Rådvill-Bergsäker och Världen

Mitt liv och alla som är inblandade. Arkeologi. Studentliv. Nattliv. Katten. Film, musik, operabesök. Ibland är det bara roligt, ibland har jag grubblat jäkligt mycket. Jag blir glad om Du kommenterar!

Min bilder
Namn:
Plats: Göteborg, Sweden

måndag, augusti 21, 2006

Kastanjens brunande blad säger: höstterminen är snart här!

Jag har till min glädje upptäckt att Maria Wetterstrand, Miljöpartiets ena språkrör, börjat blogga liksom sin kollega Peter Eriksson. Hon är en av de få politiker som inte drar skam över ordet "politiker". Mest för att hon är den enda politiker jag känner till som faktiskt, då och då, nästan svarar på en fråga. Bara ger ett rakt svar, som vanligt folk gör. Det är att ha respekt för sina väljare.
Och både hennes och Peter Erikssons bloggar är läsvärda, se länkarna.

Jag har bara en vecka kvar av mitt sommarjobb. Jag har vecka för vecka blivit mer rutinerad, insatt och kunnig i det alldeles egna universum som min avdelning på äldreboendet är. Nu är jag riktigt insyltad och förutom de dagliga rutinerna har jag koll på vilka som ska ha fotvård, vilka mediciner som behöver fyllas på och när arbetsterapeuten kommer nästa gång.
Det är som ett missbruk, eller en dröm när man sover djupt, eller kvicksand, eller en sekt. Något som verkar så bra, fint och tillräckligt medan man är där, och så svårt att ta sig ur att det nästan skrämmer. Och efteråt, när man kämpat sig över i den vanliga sunda verkligheten undrar man hur man någonsin stod ut.
Många av kollegorna, både de unga och gamla, både de med fast tjänst och de som harvar som timvikarier, som jag, rynkar på näsan åt att utbilda sig.
Jag försöker förklara.
"Jo, jag känner liksom att jag vill komma vidare. Vårt jobb är ju viktigt, joo visst absolut, jag menar inte så. Det känns meningsfullt. Och jag trivs absolut i rollen som vårdbiträde. Men det finns ju så mycket spännande saker att lära sig! Så mycket man kan studera." Här tittar de lite oförstående på mig. Eller yrvaket. Kanske en omedveten del av deras själar som för ett ögonblick tar sig ur demensavdelning-bubblan och blickar ut i verkligheten? Men det är över på en sekund. "Jag skulle aldrig kunna jobba här på heltid, jag vill lära mig nya saker, läsa och liksom komma vidare." De fortsätter glo dumt, som om jag talat mandarin.
Jag orkar bara inte förklara mer ingående än så för kollegorna, det är en strid förlorad på förhand.

Och jodå, det skulle vara gott med en heltidsinkomst som faktiskt överstiger 7000 kr i månaden och som dessutom INTE måste betalas tillbaka till staten. Men det skulle isåfall ske på bekostnad av mitt förstånd, min själ, ja hela mig. Det skulle vara som att bli bergatagen - bortrövad till en smärtfylld drömvärld för evigt, fast i äldreomsorg-bubblan för evigt.

Jag har 4 arbetspass kvar.

0 kommentarer:

Skicka en kommentar

Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]

Länkar till det här inlägget:

Skapa en länk

<< Startsida

Free Website Counter
Free Counter