En miljon ton tid

Idag, när jag satt och pluggade i godan ro, ramlade jag ner i ett existensiellt hål. Mina ögon fastnade på orden

1 miljon år sedan

som jag just skrivit. Det handlade om tidiga stenredskap. Plötsligt svindlade det lite - yrslade te, som mina framlidna västgötska släktingar skulle säga.

Kan jag ens greppa tiden? Det är svårt att veta exakt hur lång en vecka känns. För ett år sedan var jag nog en lite annan person, saknade vissa erfarenheter som jag har nu. För fem år sedan var jag vansinnigt ung, jag var ju en tonåring och för tio år sedan var jag ett barn och det var ju ett annat liv.

Och här försöker jag få in något som uppkom, fanns och försvann för en miljon år sedan på ungefär 50 ord. Eftersom det bara är en kort redogörelse får det inte vara fler ord än så.
Men plötsligt kände jag mig så oerhört liten inför all denna TID, så futtig och okunnig. De tidiga hominider, förstadier till människor som jag ska klämma in på 50 ord, har spenderat många hundra tusen år prövandes, misslyckandes, svältandes, kämpandes, prövandes igen, slagit händerna blodiga när de gång på gång försökte skapa stenverktygen som redan fanns inskrivna i historiens gång, som bara väntade på att uppfinnas. Till slut gick det. Verktygen blev mer och mer komplexa, kunde utnyttja mer och mer av det som fanns att äta och bygga av i naturen, och med förkrossande långsamhet har vi nått hit. Jag sitter och bloggar.
All denna tid krossar mig under sin tyngd, men tyvärr har jag bara 150 ord på mig att beskriva inte bara ett men tre ord, som rymmer en oändlig mängd människors liv.