Rådvill-Bergsäker och Världen

Idag bär jag rött.

2007-09-28T14:40:00.001+02:00

Idag sitter jag hemma hela dagen och pluggar. Det är ingen som kan se att jag har en röd tröja på mig som stöd för Burmesernas kamp för demokrati, därför talar jag för säkerhets skull om det här på bloggen.
Jag hoppas att en till synes verkningslös symbolisk handling får en tyngd genom att upprepas världen över. Kanske, kanske, trots att Burmas juntaledare kapat av varenda internetkabel i landet förutom sina egna, når vetskapen om världens stöd Burmas folk. Jag hoppas det ger dem lite mod.

Vad arkeologer drömmer om

2007-09-11T21:55:00.000+02:00

Engelska arkeologer har, med hjälp av någon typ av markradar, lokaliserat ett troligt vikingaskepp under en parkeringsplats intill en pub, The Railway Inn. Skeppet hittades första gången på 30-talet när puben revs och byggdes upp igen, men för att undvika problem täckte byggarbetarna över skeppet igen. Nu har det alltså lokaliserats på nytt, och den här gången vill arkeologer ha ekonomiska medel att gräva ut det.
Det vore synd ifall de var tvugna att riva hela puben igen för att komma åt skeppet, och ironiskt, med tanke på hur mycket arkeologer gillar att dricka öl (i alla fall alla som jag känner). Pubägaren är antagligen inte så glad åt att riskera att få sin parkeringsplats uppgrävd. Det borde han vara - att ha arkeologer arbetandes i närheten betyder troligen goda affärer, och vore jag pubägare skulle jag öppna ett ölstånd utomhus. Intäkterna skulle med råge täcka kostnaderna för en ny parkeringsplats.

Läs mer om skeppet här och här.

Mer bilder!

2007-08-22T13:42:00.001+02:00

På nedanstående adresser har jag lagt ut en fet bunt med bilder från min resa:

http://gu.facebook.com/album.php?aid=5001&l=d33f7&id=524293796
http://gu.facebook.com/album.php?aid=4998&l=5e20d&id=524293796
http://gu.facebook.com/album.php?aid=4873&l=b7e41&id=524293796
http://gu.facebook.com/album.php?aid=4871&l=7a870&id=524293796
http://gu.facebook.com/album.php?aid=5477&l=93d68&id=524293796

Så ja, jag har blivit drabbad av Facebook...

1% av allt som hände under 5 veckor i Transylvanien!

2007-08-20T21:11:00.000+02:00

Hemma ser allt ut som vanligt...

2007-08-18T11:26:00.000+02:00

...och inte mycket har förändrats. Lillebror har tagit ytterligare ett litet kliv mot vuxenlivet genom att faktiskt börja kliva upp på morgonen, Ingmar Bergman är död, och det har tydligen regnat hela sommaren.

Själv har jag antagligen gått ner i vikt av allt hårt arbete, och utvecklat värsta benmusklerna. Huden på mina fingrar är valkig och smutssvart i vecken. När jag packade upp ryggsäcken var allt så skitigt att det nästan kröp ut av sig självt. Mamma skrattade när hon såg mina Blåkläder-byxor, som var mer ler-begie än blå.

Min snygga Moleskinskrivbok, där jag skulle skriva ner allting om resan, är fortfarande nästan tom. Det fanns helt enkelt aldrig tid, eller ro att samla tankarna. Den är också lerig och bucklig efter att ha råkat ut för översvämning en gång i ryggsäcken. Men lite finns i den i alla fall - bland annat lät jag flera i grävgänget skriva sitt namn och en rolig kommentar innan jag åkte. Sist av alla finns en lite längre kommentar i sirlig handstil, som jag läser om och om igen. Åh, att en människa kan fastna så i hjärtat efter bara några veckor och mot allt förnuft. Och sedan bo på andra sidan jorden - what the fuck!

Brasov, en sondag

2007-08-05T15:18:00.000+02:00

Den har helgen har vi tagit var tillflykt till den lite storre staden Brasov, i ostra Transylvanien. Igar gick all tid at till att kryssa genom sma skogvagar till ett statligt gammalt slott och tillbaka igen, och idag har tiden bara... gatt. Jag har inte sett sa mycket av Brasov, men jag har atit gott, duschat i ett riktigt badrum, sovit i en riktig sang och njutit i storsta allmanhet. Brasov ar vackert, inte lika karaktaristiskt som Sibiu men har mer att erbjuda, fler talar engelska och det ar lattare att ta sig fram.

Det regnar och askar, vi har spenderat eftermiddagen pa en fransk glasservering och lekt med en sot hundvalp som strok omkring, och det ar snart dags att ta taget hem till Tilisca. Ytterligare tva veckors gravande vantar - den 16/8 kommer jag hem. Langtar efter er!

Sibiu, en onsdag

2007-07-25T13:53:00.000+02:00

Idag ar vi lediga fran gravandet och har blivit inslappta till Sibiu igen, for att gora diverse arenden - nagra behover bestalla flyg- och tagbiljetter, andra behover anvanda internet, och de flesta behover bara koppla av, sitta pa en stol istallet for pa marken, dricka en kopp riktigt kaffe och anvanda ett riktigt badrum istallet for att huka bakom en buske.

Det har internetkafeet ar lite ruffigt, ligger pa en overvaning pa shopping-gagatan Strada Nicola Balcescu, har ful graffiti pa vaggarna, samt gamla filmaffischer. Till exempel Sagan om Ringen pa rumanska. Jada, jag tog en bild.

Pa lordag-sondag far vi till Sighisoara pa utflykt, nagra stycken. Amerikanerna ar ivriga att se en real medieval small town, ar upprymda over att man faktiskt far sitt kaffe i en porslinskopp och inte en pappmugg pa European cafes, och kan redan saga skal! istallet for cheers.

Efter flera skekheta dagar borjar det blasa. Vilken dag som helst kommer en storm, och vi oroar oss for talten. De haller sakert, men de talt som ligger alldeles vid strommen riskerar att bli dranka.

Hur det gar far ni hora en annan gang... Sighisoara ar, enligt guideboken, en almost internet-fre town...

Sibiu, Transylvanien, en lordag

2007-07-21T15:29:00.000+02:00

Hotel Imperatul Romanilor, Sibiu: Det ar vansinnigt varmt, och jag har antligen efter over en vecka fatt duscha i en riktig dusch, i ett riktigt badrum. Det ar vad jag tanker mest pa just nu.

Min resa har sniglat sig fram - fran Budapest, tillsammans med nya vanner pa ett ensligt tag over gransen till Rumanien. Jag sov bara nagra fa timmar. I gryningen vaknade jag. Endagslinserna satt kvar i ogonen och kliade, och det borjade ljusna. Det rumanska landskapet blev synligt utanfor taget. Plotsligt ville jag inte sova mer - det har var det vackraste jag sett pa lange, lange... sen jag flog in over Island kanske? Den dar kanslan av att vara extra levande, utan att det spelar det minsta roll vem man ar och var man kommer ifran. Det enda ratta just nu ar att buga sig i vordnad over det vackra, frammande land man kommit till. Amerikanerna jag delade kupe med borjade vakna, och jag hade inte langre landskapet for mig sjalv.

Sen gick veckan rasande fort - vi hamnade i Europas kanske minsta, sotaste by - ja, det sitter gummor med svarta hucklen och stickar utanfor husen, och ja, bilarna trangs med hastvagnar, och ja, vi blir jagade av hons och gass och kor. Min trygga punkt ar mitt lilla talt, och i en vecka har vi gravt ut marken runt tva Dakiska forsvarstorn, for att spara vad som hande nar dakierna forlorade sitt land till romarna pa 100-talet e. Kr.

Det var allt for den har gangen - kram till alla!

Budapest

2007-07-12T14:15:00.000+02:00

Jag vaknade innan natten blev dag och for till Landvetter flygplats, med hela fjarilshuset i magen. Att flyga fran Landvetter till Munchen och fran Munchen till Budapest har gatt hur bra som helst, terminalerna har varit glansande valstadade och inget av planen kraschade. Pa Ferihegy-flygplatsen tappade jag dock mitt talt. Nagon vanlig sjal plockade upp det, och jag maste aka dit och hamta det.
Har lokaliserat tva av mina med-arkeologer. Nu ar det hog tid for lunch.

Budapest ar fantastiskt vackert!

1 dag kvar

2007-07-11T17:28:00.000+02:00

De läsare (som känner mig) som vill ha vykort - se till att jag har er postadress!
Imorgon åker jag, kram.

3 dagar kvar

2007-07-09T23:02:00.000+02:00

Sista veckan innan avfärd till Budapest och Rumänien. Packandet är påbörjat, sakta men säkert. En pryl då och då. Jag stuvar om, provar att bära den nyköpta 55-literssäcken, funderar på vad som kan dras ifrån och läggas till, vilka skor som bäst lämpar sig för strövtåg i Budapest respektive en transylvansk skog full av moskiter, och hur mycket lei jag ska köpa innan avfärd.

Pappa, min hjälte förklädd till Komvux-rektor, har fått blodad tand (vem får inte det när det handlar om Transylvanien) och köpt en Interrailbiljett för att kunna hälsa på både mig och ädla städer som Prag, Wien och Sibiu.

Jag kommer antagligen blogga från Budapest, men nästa vecka befinner jag mig, om allt går enligt planerna, i ett tält på en transylvansk bergssluttning där internetuppkopplingarna inte växer på träd. Det blir glest mellan bloggandet, men när jag väl lyckas hoppas jag ha desto mer att berätta!

Traditionellt byggd hjältinna blir film!

2007-07-02T01:03:00.000+02:00

De visa, lugna, njutbara och roliga böckerna om Damernas Detektivbyrå blir film! Det är något jag själv föreställt mig när jag läst dem. Filmvärlden har länge saknat en traditionellt byggd svart kvinna som, stillsamt filosoferande, löser mysterier. Mycket roligt!

Orosmoln: bristen på moln

2007-06-26T12:54:00.000+02:00

När Europas väder slår bakut kan den rymdresande, hjärttransplanterande och nobelprisdistribuerande människan inte göra mycket. Utom att hålla i sig. Vädret är en av de få makter som fortfarande fullkomligt ignorerar människan - kanske den enda kraft som är om möjligt ännu destruktivare än vi själva.

När paraplyerna blåser sönder är det bara att stanna inomhus tills vädret är snällt igen. Översvämningar lamslår England och stormar skakar Ryssland. Hetta söver Medelhavsområdet, och jag kunde ha struntat i alltihop, vore det inte för rapporter om extrem hetta även i Rumänien. En värmebölja som skördat flera liv, och riskerar att göra min resa avsevärt tuffare.

2007-06-24T22:47:00.000+02:00

"Is this your wife? What a lovely throat."

Nosferatu (1922) är i sanning en odödlig film!

Vuxenpoäng

2007-06-23T13:18:00.000+02:00

Soundtrack: Arawan - Tinariwen

Är vagt medveten om att alla krafter ovan, under och runt mig vill få mig att fira midsommar på ett helt annat sätt. Istället följer jag lydigt ett knippe sociala spelregler och går på en vanlig lägenhetsfest. Och trevligt har jag. Det är tredje helgen i rad jag festar, vilket inte är likt mig. Fröken Jag-läser-hellre-en-bok är ute bland folk och roar sig. Känslan av att vara ensam är bekant och stör mig inte, men ikväll smyger en ny känsla in under huden. En slags social ensamhet - jag är där som singel. Jag kom dit ensam, och jag minglar runt och småpratar och har hur trevligt som helst. Men jag hör inte ihop med någon. Ingen självklar att klänga på eller gå hem med. Jag är omgiven av gulliga, nykära par, någon är på festen ensam men pratar ideligen med pojkvännen i mobil, och någon blev nyligen dumpad och längtar sig galen efter tvåsamhet.

Är jag ensam nöjd singel? Jag inser att mitt civilstånd inte enbart är min egen angelägenhet i vuxenpoängvärlden. Bland nya människor spelar det roll hur man representerar sig själv - som en eller en del av en tvåsamhet. Genom en partner visar man upp vilket läge i livet man befinner sig i.

Övriga festdeltagare är antingen färdigutbildade, har mer eller mindre fast anställning någonstans eller söker jobb. De äger lägenhet, bil och gud vet allt och på väg in i ett läge i livet jag fortfarande mest förknippar med mina föräldrar. Stadgade. På den sociala skalan hänger jag löst, inser jag.

Vi diskuterar vuxenpoäng. Jag är fortfarande begeistrad över att överhuvudtaget ha ett förstahandskontrakt, tycker julpynt är borgerligt och brukar gömma de orange pensionskuverten under sängen, för att hämta några klichéartade frågor från testet http://www.vuxenpoang.se/. Min sociala ålder landar enligt testet på 21.9 och jag blir, till skillnad från min verkliga ålder, yngst på festen. Att jämföra med den 21-årige värden som blev 33 år.
Det fåniga onlinetestet ger fart åt diskussionen. Alla beter sig som om "mycket vuxenpoäng" är pinsamt, samtidigt som de med hela sin livsstil eftersträvar just det.

Själv tar jag poäng genom att inse att social kompetens inte räcker för att trivas ihop på en midsommarfest. Oavsett om jag själv längtar efter någon att dela livet med eller ej, så spelar en partner roll för vilka människor jag känner att jag har något gemensamt med. Bland soffor på avbetalning, söta par och högstadielärare känner jag mig barnslig, och önskar att jag hade i alla fall en till rastlös student att skåla med.

Oinbjuden

2007-06-17T14:55:00.000+02:00

Soundtrack: Uninvited - Alanis Morisette

Like anyone would be
I am flattered by your fascination with me
Like any hot-blooded woman
I have simply wanted objects to crave
But you - you're not allowed
You're uninvited - An unfortunate slide

Den låten blir aldrig gammal. Jag kan lyssna på den igen, och igen, och igen. Varje gång dyker ett nytt landskap upp, upplyst av musiken. Jag är en sån som ser saker för mitt inre när jag lyssnar på bra musik.
Snart är jag också den jobbiga grannen som lyssnar på samma låt om och om igen - på hög volym.

