blivit min nya favoritstudiekammare. Jag tänker bättre med fötterna nedsänkta i hett vatten och några värmeljus på handfatet för stämningens skull. Sittandes på toalettstolen, med böcker, kompendier, anteckningsblock och en miljard viktiga stenciler i knät. De lyckliga få som haft äran att besöka mig i hemmet vet att mitt badrum är ungefär lika stort som motorhuven på en Trabant.

.

Men det funkar - efter en stunds plaskande med tårna börjar mina tankar äntligen foga in sig i raka led. Jag vet vad jag vill skriva, hur jag vill lägga upp det och vad jag vill komma fram till. Börjar anteckna, och när jag tröttnar både på antecknandet och fotbadet kommer jag på att nu är ett bra tillfälle att raka benen. Jag har ju ändå kavlat upp byxorna, och vattnet finns där.

.

Plötsligt börjar jag tänka på mina lärare. Vad skulle lektor Nordbladh säga om hon såg mig nu? Görandes precis det hon förväntar sig av mig - skrivandes på hemtentan. Alla böcker och texter hon vill att vi ska använda finns ju där, det är bara de att de ligger staplade på ett handfat och studenten själv sitter och rakar benen medan hon funderar på vilka exempel på postprocessuella arkeologiska artiklar hon ska ta upp i texten.

Kanske lektor Nordbladh också rakar benen medan hon funderar på vilka viktiga artiklar inom postprocessuell arkeologi hon ska ta upp på nästa föreläsning?

.

"Hej, jag är inte bara arkeolog, jag är också kvinna."