Festen då köksdörren försvann

2007-06-16T13:44:00.000+02:00

Idag vaknade jag med små luckor i minnet och känslan av att inget jag sade igår var särskilt smart. Det är chips över hela golvet, och i hallen luktar det öl. Efter flera timmar, då jag hämtat mig, städat, ätit frukost och tagit ett långt bad, inser jag att köksdörren saknas. Plötsligt minns jag att jag - mitt i festen - tvingade en kompis haka av den och bära ner den i källarförrådet...

Jag fick en skärslev som tjänade som tårtspade till äppelpajen, en vattenpipa åkte fram på den minimala balkongen, och någon smög runt och fotade allt. Flera personer fyllde min kompisbibel med avslöjande fakta, som jag gottar mig åt idag.

Jag har sällan fest. Det krockar med mitt kontrollbehov, och jag trivs för bra ensam. Nu kan jag inte sluta gräma mig över hur full och fånig jag måste ha verkat igår. Sade jag överhuvudtaget något intelligent? Jag har ett svagt minne av att jag var ganska oartig mot en av lillebrorsans kompisar. Det blir inte bättre av att jag börjar stamma av minsta alkoholintag.

Nej, sluta gräma sig! Nu låter det som om festen var fullkomligt misslyckad, vilket den inte var. Lägenheten är premiärfestad och det blir fler fester! Jag hade sjukt kul, och hoppas att alla andra också hade det!

Första doppet

2007-06-11T20:01:00.000+02:00

På stans svettigaste buss har ungarna VM i mobilmusik. Till slut ryter busschauffören att de ska stänga av eländet. En stund senare sitter de där igen, med varsin litet high tech-monster i handen och spelar upp varsin låt - samtidigt. Ingen hör någonting. Jag undrar lite var underhållningen finns i den här leken. Barn gör konstiga saker nu för tiden.

Jag är på väg till Fiskebäck för att kyla ner mig, och det är barnen antagligen också. Tur att Fisekbäck är stort. Jag befarar dock att mobillåtarna hörs vida omkring.

Men det visar sig att det finns gott om tysta klippor för den som går en bit från familjebryggan. Klipporna är släta som unga kinder, och jag följer avundsjukt en kajakpaddlare med blicken. Vattnet är underbart uppvärmt, och efter en simtur lägger jag mig platt. På uråldrig sten, under ännu äldre sol. Det känns tryggt att tänka så. Jag undrar hur länge folk har kommit just hit för att bada?

Jag försöker förstå att jag är ledig. På riktigt. Nyss lade jag den justerade uppsatsen på brevlådan, färdig för arkivet. Det... det var det. Det var allt för i vår. Jag har kommit till slutet på min att göra-lista. Nu måste jag inte göra någonting, förutom det jag själv hittar på. Beställa flygbiljett till Rumänien är en sådan sak. Jag ska inreda lägenheten och lära mig lite turistrumänska. Men det är allt jag kan komma på - resen blir en välförtjänt slapp tid.

Etikettkonformism

2007-06-05T17:09:00.000+02:00

Fråga: Jag har en svart klänning med små vita prickar som jag undrar om jag kan ha på bröllop? Det är en jättefin modell, slank med en volang nertill. Till klänningen tänkte jag ha en vit stickad sjal med små vita blommor och kantad med vita paljetter. Bör jag ha något annat färginslag också eller är det ok?

Svar: På senare tid har kommit ovanligt många frågor från kvinnor som ska vara bröllopsgäster och absolut vill ha svarta eller vita eller svartvita klänningar, och undrar om de är okej. Jag har svårt att förstå att så många tycker att är så viktigt att ha svart, vitt eller svartvitt just på bröllop - eftersom de ju uppenbarligen vet att detta inte är det mest artiga, vänliga och rätta. Så till dig och alla andra som har samma fråga svarar jag: tar ni era svarta, vita eller svartvita klänningar, tillsätt åtminstone ett brett skärp i tydlig färg, och ha en schal i samma tydliga färg. Men undvik vita detaljer och svarta!

Magdalena Ribbing

Ur Dagens Nyheter

Jaa, sannerligen! Heja fru Ribbing som sätter ner foten i livets viktigare frågor! Och det säger jag er, bloggläsare, att skulle någon våga komma i svartvit klänning till mitt bröllop, är vänskapen över! Sådant ohyfs!

Skämt åsido och ärligt talat. När jag läste frågan, blev jag förvånad över hur osäkra människor kan bli över sådant som jag tycker är småsaker. Visserligen kan man mycket väl bli bjuden på bröllop utan att känna brudparet särskilt väl. Men oftast känner man väl brudparet (och deras smak, stil och värderingar) bättre än man känner en kvinna som har en frågespalt i Dagens Nyheter?

När jag läste svaret på frågan, blev jag än mer förvånad över hur konservativt vi (enligt Magdalena Ribbing) förväntas bete oss. Och att döma av mängden frågor som strömmar in till etikett-frågespalten är många oerhört osäkra på hur de förväntas se ut och bete sig så fort det inte är "vardag".

När vi inreder, lagar mat, reser och skapar vår livsstil upplever jag att det är på modet att vara lagom "mångkulturell" och eklektisk. "Dagens mångkulturella Sverige" har nog egentligen alltid varit ganska mångkulturellt. Människor har alltid rört på sig, traditioner och beteenden omformas alltid, snabbt eller långsamt. Men nog var vi mer konservativa och homogena förr. Ingen behövde fundera på hur man skulle bete sig vid livets stora högtider, det fanns oftast bara ett sätt att göra allt. Så är det inte nu. Varesig det gäller bröllop eller något annat, så känner de flesta till många sätt att gå tillväga.
Jag har faktiskt inte varit på mer än ett bröllop, när jag var sex år. Då var jag brudtärna i rosa puffärmklänning och hur söt som helst, men det hör inte hit. Skulle jag nu bli inbjuden till ett bröllop skulle jag vara förväntansfull inför att se hur just det brudparet velat utforma sin stora dag. Bröllop har jag, som alla andra, sett många varianter av - alltifrån amerikanska filmer där bruden leds in av sin far, till bröllopspalats i Ryssland där brudparet vigs för att sedan traditionsenligt låta sig fotograferas vid något monument, till den indiska filmen Monsoon Wedding, till min kompis kompis som gifte sig borgerligt och stack till Australien följande dag.
Trots denna uppenbara mångfald och dagens trend att "utforma sitt bröllop personligt" tror sig Magdalena Ribbing veta hur vi förväntas bete oss och klä oss. Hon vet till och med vilka klänningsfärger som kan stöta brudparet. Stackars det brudpar som är så upptagna av etikettregler att de låter en klänning i fel färg sänka humöret!
Och är folk så himla rädda för att bryta mot etiketten? Vad kan vara så fasansfullt med det, egentligen? Jag har svårt att tro att någon av mina vänner giftar sig än på många år, men när ett inbjudningskort väl kommer, hoppas jag verkligen att jag känner brudparet så väl att jag litar mer på dem än på etikettpolisen Ribbing!

Äntligen kan jag krubba frulle på ballen!

2007-06-04T08:43:00.000+02:00

Röst från ett globalt Västra Frölunda

2007-06-03T21:56:00.000+02:00

Staden är tom på kompisar.

Det är söndag och jag är rastlös.

Jag tar 8'an till Korsvägen och saknar fortfarande 3'an lite.

Det är inte många besökare på Världskulturmuséet. Det är för soligt. Folk är på Liseberg, vid havet, eller bakfulla och gömmer sig för solen.

Således har jag utställningarna Transpersoner och Drömmens syster nästan för mig själv. En trappa ner, på den permanenta uställningen Röster från ett globalt Afrika är det helt folktomt. Det är bara jag som hittar dit ner idag.

Som tack för en ifylld enkät får jag en lyckokaka. Jag har inte ätit den än. Vad det står i den offentliggörs i denna blogg i början av nästa vecka.

Jag har blandade känslor inför Världskulturmuséet. Hela bygget andas för mycket politisk korrekthet. Saken blir inte bättre av att byggnaden utvändigt är gräsligt ful. Interiören är blandad - spännande och tilltalande, eller betongtrist, beroende på vart man tittar. Bäst gillar jag den stora trappan. Besökarna får sittplats, publikläktare och transportsträcka en våning upp i ett. Arkitekten måste varit inne i en kreativ koffeinchock när den ritades.

Drömmens syster är en fyrkantig, suggestiv etnografisk djungel med vattenfallvägg och montrar fulla av föremål som antagligen är mycket bra att ha för den som bor i Venezuelas djungel. Med ljud, ljus, mörker och undersköna foton känns det faktiskt som att kliva in i en djungel. Utställningen är så vacker och mysig att gå runt i att jag är beredd att bortse från den irriterande gamla museivanan att alltid framhäva det exotiska, primitiva och magiska hos minoritetsfolk.

Handlar det däremot om Afrika måste postkoloniala problem, västerländsk skuld, fattigdom och aids tas upp. Bra det. Men Världskulturmuséets Afrikautställning, om än fin, verkar försöka låta bli att handla om något speciellt alls, än mindre ta ställning.

Här visas en planlös samling "afrikanska" föremål, bilder och konstverk upp. Nya och gamla, utan någon speciell riktning. Som om muséet inte själva har gjort ett urval. Men, självfallet har de valt. Jag har svårt att tro att precis hela Afrika är representerat. Det roligaste i mina ögon är att ett så stort tidsdjup är representerat - från samtida bilder av Nairobi till antagligen flera hundra år gamla musikinstrument. Frågan är, har min bild av Afrika förändrats? Snarare bekräftas bara min bild av att kulturvästvärlden har ett enormt dåligt samvete och desperat strävar efter att hitta en "rättvis" skildring av Afrika.

Och "globalt" - vad är det? Kanske besvaras det någonstans i utställningen, jag läste inte all text ordagrant. Men vad menar man generellt med "globalt"? Det är intressant att Afrika och en samling "ursprungsbefolkningar" i Sydamerika skildras på så olika sätt.

Och jag - är jag en röst från ett globalt Europa?

Övergivna platser

2007-06-02T22:09:00.000+02:00

Jan Jörnmark, doktor i ekonomisk historia vid Chalmers, har fotograferat övergivna platser i Sverige och på sin hemsida samlat bilder av modern, övergiven bebyggelse från hela Europa. En fantastisk idé, och fantastiska bilder. Hans dokumentation av vad nutudsmänniskan lämnar efter sig berör samtidsarkeologi på många sätt.

Jag förstår fascinationen fullkomligt. Själv brukar jag också bli betagen av ruiner, bilvrak, bakgårdar, soptippar, halvgamla industrilandskap... Mitt i det fula finns skönhet, och ett vemodigt berättande om hur omfattande våra materiella lämningar är, hur vi formar vår omgivning, och hur snabbt vi ibland överger platser.

Besök hemsidan Övergivna platser

2007-06-01T09:48:00.000+02:00

Från och med nu bloggar jag med östlig utsikt över fem tallar. Tallarna växer i Högsbo. Bakom dem står mitt hus.
Det är ett hus som vid en första anblick är ganska trist. Vid en andra, tredje och fjärde anblick är det också ganska trist, men börjar se trivsamt ut.
Det är lugnt, det är okej, det är mitt eget. Min egen lägenhet. Det ursäktar alldagligheten, även om jag inte skulle tacka nej till takvåningen på någon av Gaudís skapelser i Barcelona. (Den som skulle tacka nej till det bör i vilket fall som helst spärras in).

Några lampor är trasiga och tapeten ful, men hyran är anständig och jag bor i mitt eget förstahandskontrakt gott folk, så ursäkta om jag upprepar mig, men jag har längtat länge och är så nöjd!
Välkomna på fika, alla som är beredda att kliva över en eller annan låda.

2007-05-27T18:52:00.000+02:00

Den är färdig nu, min B-uppsats. Boken som jag i vintras bloggade om har varit min antagonist hela våren. Nu lämnar jag tillbaka dig till UB, Tilley, och jag kommer inte sakna dig!

Kära Marilyn

2007-05-26T21:41:00.000+02:00

Marilyn Manson.

En gammal vän från tonårsrummet.

Jag borde skicka tackkort till honom.

"Kära Marilyn,

Tack för att du dränkte min ångest i oväsen. Tack för att du såg lika gräslig ut som jag kände mig. Tack för att du vrålade lika mycket som jag ville, sminkade dig lika hiskeligt som jag ville och visade att bottenlösa avgrunder inte bara fanns i mitt liv."

En viss nostalgi kom över mig när jag läste två aktuella intervjuer med den gamle skräckrockaren. En i Groove Magazine och en i DN, med anledning av hans nya skiva Eat me, drink me. I båda intervjuerna beskriver journalisten hur Manson lägger sig på en soffa och öser ur sig oväntat mycket av sina innersta känslor. Mellan raderna kan man läsa hur obekväma journalisterna känner sig. Det var inte det här de väntade sig av rockstjärnan som är förbjuden att uppträda i flera stater i USA.

Av intervjuerna att döma har Manson gått igenom samma helvete som han hjälpte driljoner tonåringar att ta sig igenom. Ja ja, föga förvånande. Men den ödmjukhet och sårbarhet som skymtar i de nya intervjuerna fick mig att omvärdera honom. Sedan jag lämnade tonåren har jag, det skall erkännas, skrattat lite åt honom. Eller åt min egen enorma beundran. Nu påmindes jag om att han är mer än bara ett spektakel. Han är en ganska ensam man som tonsatte de värsta åren av mitt liv, och jag är skyldig honom ett tack.

2007-05-25T10:18:00.000+02:00

Äntligen!

Göteborg får en egen HBT-festival!

Bortsett från förra sommarens pinsamma gayschlager-"endagsfestival" har mig veterligen inget liknande arrangerats här förut.

HBT-GBG-festivalen 1-3 juni verkar ha ett varierat, intressant och kalaskul program, utpytsat lite varstans i stan. Roligt!

Vem vill hänga med?

2007-05-18T10:27:00.000+02:00

Soundtrack: Björks nya album Volta! Bäst: The dull flame of desire, Earth intruders

Kom ihåg, kära vänner, att man inte ska överanstränga sig.

Fick äntligen besked att mina pengar kommit fram till rätt person i Rumänien. Jag är redo att åka!

See you in the mud!

Jag leker

2007-05-16T09:00:00.000+02:00

1. YOUR REAL NAME: Lina Johanna Kerstin

2. YOUR GANGSTA NAME (first 3 letters of your first name + izzle): Linizzle

3. YOUR DETECTIVE NAME (favorite colour and animal): Red cat

4. YOUR SOAPOPERA NAME (middle name and current street name): Johanna Slottsskogs

5. YOUR STAR WARS NAME (the first 3 letters of your last name, the first 2 letters of your first name): Ker-Li

6. YOUR SUPERHERO NAME (2nd favorite colour and favorite drink) Orange Mojito

7. YOUR IRAQI NAME (2nd letter of your first name, 3rd letter of your last name, any letter of your middle name, 2nd letter of your mom’s maiden name, 3rd letter of your dad’s middle name, 1st letter of a cousins name, last letter of your mom’s middle name): Irheooa

8. YOUR WITNESS PROTECTION NAME (Father’s middle name): Uno

9. YOUR GOTH NAME (Black, and the name of your pets): Black Sushi

2007-05-15T09:02:00.000+02:00

Min ansökan studsade tillbaka från Rumänien till min inbox och jag har en plats på utgrävningen i Tilisca!
Jag hällde upp kaffe med ena handen samtidigt som jag öppnade mejlet. Kaffekoppen rann nästan över av min glädjeförstumning! Men bara nästan - jag slutade hälla när nivån var precis i kanten på koppen. Det var rätt snyggt, nästan som en film.
Nu börjar alla om och men hopa sig i mitt huvud. Egentligen är det mest pengar som är ett problem - har jag råd att åka, samtidigt som jag måste betala hyra för min nya lägenhet hela sommaren?

Är det någon som har ett tält att låna ut, mot att få bo i min lägenhet ett par veckor kanske? Någon kanske till och med har ett trangiakök, en rumänsk parlör och goda råd på vägen?

Värmlänningar är galna

2007-05-14T19:00:00.000+02:00

Jag fick just veta med säkerhet att tuffe dr Fahlander är från Karlstad. Det bara stärker min tes att alla värmlänningar är galna. Ja, alla jag känner: K Flygare, Island-David, Stubin-Stina, kockarna på Arvikafestivalen och min kombo Säde. Och dr Fahlander, ufo-arkeologen.
Alla är de härliga, smarta och kreativa och framför allt galna. Jag gillar värmlänningar!

Kanske, kanske Rumänien. Snart.

2007-05-14T08:40:00.000+02:00

Igår kväll surfade jag runt på olika digs - volontärgrävningar, över hela Europa. Många arrangeras i form av kurser och kostar pengar. Det är antagligen nödvändigt för att en forskningsgrävning ska kunna genomföras. De värsta exemplen finns runt Medelhavet, på de populäraste platserna i Grekland och Italien och Egypten. Där kostar det tiotusentals kronor att delta i en grävning någon vecka. England är också rätt bra på att ta betalt.
Nåväl, jag mejlade några arrangörer och erbjöd min förträffliga arbetskraft. Ett kanadensiskt forskarteam som opererar i Rumänien var snabba som små vesslor att svara - imorse kom beskedet att "No, it's not too late to apply" och välkommen att deltaga!
När jag var färdig med min inre lilla segerdans började jag förstås undra om det är möjligt - har jag verkligen råd att åka, kan jag åka så snart som 13 juni eller när det nu var? Fanns det kanske någon annan hake?

Men att få gräva ut ett Dakiskt järnåldersfort i Transsylvanien är värt vissa uppoffringar!

Fortsätt läsa min blogg så får du veta!

2007-05-13T11:29:00.000+02:00

Inatt drömde jag att jag gick runt i Kairomuséets presentbutik och tittade på böcker. Det var en sweet dröm!

Lillebrorsans väckarklocka väckte mig, även om den inte väckte honom. Han var sen till jobbet som vanligt, missade två bussar och vet förstås precis hur han ska få mamma att köra honom. Och så undrar hon varför han är så bortskämd och lat?

Lidande och medlidande

2007-05-12T21:57:00.000+02:00

Idag spenderade jag nästan sju timmar på Göteborgsoperan. Jag har avnjutit Wagners maratonföreställning Parsifal, med himmelsk mat i pauserna. Det var en föreställning full av kristen symbolik, men inga dogmer. Det handlade om lidande och medlidande, skuld och befrielse, och lite trolldom. Den grådaskiga, industriella scenografin badade i kallt ljus och lät Wagners underbara musik ta all plats. Tråkigt - fem timmars stillasittande och lyssnande kräver något mer än minimalistiska betongkulisser att vila ögonen på.

Men jag njöt i fulla drag - och hann fundera en del på vad Parsifal egentligen handlar om, och vad många hundra års ståhej kring den heliga Graal-myten egentligen bottnar i. Jag kom inte fram till mycket, men fick en mersmak för Wagner. Han är inte så läskig som ryktet anger.

Just nu sitter antagligen de flesta jag känner bänkade framför Eurovision song contest. Inte jag. Jag sitter framför datorn och smälter operachocken, och det är jag rätt nöjd med.

2007-05-06T12:10:00.000+02:00

Soldyrkare

Det lilla blå som ligger bredvid sittunderlaget är min grävslev. Den metallicblå färgen på handtaget flagnade, och små fragment hamnade i jorden. Det gjorde mig lite förbryllad innan jag förstod vad det var...

Grävandet gick långsamt. Jag fick fram två av dessa mystiska lerkulor som också hittats i stora mängder på Ragnestens grävning i Kallebäck. Lite keramik, men ingen fin flinta. Det märktes att det var lördag - mycket tid spenderades sittandes på presenningen, solandes, fikandes, tramsandes.

Kungälvsbor kom och tittade och fick guidad visning av tuffa Mac. I den sållade jorden vid sidan om gropen hade ledarna gömt krukskärvor, skruvar och modern slagen flinta. Där fick barnen lek-gräva. Snart satt en hel hop ungar där, helt begeistrade! Åh, om jag hade fått vara med på nåt sånt när jag var liten hade jag utan tvekan varit i himmelriket.

En medgörlig far är bra att ha - förslaget "jag tycker du ska bjuda mig på middag och sen ska vi se på film" kunde han helt enkelt inte tacka nej till.

När den vandrande jordhögen återvände från Ytterby serverades det färskpotatis och lax och en något hackandes, otextad kopia av Rädda Jimmy. En fullkomligt bisarr, svart historia om fyra sönderknarkade norrmänn som på något sätt (jag förstod inte allt som sades) fick den geniala idén att stjäla en drogberoende elefant. Samma idé har en grupp vansinnigt komiska djurättsaktivister, en storviltsjägare och tre kriminella samer. Animationen är snygg, figurerna hejdlöst roliga och våldet på en nivå som skulle göra Tarantino och Mel Gibson stolta. Rekommenderas! Bara samemaffian på sina renhornsprydda HD's är obetalbar. Jag ska försöka se den en gång till med text, så kanske jag förstår varför de fyra lodisarna från början ville ta över en skabbig cirkus.

Man borde kanske överhuvudtaget se mer norsk film - Slipp Jimmy fri och Elling kan inte vara det enda sevärda grannlandet producerat. Förslag?

2007-05-03T21:21:00.000+02:00

Åh, Micromännen.
De förgyller bannemig min tillvaro.
Det är så vansinnigt, vansinnigt nördigt.

Jag lär mig så vansinnigt mycket.
I varje liten mening de säger - både det genomtänkta, smarta, och det ogenomtänkta vardagspratet. Särskilt det senare. Däri hörs hur de förhåller sig till arkeologin, när de inte är Lärare.
I varje ord hörs vad man kan göra med arkeologi. Och vad arkeologi kan göra med en.

Jag trivs så extremt bra. Jag har så extremt roligt! Jag har valt så rätt.

Jag önskar alla fick känna rätt-känslan - alla vänner jag har som hänger lite löst i tillvaron, mellan den ena eller andra utbildningen, mellan trista jobb.
Jag är på så rätt ställe, och jag tänker stanna på Institutionen för arkeologi tills de ger mig ett eget inventarienummer. Ni hittar Micromännen här.

Di Leva i sovrummet...?

2007-04-26T22:00:00.000+02:00

När jag blev tokig av att ha suttit hela förmiddagen framför datorn gick jag ut. Överraskades av det somriga vädret, av att det till skillnad från vid mitt skrivbord sken en sol utomhus. Jag gick och gick, strosade på Haga Nygata och stack in näsan en och annan affär. För första gången på flera år kände jag ett sug efter det där som affärer med namn som Indigo, Regnbågen och Näckrosen säger sig erbjuda. Esoteriska bokhandlar, new age-affärer. Jag noterade att utbudet av tarotlekar vuxit något sedan jag var tonåring. Nu finns det Goth-tarotlekar och Manga-tarotlekar. Jag tjuvlyssnade på några damers meningsutbyte om olika rökelser:

Kund: Jag letar efter någon uppiggande rökelse, något som är bra på morgonen.
Expediten: Ja då är DEN alldeles fel, den är visserligen väldigt härlig, men den är mer lugnande. Att bränna den känns som om Tomas Di Leva stod i ditt rum och viskade "slappna av, slappna aaav".
Sedan föreslog hon en uppiggande rökelse, och kunde köpte båda.

Att svepa med blicken över bokhyllor med esoterisk litteratur är en annan upplevelse idag än när jag gick i gymnasiet. Nu har min hjärna lärt sig att ifrågasätta, kräva bevis, fullständiga resonemang, transparenta tankegångar och helst litteraturhänvisningar på var och varannan rad. För mitt 18-åriga jag, som var naiv och modig nog att göra mitt största skolarbete om schamanism, var Näckrosens bokhandel en egen värld av hemligheter, insikter och skuggade vägar att vandra, inåt, neråt, uppåt eller vart som helst utom i vår fysiska, förklarliga värld.

2007-04-24T07:44:00.000+02:00

Mitt hår håller på att torka. Idag ville jag inte kliva upp. Drömvärlden höll ett extra hårt grepp om mig, tvingade mig att ställa in fem nya minuter på mobilväckningen. Sedan höll den mig fast i foten och släpade sig efter ända in i duschen. Där rann den slutligen ner i underjorden igen, tillsammans med schampo och tvål.

Igår kom jag hem med leriga stövlar. Det första jag tvingades göra var att spola av dem i badkaret. Det gav en viss dagisnostalgi. Jag antar att proceduren blir densamma idag. Vi ska få leka med en totalstation idag. Som de riktiga arkeologerna gör - vandra runt med en stav prydd av en prisma i toppen och "rita" kartor av allt som kan tänkas vara viktigt i landskapet. PC liknade Gandalf när han demonstrerade staven, allt som saknades var slokhatten.

Idag får det bara inte vara lerigt - när jag lämnar de uråldriga lerornas landskap runt Näckrosdammen ska jag gå och bli kulturell på Konserthuset. Tror ni de släpper in folk med leriga stövlar i Stenhammarsalen?

Ibland är Rysslandsnostalgin extra svår...

2007-04-19T18:31:00.000+02:00

Moskau, Moskau!

Saker som hänt sedan jag senast uppdaterade bloggen

2007-04-18T12:22:00.000+02:00

Jag har på grund av vårvädrets ankomst tröttnat på att sitta vid datorn lika mycket som jag brukar. Hälsosamt.
En romans fått ett värdigt avslut. Jag är ganska nöjd; det var underbart medan det varade.
Min handledare har yttrat "Det ska bli väldigt intressant att läsa din uppsats. Väldigt intressant." Jag får kalla kårar när jag tänker på hennes förväntningar.
Min B-uppsats har nått den respektabla längden av 5 sidor, av maximalt 10. Än innehåller den bara skissartade utkast utan minsta kvalité. Jag visste att 10 sidor var alldeles för kort!
Jag har fått en lägenhet! Förstahandskontrakt! Samtliga bloggläsare är bjudna på inflyttningsfest i Västra Frölunda i juni!

2007-04-04T08:47:00.000+02:00

Jag fick VG på senaste hemtentan - igen!

På något vis, som jag själv inte riktigt har koll på, är jag grym.

Jag frågar mig dock när turen ska vända.... kanske i samband med B-uppsatsen? Visst har varje människa en begränsad plugg-turkvot? Som är slut snart...

Men, tack PC!

2007-03-26T22:28:00.000+02:00

Självporträtt

Jag googlar jorden

2007-03-21T10:40:00.000+01:00

Jag har laddat ner Google Earth och är helt fast! Det var vår käre PC som föreslog att vi skulle lära oss titta på olika kartor och flygfoton och grubbla över vad en arkeolog kan få ut av det.

Så långt kom inte jag. Nu sitter jag här och återupplever gamla reseminnen, och fantiserar över nya. Nyss var jag på Vestmaneyjar och blev nostalgisk över den lavadränkta lilla staden bebodd av partyglada människor och den färgsprakande lilla hamnen omgiven av höga, gröna klippor. Nu ska jag till Tokyo.
Vi syns!

Att möta ett skepp

2007-03-19T22:09:00.000+01:00

Jag har blivit kompis med huvudstaden. Har förlorat min t-baneoskuld och lärt mig uppskatta myllret av stora hus och breda gator, anrika myndigheter, kungliga gatnamn och ridderliga broar, människor som har bråttom och en och annan kändis.

Jag har sett Dödsdansen på Dramaten och Magnus Uggla på 7-eleven, konstaterat att Moas GPS hittar sämre i Stockholmstrafiken än Moa själv, hängt på DN's bildredaktion och fått en ny frisyr. Dessvärre missade jag queerbokhandeln Hallongrottan som halva världen tipsat om. Vad är det för j-a sätt att ha öppet hela söndagen men stängt på måndagen?? Jag förstår att de vill riva upp normer, men någon måtta får det vara! Om de vill ha några kunder.

Moa tog en likadan bild på mig.

Trots att Göteborg - däri vilar min själ och mitt hjärta i all evinnerlighet - är full av sköj och älskvärda människor var det härligt att fara i österled några dagar. Söndag var en überkulturdag med den fantastiska fotografen Sally Mann's utställning på Kulturhuset. Hennes bilder var det vackraste jag sett sen... Röda torget... eller nåt. Likaså Alphonse Mucha's art nouveau-grafik på Dansmuséet. Efter Liljewalch's vårsalong dråsade vi utmattade ner, likt två shoppingstinna stockholmsdamer, och halvsov på café Blå Porten med den vackra, döda innerträdgården som snart kommer explodera i knoppar. Det kommer jag missa.

Dramatens förgyllda överdåd fick mig att stirra som en lantfåne. När jag stirrat klart på det påkallade Moa uppmärksamheten på en karl i alldeles för små kostymbyxor. Vi undrade om det var allmänt utbrett. Kanske en spin off-effekt av Cheap Monday-modet att killarna visar varje vinkel av sin stjärt?

Ända sedan jag första gången fick syn på Almqvists barnbok om skeppet Vasa har skeppet varit en... kompis. Nu när jag bläddrade igenom "Sagan om Vasa" för första gången på typ 15 år insåg jag att den bidragit lika mycket som Indiana Jones och andra senare intryck till att er undertecknade numera utbildar sig till det hopplösa yrket arkeolog. Särskilt skildringen av de starka bärgningsbåtarna Tor och Frigg som två jättar i badbyxor som med sina stora händer lyfter upp Vasa ur dyn.
Jag traskar in i själva museet helt oförberedd på att genast mötas av det enorma skeppet. Det tonar upp sig långt ovanför mitt huvud, svartnat, härjat och totalt bevarat! Gåshud ända in i öronen, och - för en materiella lämningar-nörd som jag - nästan en tår i ögat av rörelse.

Sveriges tristaste tågres(enär)a.

Den stolta huvudstadens regn, blåst och nästan snö har givit mig en något ofrisk känsla i halsen. Såfort jag kommer hem ska jag proppa i mig ingefära, vitlök, honung och kanske avrunda den delikata blandningen med en hutt konjak. Ett av vuxenlivets privilegier.

Det kära inlägget

2007-03-16T09:51:00.000+01:00

Jag passar på nu på våren. När allt annat också är nytt, och alla är yrvakna och blekare än snödropparna.
En ny kärlek med nya förutsättningar, nytt pirr på nytt sätt. Löftesrika nätter och längtansfulla dagar, hår i ögonen och en katt som ska kliva runt överallt. Nya sidor av mig vecklas ut och solar sig i marsljuset.

Jag passar på nu när tokvåren vaknar till liv i det dammiga ljuset, de tufsiga krokusarna skallar sig igenom gammalt skräp och närapå min 23'e födelsedag kliver en insikt ut i solen.

Kärlek är många saker. Kär är man, och kärlek gör man. När kärleken äntligen passar mig, får våren vara hur smutsig och tokig som helst. När solljuset träffar mig lyser jag tillbaka.

Det osympatiska inlägget

2007-03-13T18:11:00.000+01:00

Soundtrack: ingenting. i bakgrunden Säde som tittar på TV.

Skräckblandad eufori: att pröva nya saker.

Bagfighting - jisses vad jobbigt, men kul! Alltså inte slåss med handväskor som någon kompis trodde, utan försöka slå en enorm säck sönder och samman.

Höga förväntningar - på mig. Hemtentan är äntligen klar och inlämnad, och PC sade att han överlag var imponerad över hur bra vi skrivit. Och tittade särskilt på mig, verkade det som. Jag tror egentligen inte han vet vad vi heter, men på något sätt har jag väl lyckats göra intryck. Fantastiskt roligt! Men *gulp* nu har han antagligen skyhöga förväntningar på vad jag klämmer ur mig även muntligt, eftersom resten av terminen mest kommer bestå av gruppresentationer och babbel.

Hur matt och smutsigt allt ser ut i vårsolen - inte bara allas fönster, utan även själva gatorna, bilarna och husen. Ganska vackert, och väldigt vårligt.

Är själv överlag på ypperligt humör numera, tack vare färdig hemtenta, annalkande vår, brist på världsproblem i mitt liv. Men som mamma påpekade redan i blöjåldern - Jag har sjukt dåligt tålamod. Jag är trött på mitt boende. Min kompissambo är världens goaste människa och en av mina bästa vänner.
Men jag irriterar mig alltmer på ATT jag måste bo ihop med någon. Till och med min katt är i vägen. Som jag uttryckt i ett tidigare blogginlägg - jag orkar inte ta hänsyn!
Jag har överlag dåligt tålamod med människor. Såfort de inte är på min nivå, hänger med i mitt resonemang, vill samma sak som jag och är på samma humör som jag, stör jag mig.

En fullkomligt osympatisk och förkastlig attityd, jag vet. Jag är antagligen lika tålamodskrävande själv till och från, och hänger antagligen inte alltid med i andras resonemang heller. Men det är som om mitt humör är superbra så länge jag inte behöver anpassa mig till andra.

Slutligen stör jag mig på något som är livsfarligt att störa sig på, eftersom risken är stor att jag gör precis samma sak själv ibland.
Men here we go - folk som lämnar ut sig själva i bloggar och internetdagböcker, (samtidigt som de egentligen inte har så mycket att skriva). En del kör varianten att skriva i så diskreta, diffusa ordalag att de tror att man inte kan räkna ut vad de menar - samtidigt som det är precis det de vill. Att rätt person ska förstå vad de egentligen säger. Eller så är inläggen så rättframma och detaljrika och bisarrt utlämnande att man bara blir avskräckt från att läsa vidare. Vad är så roligt med att vräka ut hela sitt känsloliv på internet?
Till viss del kan jag förstå. Att skriva på internet, med vetskapen att alla kan läsa det man skriver, är ibland lite lättare än att formulera alla tankar i en hemlig liten dagbok. Det ger kanske en kick att veta tusentals människor kan se ens innersta känslor utan att man behöver ta några konsekvenser? Man är anonym och trygg bakom sin dator, men har lättat hjärtat lite.

Mitt föregående blogginlägg - Flyttfågel - är gränsen för hur mycket känslor jag lämnar ut. När jag startade denna blogg hade jag som riktlinje att alla jag känner ska kunna läsa bloggen. Utan några hard feelings, missförstånd eller kontroverser. Det fungerade inte så länge. Bloggen blev ganska tråkig.
Här har jag uttryckt alla möjliga åsikter om vissa människor jag känner, i de fall där det är ytterst osannolikt att personen ifråga någonsin kommer läsa min blogg.

Efter förmåga försöker jag säga vad jag menar här. Jag försöker undvika dunkla omskrivningar riktade till vissa personer.
Den kanske inte alltid är intressant för någon annan än mig själv - de flesta bloggar är kanske först och främst egenterapi för bloggaren - men jag försöker åtminstone ge er lite innehåll.

Jag vet att ovanstående både är uttryck för extrem självgodhet och precis det jag säger mig vara emot - bloggar och onlinedagböcker där folk öser ur sig en massa känslor utan att tala klarspråk. Så, ja: vissa av de jag känner som kanske läser min blogg ibland SKA känna sig träffade.
Det jag egentligen ville komma fram till var att jag blir ganska avskräckt från att bli alltför personlig med människor som sedan lämnar ut hela sitt privatliv (och indirekt andras) på internet.

Flyttfågel

2007-03-07T21:57:00.000+01:00

Soundtrack: On the Radio - Regina Spektor, The one you love - Rufus Wainwright, Sexy Back - Justin T, Champagne & Cigars - Timo Räisänen, Du Hast Remix - Rammstein & Zemfira, Asleep on a train - Múm, Young Bride - Midlake, Might tell you tonight - Scissor Sisters

Jag har druckit två cider. Det snurrar lite. Att gå nerför Avenyn lite påverkad men inte berusad gav en behaglig dimma, samtidigt som allt blev lite starkare. Lite vackrare. Färgerna lite klarare, jag vågade låta blicken vila längre på varje människa jag mötte, eftersom jag befann mig i en dimma, onåbar.

Jag vet inte om kvällen var någorlunda lyckad, eller väldigt misslyckad. Efter veckans GAST-möte skulle det ordnas filmkväll, på mitt initiativ. Jag skulle fixa filmen. Den var fildelad, stulen och hembränd i något konstigt format och funkade inte i någon av de tre DVD-spelare vi provade. Folk satt med armarna i kors och såg lite otåliga ut. Tur att GAST alltid säljer starka drycker, annars hade antagligen alla gått.

Jag och min söta vapendragare Unni rusade ner till filmbutiken på Södra Vägen och rafsade till oss tre filmer ur Nyheter-hyllan. Kvällsluften var så fuktig att man kunde fånga upp den med ett glas och dricka, men det var milt. Riktigt milt, till och med min tunna vårjacka var för varm.
Efter lite småprat enades alla om en spansk-amerikansk "psykologisk thriller". Den visade sig vara lång, jävligt lång, långsam, segare än en budgetförhandling och alldeles, alldeles deprimerande. Den slutade med att Gary Oldman skjuter ihjäl ett litet spanskt, missbildat barn. Ja, ni hör hur deprimerande den var. Ytterligare beskrivning är överflödig, och hela sista halvan av filmen öste regnet ner.
Vi försökte titta på en film till - en amerikansk film om Andra världskriget. Sådana brukar vara både actionfyllda och underhållande. Icke. Den var om möjligt ännu mer deprimerande - frusna landskap fulla av döda människor, långsamt filmade i gråskala. Vid det här laget satt de få tappra själar som inte redan gått hem och småpratade och hade ganska kul, men när jag summerade situationen för mig själv ville jag mest sjunka genom golvet.

Trots att jag är fullt medveten om att det inte är mitt fel att samtliga filmer antingen inte fungerade eller var så kassa att man vill skjuta skallen av sig, känner jag mig ganska dum. Filmkvällen blev lite av ett fiasko på grund av mig, men som övriga GASTare riktigt påpekade så kunde inte jag hjälpa det. De är trots allt en ganska opretentiös skara och jag kanske borde låta deras "vi är lite nördiga men glada"-attityd smitta av sig på mig...

Jag börjar verkligen bli stammis på Junggrens, och snart kan jag inte låta bli att sno hem en kopp! Deras kaffekoppar är gröna, mönstrade med snirkliga blad och snygga. Att det står Zoegas på kan jag leva med.
Just nu är en tid av nya bekantskaper. Jag är bjuden på fest på fredag och ifall inte tentan blir alltför tung går jag nog dit. Det kan vara värt lite panikplugg att ägna en kväll åt roliga människor i en tvåa på Hisingen.

Två glas vatten senare har det slutat snurra, och jag är på lite bättre humör. Men vår-rastlösheten börjar krypa på mig igen, som alla vårar tidigare. Det är nog där skon klämmer. Jag vill flytta. Trots fantastisk fin lägenhet i mina barndomskvarter och världens bästa katt och sambo vill jag vidare. Det är en nästan fysisk känsla av instängdhet - som att vara klädd i en alldeles för trång stentvättad jeansoverall som kliar och klämmer överallt.

Jag orkar inte med andrahand, att akta någon annans prylar och försöka memorera vart möblerna stod varje gång man vill möblera om. Orkar inte det 30 år gamla äckliga lilla plastbadkaret, orkar inte ta hänsyn till den andra själ som bor i lägenheten. Orkar inte ha en tidsgräns att ta hänsyn till - nu får vi inte bo här efter maj, och skulle vi säga upp lägenheten innan maj har Åsa världens ekonomiska knipa.

Jag orkar inte ta hänsyn!

Jag är en flyttfågel.

Vårtecken!

2007-03-04T13:24:00.000+01:00

Soundtrack: Glósoli - Sigur Rós (på repeat)

Sol, barmark, vår! Äntligen! När jag vaknade någon gång vid lunchtid lyste solen upp lägenheten från alla håll, och Sushi klagade högljutt på att jag låg i sängen istället för att fylla på hans matskål. Snön består nu endast av små mobbade fläckar i skuggiga vrår, och det luktar vår. Som grädde på det hemlagade moset kom pappa och bror och levererade min rostiga gamla cykel. Finns det någon bättre hyllning till våren än att cykla? Så snart jag har varit hos cykeldoktorn med den kan jag börja trampa, susa och rulla mig fram i stan istället för att låta spårvagnarna styra mitt liv. Vad säger ni om det, Västtrafik? (Jag är fortfarande lite sur på dem.)

Jag glömde visa min snygga mugg. Jag tar tacksamt emot all nördig läkemedelsreklam som mamma blir påprackad i sitt jobb som sjuksköterska. Det började oskyldigt med små pennor, men har eskalerat. Tyvärr har mamma inte kvar stekspaden av märket Risperdal (ett lugnande medel).

Det är kanske, möjligen dags att gå till frisören. Jag har totalt tappat kontrollen över min behåring... I-landsproblemet är att jag är alldeles för snål för att gå till en bra frisör, och för mån om min fantastiska stil för att våga gå till en billig. Notera vilken enorm mognad och självdistans jag visar genom att lägga ut en fulbild på mig själv.

Äntligen är jag klar med tentafrågan som rörde en italienares analys av nordafrikanskt, forntida getbajs. Det var en rysare. Tänk er själva - en arkeolog vid namn Savino har krupit runt i små grottor och samlat in bajs från 10 000 år gamla berberfår (se ovan). Bajset har han vägt, mätt, pillat i och gjort pollenanalys av. Resultaten är häpnadsväckande... omfattande. Han har först lekt "gissa bajset" och sedan klurat ut vad fåren ätit och att människor måste ha samlat in födan åt dem. Sedan har han flummat ut i spekulationer kring hur dessa människor levt, fungerat och hur de sociala mekanismerna kring fördelning av mat sett ut. Häftiga resultat, enbart utifrån... getbajs. Jag är glad att vara klar med frågan.

Forntid och nattklubbar, funkar det?

2007-03-02T22:48:00.000+01:00

Soundtrack: Rocky Horror Picture Show - jag kan inte få nog.

Jag har lagt ner studierna för idag, men är kaffespeedad och inte ens det stora, vida Internet kan roa mig. Idag satt jag på samma stol, vid samma bord på Junggrens café i 6 timmar. Jag måste väl kvala in som stammis?

Vid bordet bredvid satt två pojkar, lika som bär. De måste vara antingen bröder eller kompisar sedan så många år att de börjat likna varandra. De hängde sina pop-hår-söta små huvuden över en lärobok i latin och rabblade någon dialog mellan typ Lydia och Postulus, det lät väldigt roligt. Jag blev lite sotis över att jag inte själv läser latin. Då och då tittade de på mig. Jag låtsades som ingenting. De tittade mer. Länge, uppenbart. Jaja, jag vet att jag är snygg, sluta glo på mig.
När mina kursare anlände och vi började utbyta desperata klagomål över tentafrågorna tog den ene, långhårige i grön tröja klädde grabben mod till sig och frågade vad vi pluggar.
"Forntid, varför ägnar sig unga eleganta damer som ni er åt det? Ska inte ni hänga på nattklubbar och sånt?"
Jag svarade att forntid och nattklubbar kompletterar varandra alldeles utmärkt. Vi drog slutsatsen att vi hänger på samma institution, och avslutade med ett "Vi ses på institutionen, eller Kings Head." De var rätt söta.

Junggrens verkar överhuvudtaget vara ett bra ställe att börja prata med främlingar på.

Jag är sur på Västtrafik, eller mig själv, för att de försöker böta mig på 800:- för ett månadskort jag precis laddat pengar på, men inte aktiverat. Jag ska överklaga, fett.

Vad ska jag roa min nya väninna med imorgon? Mig själv? Min katt? En film? (Vi har ju knappt gjort annat än titta på skumma filmer tillsammans.) En massa vin? Jag kan inte laga mat, så jag hoppas att hon kan det. Själv måste jag nog bota min besatthet genom att titta på Rocky Horror Picture Show igen, det kanske är lika bra att hyra den?

2007-02-26T18:43:00.000+01:00

Soundtrack: Tim Curry, Paolo Nutini, Wyclef Jean, Salem al Fakir

Igår testade jag något nytt - jag tog en fika på stan, vilket jag gjort otaliga gånger förr, med tanke på att jag är ung, bor i Göteborg och varken är sportfåne eller pingstvän. Men denna gång med pappa! Det var en ny grej vi testade, liksom. Jag kände att det var en slags point of no return. Irreversibiliteten är här, nu är jag verkligen vuxen.
Tidigare har pappa varit någon man bor hemma hos, svarar tålmodigt på hans "vad gjorde du i skolan idag" och tjatar tills han kör en till stan. Det var då.
Nu är han någon man ringer och hittar på något med, som vilken annan polare som helst. Vi diskuterade min ekonomi, bostads- och studiesituation, mina sommarplaner och hans uppskruvade hyllor och krångliga ugn. Lite som en kompis, alltså. Men med tanke på att han fortfarande innehar vissa pappafunktioner, som ekonomisk stöttepelare, skjutsa med bilen när jag ska flytta, visa hur man lagar Janssons frestelse och tjata på mig om att jag ska installera brandvarnare så kan man snarast betrakta honom som en slags konsult. Som ska ha betalt. Jo, med tanke på att han köpte en hel dator till mig är jag skuldsatt upp över öronen med gardinsömnad, städhjälp och trädgårdsskötsel vid hans sommar(ruckel)stuga.

Efter att ha varit förkylda i typ 6 veckor släpade Säde och jag varandra till gymet och tog oss igenom ett yogapass. Trots alla riskkalkyler rörande nästäppa, kollaps och stela leder klarade vi oss helskinnade och jag kände mig till och med stärkt efteråt. Mjuk och lugn och snäll. Jag ska försöka göra det till en vana, tills hela världen trillar av stolen i ren förvåning över att jag är snäll, mjuk och lugn flera dagar i veckan. Det är min plan för våren´, vänta bara. Svårt dock att prioritera mellan Cinemateket och yogan, särskilt som man sällan i förväg vet om man är på väg till en bra film eller dålig.
I torsdags såg jag en av Hitchcock's allra sämsta, pinsammaste bortglömda verk från 1936, en töntig, starkt pro-brittisk spionsoppa där de får varandra i slutet och en svart man finns med enbart som komisk side-kick. Den kan de lika gärna stoppa tillbaka i arkivet för gott. Virgin suicides var däremot fantastisk.

Idag träffade jag lustigt och spontant en gammal vän från Mora. Härligt att upptäcka att det fortfarande är lika kul och lätt att umgås! Trots att vi numera gör helt olika saker. Hon har bara fördjupat sig i slöjd, garn, färger och skapande medan jag klättrat upp i akademikerkojan och vägrar komma ner. Men som plötsliga Göteborgsguider var jag och Säde tvugna att leta fram en garnaffär på Vallgatan och släppa in vännen där. Jag upptäckte något jag saknat utan att veta om det - att vila i färger. Ja, just det. Omge sig med garners och tygers färger, former, kvalitéer, texturer... saker som ögonen och händerna bara vilar i. Den tjänsten gör inte böcker en. Jag kanske ska plocka fram alla garner och bara meditera i dem?

Nu är kvällen sen och det är dags att starta med tentan efter en dag full av dagdriveri.

Jag måste bara får säga det: Den überhajpade Salem al Fakir är ju grymt överskattad!

Det är bara jag som aldrig får några kommentarer!

2007-02-23T20:24:00.000+01:00

Det är nästan aldrig någon som skriver kommentarer till min blogg, trots att jag nästan slår knut på mig själv i min strävan efter att skriva så intressanta saker som möjligt. Varför? Vad är det för fel på mig?
Den här tjejen får ju massor av kommentarer på vartenda blogginlägg!

Skriver jag kanske för intressanta saker?

2007-02-23T10:43:00.000+01:00

www.kulturchock.nu Vilken bra grej!

2007-02-22T12:06:00.000+01:00

Soundtrack: Stronger - Amy Winehouse

Idag är det Petter Katt, eller Per i stolen. Så kallades den 22 februari förr, eftersom gamla kalendrar firade Petrus cathedraticus denna dag, till minne av att Petrus äntrat biskopsstolen. I augusti firade man också Petri fäng, alltså Petrus i bojor. Hur man firade vet jag inte. Jag ska fundera på vad jag kan göra idag för att hedra minnet av Per i stolen.

Fet St Petersburg-nostalgi igår. Dostojevskij och slagsmål i sängen. När jag äntligen kastade ut Kaspar vid halv 3-tiden var mitt rum i totalt kaos och damm virvlade runt i våra näsor.

Inatt drömde jag en riktigt sweet dröm - mamma och jag gick in i en butik som säljer fest- och balklänningar. "Välj nu ut en riktigt fin klänning till premiären på Operan" säger mamma. Jag är inte nödbedd - far runt bland glitter, paljetter och yviga kjolar och klämmer, känner och testar. Orgien störs av att just mamma ringer och väcker mig. Hon tycker drömmen verkar härlig och det är just Opera-besök hon vill planera. Jag säger mest okej till allt och gillar att ha saker att se fram emot - Operan, min födelsedag, våren.

Rådande väder kan mest dra åt helvete. Det är kallt, blåser småspik, och väglaget ger nära döden-upplevelser. Jag intar samma taktik som i Mora och vägrar gå ut förrän klimatet tagit sig i kragen. Kragen!

2007-02-19T17:44:00.000+01:00

Soundtrack: Bylgjan 98,9 (isländsk webradio)

Det här är ett socialt experiment. Jag ska undersöka vad som händer om jag försöker blogga lyssnandes på isländsk radio.

Imorse hade min hals, mina ögon och min näsa bommat igen sig, samtidigt. Det krävdes en lång dusch för att öppna luftrören igen, och ögonen fick jag nästan bända upp med kofot för att kunna pilla in linserna. Jag har hört att det är nyttigt att bära linser när man är sjuk.

Is-luften ven in i min nysnutna näsa på väg mot spårvagnen. Idag kom rätt vagn, genast, precis som jag vill ha det.

I bankomaten på Avenyn fanns bara 500-sedlar, mycket irriterande. Jag fortsatte vidare och i höjd med 7-11 insåg jag att en liten knäckemacka med humus inte räckte som frukost, och köpte en banan. Betalade med 500-sedeln, det kändes töntigt. 7-11-biträdet blängde på mig.

Idag var Bengans kafé faktiskt öppet, hallelujah! Vi saknar honom när han är borta. Han har en ny asiatisk dam vid sin sida som inte talar någon svenska, även om hon snabbt fått lära sig betydelsen av "en liten kaffe" "en stor kaffe" "en bulle tack" och vad de kostar.

När jag fick syn på Astrid mådde jag bättre. Hennes näsa var rödare än Unnis tröja, och vi satt hela dagen och snörvlade ikapp. Den evighetslånga harangen om Bolognaprocessen slog nästan knock på oss innan vi fick fart på hjärtrytmen igen med en ny kopp kaffe.

Per verkade ha hämtat sig från förra veckans dimma, men när vi påtalade att i princip alla artiklar blivit felkopierade på ett eller annat sätt skyllde han på kopiatorn. "Ibland är det mitt fel, men oftast är den där kopiatorn konstig." Det kan inte vara lätt att ta till sig. Han kan så otroligt mycket om allt, men kopiatorn kan han inte hantera.

Vi fick en supersnabb genomgång av hela delkursens något osammanhängande innehåll och dumme Isak slog rekord. Han ställde EXAKT samma fråga som jag ställt fem sekunder tidigare. Det är nästan imponerande, samtidigt som hela klassen bittert ångrar att vi inte slog ihjäl honom med en lårbensformad slipsten i höstas/lämnade honom full och vilsen i Århus när vi hade chansen.

Radion från "Reykjavik city" spelar FÖR dålig musik, jag byter. Roligt dock att jag fortfarande förstår pyttelite isländska.

Tentafrågorna verkar inte så hiskeliga som jag befarade, snarare ganska hanterliga. Dock kommer Per kräva mycket högre nivå på resonemanget den här gången. Jag kommer troligen inte imponera på honom med en saga om "Den förste assyriern på Jylland" mer än en gång.

Att vi har gott om tid är troligen en illusion eftersom varken B-uppsatsen eller analysen av en doktorsavhandling lär skriva sig själva. Såååå lockande att välja tuffe Fredriks "inte så okontroversiella" avhandling. På nåt knäppt sätt lyckades dock den enorma arbetsbördan muntra upp oss och vi skuttade ut från institutionen glada i hågen. Jag ska med gott samvete slappa hela kvällen.

Det som fascinerar mig mest just nu är att folk jag hittade på internet för inte så längesedan redan känns som goda vänner. Som om vi hoppat över det där första lära känna-stadiet och genast klivit upp på vän-nivå i en tyst överenskommelse om att "dig vill jag lära känna så långt det går".

Inget konstigt egentligen, den första lära känna-biten avhandlades på diverse communities. Men att ha en vän utan någon gemensam krets i verkligheten, inga gemensamma polare, ingen annan gemensam historia än att vi hittade varandra virtuellt känns... farligt öppet. Inga konventioner bestämmer vilken relation vi ska ha förrän vi bestämmer det.

Våren blir spännande.

2007-02-19T17:28:00.000+01:00

Platser ingen tittar på

På Lilla London

2007-02-16T19:06:00.000+01:00

Soundtrack: Samskeýti - Sigur rós

Varvar ner vid ett fönster i en bar.

Det är fredag och Stora Stolphålsdagen är över. Jag och mina kursväninnor var "minst". Övriga besökare var högre studenter eller yrkesverksamma. Jag kände mig stor ändå. Det var roligt och lärorikt, och jag är glad att jag fann det roligt och lärorikt. Då kanske jag står ut med det här märkliga yrket?

Jag väntar på en virrig person för vilken mina känslor pendlar väldigt. Från bästa vän till dumt ex och tillbaka igen, i otaliga turer. Den senaste tiden har vändningarna varit extra tvära och nu är han återigen en mycket god vän. Jag hoppas att turbulensen är över, för vi har så roligt tillsammans. Och undvika honom kan jag ju inte gärna, inte i en stad som Göteborg.

Damerna bredvid mig vid fönsterbordet utbríster plötsligt - "Där är ju Thomas von Brömssen!"
Jag tittar febrilt på alla figurer som skyndar genom min utsikt över Valand, men ser inget känt ansikte. Däremot såg jag Peter Appelgren en gång. Han passerade mig på Vasagatan med sin och Anna Mannheimers adopterade (väldigt söta) dotter i en vagn.
Min vän är sen och ännu mer förvirrad.

Nu sitter ett äldre par bredvid mig och dricker rött vin. Jag passar en pall åt den förvirrade.
Fint. När jag är tant vill jag också ha en gubbe som är pigg på att gå ut på krogen och ta en bit mat. De är vithåriga och elegant klädda. Bor säkert någonstans ovanför Avenyn, en elegant 4'a på Chalmersgatan kanske. Där bor de nog med sina tre toypudlar och på helgerna kommer sonen körandes från Hovås och äter middag. De har även en dotter som jobbar som läkare i Miami. Hah, jag är född sociolog!

Den förvirrade anlände till slut, efter att ha letat efter mig på Arkivgatan en stund, och vi pustade ut över gratismaten. Förhörde oss om varandras dag och diskuterade om och hur den kinesiska nyåret bör firas. Den fördärvligt dåliga tidningen punktSE hade för en gångs skull en intressant artikel - i konsten att fira Grisens år. Man bör bära röda kläder, dela ut röda kuvert med jämna summor pengar till alla barn och ogifta, köpa en hel fisk och äta den. Men eftersom nyåret handlar om överflöd bör man inte äta upp all fisk, utan spara lite till resten av sin enorma släkt. Jag ska fundera på saken.

Mål och medel

2007-02-15T15:21:00.000+01:00

I ett anfall av mammighet troligen orsakat av tomt kylskåp, svinkall lägenhet och trasigt badkar åkte jag hem till mamma. Det är alltid en bra idé. Mamma har kylen full av god mat, en stor soffa, fungerande badrum, en stor TV med många kanaler och en katt som är större än min.
Det fungerade som planerat - direkt fick jag god middag och vin med tillhörande tv-kväll.

Jag känner mig ganska familjig överhuvudtaget. Ska försöka övertala far att bjuda hem mig på middag snart. Plötsligt blev jag till och med sugen på att åka till farmor och äta middag. Trots en lång bilfärd och en farmor som inte alltid är så pratsam, finns det något mysigt i den söta lägenheten som är full av gamla saker, farmors fantastiska mat och framför allt hennes småkakor. Jag äter aldrig småkakor annars. Vi 80-talister gör bara inte det. Hos farmor är enda gången jag kan tänka mig att dricka kaffe utan mjölk. Småkakorna gör det möjligt.

Den trevlige chatkompisen Per fick tillslut ett ansikte, i tisdags. Han påminde mig om att dagen därpå var Alla hjärtans dag.
"Hade vi stämt träff imorgon hade jag bangat! Det hade varit helskumt!"
Jag höll med, men eftersom det var tisdag och inte onsdag blev det en görtrevlig fika.
Vem orkar förresten fira Alla hjärtans dag? Inte ens när jag varit ihop med någon har jag ägnat dagen någon uppmärksamhet. Igår dissade jag påhittet för 23'e året i rad, även om det kom ett och annat "glad Alla hjärtans dag"-sms från vänner som uppenbarligen tar dagen på allvar. Ja, det kanske är trevligt - det handlar ju trots allt om att sprida kärlek och glädje. Lustigt nog går det att tjäna pengar på dagen också.

GAST hade tydligen dragit in bortåt en tusenlapp på alkoholförsäljning i samband med årsmötet. Jag befarar att jag bidrog avsevärt till intäkterna.
Imorgon är det dags igen, det är Västsvensk Arkeologidag. Det innebär att arkeologer och studenter dricker öl ihop (efter att ha lyssnat på några föredrag) men den här gången ska jag försöka hålla mig i skinnet. Min lever ska hålla hela studietiden ut, och helst även resterande livstid.

Jag börjar göra upp planer för sommaren. I min mejlbox trillar det in den ena annonsen efter den andra om sommarutgrävningar öppna för volontärer, vidarebefodrade av universitetet. Norrbotten, Island, Bulgarien. Jag ska titta närmare på dem och håller tummarna för att några sjukt dyra ansökningavgifter inte gömmer sig i det finstilta.
Om Allah vill går mina två sommardrömmar - resa och utgrävning - i uppfyllelse! 2 i 1! Jaa!
Ett kapitalkonto är öppnat - online, tog 2 minuter, heja Nordea! - och pengar ska sparas. Mål skall nås!

Fest i källare slutade med sju års olycka!

2007-02-08T15:02:00.000+01:00

Soundtrack: Sweet Transvestite - Tim Curry, ur Rocky horror picture show, Wolf like me - TV on the Radio

Jag är bakfull som en hund. Mina händer skakar och jag kan knappt stava. En gigantisk PET-flaska med billig coca-cola står redo bredvid datorn. Jag är överlycklig att nu såhär på eftermiddagen äntligen kunna äta något (som inte återvänder samma väg som det intogs).
Om jag ska vara aktiv i GAST måste jag lära mig att dricka måttligt! Det brukar jag vara bra på - numera. Det är sällan jag blir så löjligt full - numera. Jag är ju trots allt vuxen och har lämnat de galna festerna bakom mig. Trodde jag.

Igår var inte alls någon galen fest. Det var GAST's årsmöte som hölls enligt konstens alla regler. Det såg bland annat en väderbiten Aragorn-look a like, som arbetar med något någonstans i huset och inte verkar vara kompis med någon, till. Efter segdraget debatterande längtade alla mest efter att på allvar få ta itu med ölflaket och vinlådorna som bara stod på ett bord, utan att göra någon nytta. Och ingen orkade släpa sig till krogen, vad skulle det vara bra för när institutionen har en alldeles utmärkt källare?

I ett källarvalv, bakom en tung skyddsrum-aktig dörr döljer sig en blandning av alkoholhaltiga drycker på lager, gamla möbler, kartor och datorer som ser ut att vara samtida med Osebergsskeppet. Störst plats tar alla skottkärror, spadar, spänner, rep och andra Indiana Jones-assessoarer. Men inte mer plats än att vi kunde klämma oss in på varsin avlagd kontorsstol och på allvar inta så mycket alkohol vi bara orkade.
På institutionen gör jag alltid mitt bästa var det än gäller.
Diskussion, tenta, läsning, uppsats, fika så mycket kaffe och bulle jag bara kan - Rådvill-Bergsäker vill ha en karriär inom arkeologin och är därför mån om att visa alla att hon inte gör något halvhjärtat. Därför gick jag in för kung och fosterland för att hjälpa GAST tömma sitt vinförråd. Jag spillde lite, eller mycket, på mig själv och golvet men de var så vänliga och fyllde på mitt glas igen, gratis.
I takt med att min talförmåga gradvis försvann ökade självförtroendet och jag kastade mig med glatt humör in i den ena diskussionen efter den andra. Ett vagt minne dyker i skrivande stund upp om att vi pratade om Artur-myten och Avalons dimmor. Något universitet i England har nischat sig på Arturlegend-forskning och har lagt ut mängder med nyöversatta gamla texter på internet. Det hette något. Deras web-arkiv hette något. Som jag skulle googla. Idag har jag inte den blekaste aning.
Ett annat vagt minne rör någon utgrävning som någon gastare eventuellt skulle vara med och arrangera. Han skulle isåfall behöva folk. Hopp! Men, det går säkert att diskutera det vidare någon dag när vi inte sitter i valvet och super.
Ett tag pratade vi bohusländska för skojs skull. Jag och Astrid erkände hur avundsjuka vi är på männen för deras skägg. Vi vill också ha skägg som vi kan stryka på när vi tänker. "Ni har ju bröst!" "Jo, men ska vi sitta och smeka våra bröst när vi tänker? I klassrummet? Är bröst jämförbara med skägg? Det finns ju feta män med man-boobs, och skäggiga damer." Tyvärr är inte vi skäggiga damer, och det är en stor sorg. Jag kommer aldrig att få veta hur det känns att vara Gandalf, eller Kapten Haddock när han fastnar med skägget i sovsäcksdragkedjan på väg till Tibet.

Sedan hade vi balett-övning i korridoren, med skurmopp. När vi valv-supit klart och ställt tillbaka de skeva stolarna bland de vendeltida datorerna och spadarna och hinkarna vinglade vi nerför Avenyn. Att gå på kullerstenar med högklackade skor blir så mycket enklare när man vinglar lite. Det är en paradox vars riktighet jag testat gång på gång, och utan att veta varför kan jag bara konstatera att det stämmer.

Att åka spårvagn hem gick bra tills jag upptäckte hur bra det är att vara vaken när man når sin egen hållplats. Nåja, att gå hem från Vagnhallen Majorna funkade också. När jag kom hem funkade inte mycket alls. Bara att ta av sig örhängena och lista ut var jag skulle lägga dem var mycket svårt. Till slut låg en på handfatet och en på golvet, och där låg de bra, tyckte jag då. Att dra ner persiennerna fick också vissa konsekvenser - jag rev ner en spegel som naturligtvis gick i tusen bitar. Förutom att jag väckte kombon och drog på mig sju års olycka har jag alltså pajat något som tillhör lägenhetens egentliga innehavare, Åsa.

Hur ska det gå när GAST faktiskt arrangerar en riktig fest? Fortsätter det såhär lär jag behöva rehabilitering när jag väl är färdigutbildad.

Om vad universitetet gör med mig

2007-02-05T19:22:00.000+01:00

Ibland känner jag mig stor och ibland känner jag mig liten. Kasten är tvära och snabba. Allt är tack vare universitetet och universitetets fel.

VG på sista delkursen! VG på hela A-kursen! Jag känner mig stor.

Jag rör mig alltmer vant på institutionen. Jag småpratar med lärarna. Jag fixar fest för de nya studenterna och är på väg att bli en del av GAST's styrelse. Jag känner mig stor.

Vi går igenom teoretiska begrepp som kan användas som verktyg för att bygga upp en diskussion om förhistoriska samhällsformer. Konstruera, snarare än rekonstruera. Skapa fiktioner eller narrativer där man baserar sig på strukturalism eller hermeneutik. Bilda teorier med utgångspunkt i Sartres eller Hegels tankar, eller bådas, eller ingens. Fördjupa sig i mikroarkeologiska utgångspunkter - från det lilla till det stora, och inte tvärtom. Och aldrig, aldrig använda begreppen objektivt och subjektivt, det är fullkomligt oanvändbart och bara dumt även om man bör ha en diskussion om hur objektiv eller hur subjektiv ens diskussion är.
Jag känner mig mycket, mycket liten.

Jag försöker kommunicera med doktoranderna, som hasar runt på institutionen som om de aldrig gjort annat. Det går dåligt. Jag känner mig mycket liten.

En kamrat ställer en dum fråga. Jag känner mig stor. Jag ställer en dum fråga. Jag känner mig liten. En dagisklass går förbi på Götaplatsen. Jag känner mig mycket, mycket stor.

Men jag inser att jag mår som bäst när jag får göra halsbrytande djupdykningar i nya begrepp, bli halvt vansinnig i försöken att tränga in i en löjligt svår artikel och sedan försöka rapa upp nån sorts slutsats på våra kafferep (för att inte göra vår lärare besviken kallar vi dem för gruppdiskussioner).

De tvära kasten, misstänker jag, är lärande. Det är så det känns att växa. Det gillar jag.

Jag är överhuvudtaget ganska glad nu. Livet går fort och lätt och jag gör troligen svåra saker, som bara inte känns svåra för att det går så snabbt.

Kalendern har varit full av bra filmer, möten med intressanta nya människor och eviga fikor där vi avhandlar viktiga saker som vilken sprit vi ska inhandla till festen, vilken lärare vi avskyr och vilken lärare vi helst vill ha på ett bord, inoljad och iförd guldkalsonger (ja, det finns en sådan).

Insparksfesten verkar inte bli ett totalt fiasko som vi befarade. Idag sålde vi en del biljetter och fler kommer troligen säljas i veckan. ("Alla kommer köpa biljett på fredag" enligt Benjamin vars attityd säger att han vet allt).

Och jag shoppade en het gyllene outfit som perfekt kommer matcha eventuella guldkalsonger. Jag gillar livet nu!

Delirium!

2007-02-02T16:07:00.000+01:00

Enligt någon sadistisk naturlag blir mitt liv alltid som mest hektiskt när jag är förkyld. Jag och förkylningar brukar fungera som dåliga nyårslöften: "den här gången ska jag faktiskt beakta det faktum att jag är sjuk och vidta nödvändiga åtgärder som vila och medicinering och låta bli uteliv, skola, socialt umgänge och vistelse utomhus utan mössa."
Så tänker jag varje gång. Och varje gång jag blir förkyld skruvas mitt liv upp lite extra och extra många saker behöver ordnas, extra många människor kräver att få träffas, och extra många turer ut i blåst och kyla måste företas.

Samtidigt ligger böcker och artiklar på hög och väntar på att bli lästa. Jag har, mitt i feberyran, snuvan och hostan, försummat dem till förmån för sociala aktiviteter och Filmfestivalen.
Jag skyller på att jag alltid fått lära mig att det är så studenter gör. Det är charmigt, ungdomligt och studentikost att göra allt annat än att studera under sin studietid. Ju fler krogkvällar, ju mer ostädade lägenheter och lågprismakaroner man har i sitt liv desto bättre. Jag skyller på att jag blivit insocialiserad i den rollen och att det egentligen inte är något jag själv kunnat påverka.

Och den är veckan är ett gôrbra exempel på mitt superstudentikosa liv. Två vilt främmande internetkontakter har fått ansikten och visat sig vara intressanta, förtjusande och söta i verkligheten.
Jag har plötsligt blivit blivande styrelseledamot i Göteborgs arkeologiska studentförening och fixare av insparksfest för A-kursarna. Jag har fått en ny favoritkrog också.
Krogen heter Delirium och ligger på Kronhusgatan. De påstår sig ha Nordens största ölutbud, och de kan mycket väl ha rätt. Det var även ett utmärkt ställe att fördjupa nya bekantskaper på, samtidigt som den flera sidor långa listan av Belgiska spontanjästa ölsorter utforskades. Jag fick äntligen pröva porter också, och nu kan jag med säkerhet säga att Porter Drinkers Association vore ett skojigt sällskap att vara ännu mer studentikos i. Porter var gott, men det var inte det tanzanianska bananölet "Serengeti".
De hade mer än spontanjäst, porter och bananöl - faktiskt en hel katalog ordnad efter land, med en öl-ordlista i början.
Vem du än är som läser - är du en polare/mamma/pappa till mig borde vi gå dit någon dag!

Hittils sedda filmer under filmfestivalen:

Manufactured landskapes - fantastisk, vacker, sorglig, intressant, fascinerande och ett antal andra fina ord. Fotodokumentär om industrilandskap och landskap förändrade/förstörda av människan. Av Edward Burtynsky, som skapade utställningen Manufactured Landskapes. Han har gjort en dokumentär om sin resa till Kina, där han besöker dammprojektet Three Gorges och en stor fabrik. Dokumentären bara sporrade mitt intresse för landskap, samtidsarkeologi och hur mycket naturen verkligen berättar om vad vi gjort med den, bara vi tittar. Det finns ingen "orörd" natur.
The Night Baghdad Fell - en egyptisk komedi om USA's intagande av Bagdad. Den var väldigt rolig, om än lite halvdåligt teatraliskt spelad. Ett uppfriskande annorlunda perspektiv och en roligare skildring av muslimsk vardag än vad vi brukar få genom media.
Kyrie Eleison - liten kortfilm som inte var mycket mer än lerfigurer och sång av Björk. Oh, vad vackert och meditativt. Jag måste hitta musiken på något sätt.
Prague utspelades just där, trots att det är en dansk film. Den kändes också väldigt nordisk med sobra färger, ångestfylld familjedramatik och svårmod. Mads Mikkelsen såg skabbigare ut än vanligt, rökte och drack och stängde in sina känslor som en äkta man. Trots det var filmen rolig och hoppfull, och det är en bedrift. Sevärd!
Skägg och rogue handlade om dragkinggruppen Odd Fellas i Uppsala. De verkar vara väldigt duktiga, men dokumentären handlade mest om en tjej som sade samma sak som veganflataktivister brukar göra. Jag håller egentligen med om nästan allt, men varför blir just queeraktivism ändå ofta så klichéartad? (Inte alltid, men påfallande ofta). När de klär ut sig till män verkar det mesta gå ut på att leka macho, bufflig, skäggig och grabbig. Nästan ingen av alla män jag känner är sådan. Varför hamnar feminister ofta i situationen där de tar över manliga maktstrukturer snarare än bryter ner?
Lesbian pulp-o-rama goes to Sweden - dokumentär om amerikanskt litet teatersällskap, 6 kvinnor, som gjort roliga sketcher av lesbiska snuskromaner från 50-talet. Böckerna var skrivna för män, av män, och slutade ofta med någon sensmoral där kvinnorna straffades för att de inte älskade män - de dog eller blev olyckliga. Så slutar inte Lesbian pulp-o-rama!, och den verkar vansinnigt rolig. Kommer de till Sverige igen måste den ses!
Direktören för det hele är kanske den bästa film jag sett på mycket länge. Genialiskt spelad von Trier-film om en konflikträdd VD som, bara för att slippa ta konsekvenser för sina handlingar, hyr in en skådespelare som får föreställa över-VD'n. Skådespelaren får ta skulden för allt samtidigt som han upptäcker att VD'n har givit varje anställd varsin historia om vem Direktören för det hele är. Komplett med arga, dansk-hatande islänningar och "Hitler" från Englar allheimsins är en tolk som i bakgrunden översätter hela konflikten till isländska... Åh, se den!
Free floating är en visserligen rätt rolig men seeeg rysk film om en butter kille med sviktande arbetsmoral, kvinnosyn, social kompetens... Varför är unga asociala män ett så populärt filmtema? Jag trodde en gång i tiden att det enbart gällde isländsk film, men trenden/farsoten verkar sprida sig... Jag är trött på dem. De asociala männen alltså, inte filmerna, de är oftast bra. Dock inte Free floating.
Ten Canoes är Australiens bidrag till Oscarsgalan och just som man tror att det verkligen bara är en banal, antropologisk saga om en i tid avlägsen aboriginby tar den skarpa, roliga vändningar som jag inte väntar mig. Och vacker, så gräsligt vacker.

Det var den filmfestivalen. Jag är nöjd.

Jag och Christopher

2007-02-01T14:03:00.000+01:00

Den här boken kommer vara min antagonist de närmaste månaderna.

Livskamrat, hatobjekt, bibel. Min B-uppsats ska handla om.... den. Om Christopher Tilley's fenomenologiska landskapsarkeologi. Efter en mycket kort genomgång i höstas fastnade jag genast för fenomenologin. Att istället för den fåfänga strävan efter objektiva undersökningar använda sina mer eller mindre subjektiva (förlåt Per) upplevelser av landskap, och därigenom dra slutsatser om användning, funktion, forntida folks upplevelser av landskap, vad landskapet spelat för roll. Tanken är att jag ska sammanfatta boken OCH en diskussion kring för- och nackdelar OCH andra arkeologers perspektiv på 10 sidor.

Ha! Tio sidor kan jag fylla på en kvart, om jag bara får reflektera fritt kring vad jag åt till frukost eller vad som helst.

Jag KAN inte skriva kort.

Efter en "vad jag vill skriva om"-runda pekade handledaren genast ut mig som "du med det svåra teoretiska ämnet, du får nåt att bita i!". Tack. Varför är det ALLTID jag? Jag erkänner att jag hellre vill hoppa direkt till doktorsavhandlingen, eller helst forskningen. De kan ha rätt i att det änna är käckt att träna lite på att överhuvudtaget skriva vetenskaplig text, men en begränsning till 10 sidor är lite taskigt.

Visste ni för övrigt att Dick Harrissons C-uppsats var på över 700 sidor? Han var min idol redan innan.

De närmaste månaderna är det Christopher och jag.

Är du rå, kokt eller stekt?

2007-01-28T20:28:00.000+01:00

Det finns råa, kokta och stekta människor. Jag vet numera allt som är värt att veta om dem, tack vare Terje, en morbid norrman.

Arkeologen Per hade den goda smaken att varna oss för att läsa artikeln om lik-hantering vid matbordet. Ha! Han har antagligen aldrig jobbat i äldrevården. Ingående beskrivningar av upphettade människoben, "orena" mjukdelar som skurits loss från benen för att begravas i en separat urna, förtäring av döda släktingar och kungar som med glatt humör offrar sina söner räcker helt enkelt inte för att få ett luttrat vårdbiträde att tappa matlusten.

Tur att Terje inte verkar vara lagd åt experimentell arkeologi. Det hade kunnat bli... kontroversiellt.

"Preparation of the dead as meals indicates the human sacrifice of the deceased, although in some cases it is difficult to determine whether the dead have been cooked or burnt." (Oestigaard 2000)

I källhänvisningarna noterar jag att min o-favorit Tove bidragit. Hon har också skrivit om diverse tillagade lik från norsk järnålder, men till skillnad från Terje hållt sig till sådana som blivit begravda i Vestlandskittlar.

Jag ser framför mig hur onda Tove, i jakt på den slutliga, deduktiva prövningen av sina teorier, stoppar ner små norska barn i Vestlandskittlar med kokande vatten. Det måste vara SÅ hon tagit fram sina idéer om mänskliga offergåvor, dekonstruktion och rekonstruktion av identiteter genom kremering...

Hon hatar barn
Hon har en katt
Hon har lång mörk kappa
Hon saknar humor

Tydliga tecken på häxa! Jag tvivlar inte en sekund på att hon är kapabel att ta gravplatsarkeologin till experimentella nivåer!

Kanske ger hon sig på studenter också. Blir jag rå, kokt eller stekt?

Resa utan trumma

2007-01-27T19:56:00.000+01:00

Snabbt och enkelt är några av de finaste egenskaperna som finns i vår tid.
Men att resa inåt, neråt, uppåt eller bortåt utan sin kropp går varken snabbt eller enkelt. Jag gör det sällan numera, fångas oftast av min vardags snabbhet, problem, lösningar och njutningar.

Men nu släcker jag alla lampor, lägger mig på sängen och andas några djupa andetag. Försöker skingra tankarna samtidigt som jag samlar tålamod. Varje gång blir jag överraskad av krafterna som ligger strax utanför mitt vanliga medvetande och bara väntar på att bli använda.

Ljus tänds runt min kropp i alla fyra väderstreck. De har olika färg och är STARKA. Skrämmande starka och farligt lockande att titta på. Lodjuret står ovanför mig, enorm i sin tjocka vinterpäls. Jag ser hur hon tar mig i nackskinnet (tycker antagligen att jag är en av hennes ungar) och släpar iväg mig, ut i öknen. Öknen? Vad gör ett nordiskt lodjur i vinterpäls i öknen? Jag är ännu inte närvarande nog att följa med i min kropp, jag bara ser. Hon springer långt ut och lägger mig på marken. Börjar gräva ett hål med sina enorma tassar, en mörk öppning finns plötsligt där och hon tar mig åter i nacken och försvinner ner...
Jag rycks tillbaka av världsliga tankar. Tålamod var det. Det går varken snabbt eller enkelt att resa utan kropp, och utan rytmens hjälp.
Ljusen har falnat, men lodjuret finns kvar. De är många lodjur nu, och de tvättar mig i ansiktet med enorma, sträva tungor. Inte särskilt skönt, men ren lär jag bli. Har en känsla av att de betraktar mig som en särskilt hopplös unge, och frågar vad de vill lära mig.

Framför mig ser jag - grönsaker. Jaha... Ät! Verkar de mena. Jaja, det var väl ett tag sedan jag hade färska grönsaker i kylen.

Jag ser en himmel, och tallar. Mina lärare. Mina vänner. Människor jag känner, människor jag bara känner flyktigt, människor jag sett och hört. Landskap, stenar, gräs... allt som lever. Titta och lyssna på allt som lever, säger de. Vad du gör är underordnat. Det är hur du gör det, och vilken kunskap du drar ur det, som räknas.

De försvinner. Jag känner bara sängen, jag ser bara mitt mörka rum och fönsterrutans ljusa fyrkant i taket. Det är omöjligt att återskapa ljusen, de sträva tungorna, de inre synerna och svaren på mina frågor. Försent att fråga vad de menar. Allt jag kan göra nu är att tända lampan igen och fortsätta med vardagen, välbehövligt påmind om att strax utanför vardagsbubblan ligger krafter äldre än jorden själv och bara väntar på min närvaro.

Min idol

2007-01-19T17:54:00.000+01:00

Jag hittade några texter jag skrev i somras. Om långsamhet, stress, saker jag tänkt och småsaker jag skrivit. Då jobbade jag på demensboendet, cyklade i nästan alla väder, stretade, kämpade och hann tänka massor. Jag trodde jag var stressad då. Jag trodde äldrevårds-stressen eliminerade allas, särskilt min, förmåga att lugna sig, samla sig och tänka en tanke till punkt. Men när jag läser mina tanke-alster från i somras inser jag hur mycket bättre jag var då på att stänga av all stimulerande elektronik, låta tystnaden råda, tvinga handen att forma varje bokstav långsamt (jättesvårt!) och följa med tankarna hela vägen.
Varför var det lättare då? För att jag TROR att jag är avslappnad nu? Det är kanske dags att pröva det jag bloggade om i somras - att göra allt så långsamt jag bara kan.

En temposänkarövning (bryr mig inte om att det ordet inte finns) utsatte jag mig för idag. Jag lät morfar berätta lite om vår släkt, och kämpade för att inte avbryta honom med frågor hela tiden. Försökte tvinga mig att följa HANS associationsbanor, inte mina egna. Låta honom berätta allt, oavsett om det hade med saken att göra eller inte, hoppa mellan händelser och människor, och jag såg 30-40-talets Göteborg och Benareby för mitt inre. Försökte, i alla fall. Så som jag tror att det såg ut.
Bilden av vilka som hade bott på släktens gamla torp klarnade lite, och att min morbror börjat intressera sig alltmer för släktens historia var glädjande att höra. Kanske kan morbror Bengt och jag släktforska med gemensamma krafter? Morfar själv berättade att han börjat skriva ner allt han minns om Benareby, och "jag sorterar för fullt" sade han och pekade på sitt huvud. Åh, morfar. Han är fortfarande min egen Skalman - vet allt, kan allt, skyndar sig aldrig. Min idol.

Min idol har en hobby - han läser "Folkens världshistoria" i 7 band, utgivna år 1950. Han läser lite varje kväll och har som mål att läsa igenom alla band. Varje bok är ca 600 sidor tjock. Eftersom han köpte dem 1952, samma år som han gifte sig med mormor, tänkte han att det börjar bli dags att plöja igenom dem. När han erbjöd mig att låna band 2, "Metallåldrarna, folkvandringstiden och medeltiden" till mina studier, var jag tvungen att avböja. Ett uppslagsverk från 1950 skulle troligen inte godkännas som källa, särskilt inte som ett kapitel handlade om "Germanernas utbredning" och ett annat behandlade "Österlandets epoker". Men tack ändå. Jag blev nästan avundsjuk - vill också läsa dem som kvällsunderhållning! Fackspråket var underbart på den gamla goda tiden. Minns inget konkret exempel, men verbformer som äro, voro, funno har lämnat ett tomrum efter sig i svenskan.
Och ett foto taget av H.M.K Oscar VI (som ägnade sig lite åt arkeologi) föreställande det semitiska folket beduiner "troligen ensamma i sitt slag på jorden" är bara det värt läsningen. Jag måste be morfar att få låna dem, eller komma hem till dem lite oftare för att få läsa om germaner, kufer, beduiner och inte minst riddare.

Jag lider av svår statusstress. Vad jag än gör, hur snygg jag än lyckas göra mig, vad jag än ägnar mig åt och hur bra jag än lyckas med det hittar jag alltid någon annan som ser snyggare ut medan denne gör något annat som jag också vill göra. I perioder äter det upp mig inifrån, en frustration som inte är riktad åt något speciellt håll, sprungen ur omöjligheten att lyckas med allt samtidigt medan jag fortfarande är 22 år.
Jag tvingar mig att stanna upp och fråga - för vems skull? Vem vill jag egentligen imponera på, och varför? Tror jag verkligen att andra värderar mig lika hårt som jag värderar mig själv? Nej, det gör de förstås inte. De ser antagligen en Lina som Lina själv är omedveten om, med både goda och dåliga sidor som jag aldrig själv ser. Och de flesta verkar tycka om denna Lina. Jag tycker inte om mina vänner på grund av att de presterar bra, varför skulle då mina vänner tänka så om mig?

Att spendera några timmar med morfar var en skön omväxling. Han berättar och berättar, visar mig böcker, samtalar med mig om forna tider och fjärran platser, i sin generations tempo. Ett mycket mänskligare tempo. Under många, många år, fler år än jag riktigt kan greppa, har han byggt upp kunskap om världen. Han har stannat kvar i 20-talisttempo och grubblat, klurat, arbetat hårt och tagit hand om sin familj, och all hans klokhet är mixat med godhet.
Jag gillar att umgås med mormor också, men hon betraktar mig i första hand som en flicka. Och utifrån hur hon tycker att en flicka ska vara. Hon blir glad när jag städar åt dem, när jag klär mig i söta kläder och "väntar med att skaffa pojkvän tills studierna är färdiga".
Våra samtal förblir precis så generella som det blir när kvinnor från totalt olika generationer pratar - det handlar om familjen, mat, kläder, katten. Så fort det börjar bli intressant - politik, invandrare, vårdköer och otrevliga grannar - vet jag av erfarenhet att det är dags att styra tillbaka samtalet till hur det går för mina kusiner i skolan eller vad min katt gjorde för gulligt igår. Att gå bortom trivselnivån på ett konstruktivt sätt har jag gett upp för länge sedan. Det är så mycket mysigare att hålla sig till bra, beprövade samtalsämnen. Och nej, det är inte förljuget, vår familj riskerar inte att explodera som i Festen. Men vid det här laget vet jag vad som fungerar.
Det gäller morfar också - vissa diskussioner är fruktlösa. Men är man över 80 år har man förtjänat att slippa häftiga diskussioner. Morfar betraktar mig inte som en flicka, utan precis som med mamma när hon var ung tar han varje chans att dela med sig av allt sitt vetande. I en värld av tusen förebilder, statusstress och jämförelse påminns jag plötsligt om hur jag egentligen vill vara. Lugn, långsam, enkel. Som morfar - inte bara smart, utan klok. Inte bara socialt kompetent, utan god.

Se upp för skärmarna

2007-01-18T12:18:00.000+01:00

Skärmarna tar mig! Jag värjer mig. Tvingar mig att välja bort datorn och tv'n och skona mig från den konstanta, förödande underhållningen. Jag fruktar tillståndet då det är lättare att genast nämna 5 reklamsnuttar som sänds på tv just nu än att hålla kvar sina egna tankar lite längre, känna, vrida och vända på dem.
Medan jag skriver det här ligger mobilen några decimeter från pappret, påslagen. Då och då kommer ett sms som jag måste läsa och svara på.
Det är härligt att ha vänner. Jag minns hur det var att inte ha vänner. De stör mina tankar med sina sms, men det är okej, för det är härligt att ha vänner.
Mina tankegångar stördes inte när jag var ensam, men på den tiden tänkte jag ensamma tankar.

Stör gärna mina tankar, vänner, för tv'n är avstängd och jag sitter här och lyssnar.

Att titta på varandra

2007-01-17T20:41:00.000+01:00

Med Kaspar är det ganska svårt att inte trilla in i intressanta diskussioner. En av dem kan härledas till filmen vi såg igår - Nashville. Har du sett den? Den är en rik tidsskildring av 70-talet, och utspelar sig bland en hel drös människor i country-staden. Naturligtvis korsar allas vägar varandra, och omedvetna och medvetna intriger står som spön i backen.
Gjord av Robert Altman. Jag har inte sett många av hans filmer, men de verkar kännetecknas av ett vardagligt gytter av människor. Vardagliga samtal, en kamera som snokar runt och ibland stannar och bara betraktar människor utan att något särskilt händer.
Jag gillar det. Det är så film ska vara - det behövs ingen story. Människor, vardagen, deras liv, humör, nyanser, samtal, vändningar är allt som behövs, eftersom livet självt är en ständigt pågående story.
Jag kan tänka mig att Altman själv är en typ som alltid tittat mycket på människor. Studerat ansikten, tjuvlyssnat på konversationer, betraktat händelser. Det gillar jag. Insåg att jag också fungerar som en Altman-film ibland. Jag tycker om att sitta vid fönstret på ett café, alldeles ensam, och spana in dem som går förbi. Deras ansikten avslöjar ibland mycket. Jag fikar alldeles för sällan med mig själv.
På spårvagnen hem hann jag grubbla mycket på tittandets konst. Alla (som inte har någon form av synskada) ser varandra. Men tittar de? Det var sen eftermiddag och Göteborgstrafikkärlkramp. Spårvagnen sniglade sig fram. Längst bak i vagnen stod en man och verkade titta på mig. Jag passade på att titta på honom när han tittade bort. Undrade om han bara spanade snyggingar som så många andra, eller hade sina egna grubblerier om att titta. Jag tänkte på något som Kaspar hävdade, att hur mycket eller lite man tittar på varandra har en hel del med svenskheten att göra.
I det afrikanska land som han såg ut att möjligen komma ifrån är det kanske inte lika suspekt att titta på varandra. Och låta den andra titta tillbaks, utan att det får sociala konsekvenser ("vad fan glor du på?"). Jag funderade på vad som egentligen hindrar mig från att möta främmande människors blick på spårvagnen. Och hålla kvar den. Såvida den andra personen inte är kraftigt drogpåverkad och mycket aggressiv är det väl inte så farligt?
Följande kan uppstå: personen frågar varför i helvete jag glor på denne (det har hänt mig en gång, när jag tittade ut i intet och inte tänkte på att jag tittade rakt på en kille i flera sekunder) Personen kan också tolka det som att jag flörtar och tror genast att jag vill gå hem och ha sex med denne. Går oftast att snacka sig ur.
Det vanligaste scenariot är troligen att personen möter min blick en nanosekund för att sedan titta bort. Och kanske försöker hitta någon annan att titta på som inte är pinsam nog att titta tillbaka.

Tillsvidare kan vi svenskar nog lugnt fortsätta leka inre Altman-film och betrakta varandra utan jobbiga konsekvenser.

Veckan i superlativ

2007-01-14T22:54:00.000+01:00

Ett försök att sätta ord på tiden...

Flitigast - Säde och Jag. Tillsammans har vi den gågna veckan tenterat 16 högskolepoäng och gjort det jävligt bra!

Fasansfullast - vid midnatt, natten innan tentan, inser jag att det vore en strålande idé att ta med sig kårkvittot, så att man faktiskt FÅR göra tentan. En febril jakt inleds och samtliga pappershögar i hela rummet genomsöks innan jag inser att den förbannade papperslappen ligger i "neeej, DÄR kan den väl inte ligga"-högen.

Mest uttråkad - jag. Två snustorra tentor på raken kan knocka vem som helst.

Mest uttråkande - vädret. Kom på något nytt! Jag minns vilken stad vi bor i, men i januari ska inte snö upplevas som något exotiskt.

Gnälligast - förlåt mig, men - Moa.

Bäst på att försöka ta sig ur gnället - Moa. Och tack för alla alkoholhaltiga samtal om ensamhet, tvåsamhet, vad vi vill ha och vilka vi inte vill ha i livet.

Mest lik Bob Geldof - Institutionen för slaviska språk's vithårige studierektor är liten, omaskulin och har ett karaktärsrikt, skäggstubbigt och avlångt ansikte påfallande likt Geldofs.

Öligast - Gretas dansgolv. Var det nån sorts trend just den här helgen att tappa så många ölglas som möjligt?

Skönast - dokumentären om gruppboendet i Köping, "I en annan del av Köping". Huvudpersonerna är hur söta som helst. Varför har inte några av mina kompisar Down's syndrom? Vi skulle kunna ha så roligt!

Mest enerverande - det envisa ryktet om att det visas bra grejer på TV. Jag får titt som tätt frågan "såg du den?". Oftast har jag inte det. Det enda jag möts av när jag knäpper på dumburken är sk*t.

Godast - jag återupptäckte blodpudding. Mmm!

Anakronast - fågelkvitter och blommande buskar. Igår! 13 februari!

Flest myror i bh'n - jag. Post-tenta-rastlöshet!

2007-01-13T17:39:00.000+01:00

Ryskastudier. Då krävs kaffe.

Fan. Blir jag någonsin färdig? Utsikten från mitt fönster har aldrig varit så intressant som inför en tenta.

Efteråt belönar jag min stackars överarbetade hjärna med godis och veckotidning! Det är den värd.

Kairo! Kairo! Kairo!

2007-01-11T23:41:00.000+01:00

Cinemateket var vänliga nog att skicka vårprogrammet till mig - fullt av lockande filmer! För att kunna se allt måste jag svälla ner min kropp i de röda sammetssätena minst en gång i veckan och njuta av Robert Altman, Hitchcock, den intressante italienaren, Sven Nykvists foto i bland annat några Bergman-filmer, Isabelle Huppert och monsieur Hulot. Några av Hitchcocks tidigaste verk är stumma och pianoackompanjerade. Yay, stumfilm! jublar nörden som inte är nördig inom något speciellt område utan snarare bara trivs med nördighet.
.
.
En vän droppade i förbifarten att hans nästa hösttermin kanske förläggs till Kairo. Kairo! Kairo! Mitt drömland och min drömstad över alla andra. Nej, ni förstår inte alls. Som ensam mellanstadieelev i Mölnlycke var Egypten min själs hem och föremålet för min ständiga eskapism.
...Jag var stammis vid Egyptologi-hyllan på regionens samtliga bibliotek. Faraonerna, deras gravar, deras många fruar, deras erövringar, tempel, lämningar, statyer, de tidiga amatörarkeologerna som upptäckte dem och de svartvita bilderna på slarvigt avtäckta mumier var mina vänner när inga vanliga klasskamrater fanns att tillgå. Jag slukade böckerna och hittade historisk skönlittaratur (för vuxna förstås) förlagd till Egypten. Bakom namn som Hatschepsut, Thutmosis, Ramses, Echnaton, Tutanchamon och Amenhotep växte ansikten, personligheter, draman, intriger, miljöer, smaker dofter och ljud fram. En värld.

Nu går jag och gläder mig åt blotta skuggan av chansen att få åka till Kairo och kommer troligen svimma av lycka på flygplatsen, orsaka tumult och avspärrningar och skickas tillbaka till Sverige med ambulansflyg.

2007-01-10T23:03:00.000+01:00

Krogen.
En onsdagkväll, då Avenyn är så genomblött, kallt och oinbjudande som bara en gata i Göteborg kan vara.
Och ändå är krogen ganska full av folk. De dricker öl, vin, sneglar på varandra, ett grabbgäng flabbar högt och några tjejer ockuperar handfatet på damtoan med sina vinglas och sminkväskor.
.
Jag byter åsikt. Helt. Från att ha hatat krogvärldens druckna opersonlighet, börjar jag uppskatta den. Uppskatta fyllans förlåtande skimmer, uppskatta det hormonstinna värderandet, spanandet, poängsättandet mellan män och kvinnor. Uppskatta möjligheterna som den totala opersonligheten ger. Här är jag ingen, men om jag vill kan jag vara vem som helst. Och om jag vill går jag hem. Ingen minns mig imorgon.

2007-01-09T23:33:00.000+01:00

Jag snokade upp en gammal klasskamrat på Helgon, och började läsa igenom hennes dagbok. Min respekt växte för varje dag jag klickade mig bakåt i tiden. En annan sorts höst -06 framträdde bit för bit. En höst som radikalt skilt sig från min. Och jag som irriterat mig på dig, stört mig, undrat varför du inte tar för dig och tar tag i ditt liv.
Ännu ett exempel på hur lycklig jag är, hur priviligerad min situation är.
.
Hon räknar upp sina släktingar. Alla hennes mor- och farföräldrar är döda. Någon kusin är alkoholist, någon var gubbsjuk, någon bjöd inte henne och hennes bror på bröllopet. Sedan rullas historien om hennes mamma upp bit för bit. Hjärnblödning, sjukhus, operation, slangar och apparater, kommer mamma kunna prata? Gå? Känner hon igen oss? De skulle gå på bio. Min klasskamrat ringde till McDonaldsjobbet och sjukskrev sig, fick någon sur kommentar tillbaka.
De senare inläggen antyder att det blev bättre, mamma kom hem. Jag känner mig instinktivt lättad av att läsa det. Spelar ingen roll VEMS mamma det handlar om. Det räcker att det är någons mamma. Hon får inte försvinna.
.
Jag kan inte ens föreställa mig. Alla tankar som börjar i stil med "tänk om en olycka hände min mamma eller pappa" slutar i ren självbevarelsedrift innan jag hunnit fullfölja tanken. Hur vuxen jag än lyckas bli, finns inte ett liv utan mina föräldrar och deras stöd i min föreställningsvärld.
.
Jag vet att hela min släkt är präktigheten själv. Insikten har växt fram ju mer jag hört vänner berätta om sina familjer. Familjer där det inte är konstigt att supa till på julafton, gräla högljutt och önska varandras död.
I min familj finns inga svarta får, knappt ens några grå. Ingen super, bråkar, går på socialbidrag. Alla har ett fläckfritt förflutet (vad jag vet). Men mest väsentligt - alla är snälla. Kärleksfulla, till och med skilsmässorna går snällt och lagomt till.
Förbi är de år då jag önskade mig något annat, en mer spännande bakgrund. Jag uppskattar hela min fruktansvärt medelklasstrygga värld mer och mer för varje år. Jag är så glad för mina förnuftiga, lagom hälsosamma föräldrar som stannar hemma på helgerna och hjälper mig flytta härs och tvärs över halva Sverige samtidigt som de faktiskt uppfostrat mig till att uppskatta deras hjälp.
Jag är bortskämd men sunt medveten om det och ska aldrig mer döma en människa innan jag vet vilken bakgrund som skapat henne, aldrig mer.

2007-01-08T14:45:00.000+01:00

Jag fick nyss reda på århundradets vackraste gärning - en kurskamrat till mig bakade ett pepparkaks-Stonehenge och gav det till våra lärare i arkeologi. Jag hade dessutom lyckan att få se skapelsen på bild, och den var i sanning både porträttlik, prydd med Smarties och vacker. Hon är nu min hjälte för all framtid.

2007-01-08T13:47:00.000+01:00

Det var extra mycket folk på spårvagnen idag. Blir det så när det regnar? Jag klämde mig in på 3'an, med väskan full av värdepapper. Hemtenta och kursutvärdering kan man också kalla dem.
På väg uppför Avenyn passerade jag en parkerad lastbil. På flaket satt en kille i arbetskläder och dinglade med benen. Såg inte ut att ha så mycket för sig. Det lät som om han visslade efter mig, men det kan ha varit vinden. Det måste varit för mina ben, klädda i tajta jeans och snygga högklackade stövlar. Upptill är jag inte lika snygg, mest finnig och bevuxen med fett hår.
.
Inne på Arkeologen hände inte mycket. Café-Bengan fortfarande spårlöst försvunnen. Jag såg en och annan lärare skyggt pila förbi i korridorerna, som om de gömde sig såfort en student närmade sig. De verkar lika lite förtjusta i att börja jobba efter julledigheten som jag. Jag knödde in tentafrågorna och utvärderingen (innehållandes en arg kommentar om att föreläsaren inte måste svara på ALLA korkade frågor, ibland tiotals per lektion, som ställs av klassens överklassbyfåne) i rätt lektors fack och avlägsnade mig.
Kan riktigt se framför mig hur all personal pustar ut, "Hon har gått, ni kan komma fram nu", och sedan fortsätter äta godis och se på film i fikarummet.
.
Vore det inte för den förbonkade ryskakursen som jag envisades med att ta, skulle jag nu vara ledig i över en vecka. Men självutnämnd überstudent som jag är, har jag nu fem dagars härligt grammatikpluggande framför mig. Hade Kaspar varit här, hade jag åtminstone kunnat muta honom med glass och fått lite hjälp att förstå animata och inanimata substantiv och skillnaden mellan gradadverb och sättsadverb. Men han är i Tyskland, Annie är i Senegal, Astrid i Sydafrika, Moa i Åre, Matilda i Stockholm, Sara på Island och jag har inga ursäkter att inte sätta igång med ryskapluggandet NU.

Väntan

2007-01-07T13:13:00.000+01:00

soundtrack: Johnny Cash

vad flinar du åt?

...som en välbevarad nötkärna

2007-01-05T17:00:00.000+01:00

Häromdagen köpte jag ett nytt paket kvälls-te, eftersom jag lider av en vanföreställning rörande mig själv om att jag tycker om att koppla av med en kopp te om kvällarna. Jag öppnade paketen, luktade på tepåsarna som luktade örtigt och gott. Sedan dess har det blivit ett glas rött varje kväll. Jag är hälsan själv! Möjligen kan jag lura någon genom att låta kvälls-te-paketet stå framme.

Hemtentan, den rysliga balrogen från de antika djupen, är nästan klar. Det är bara lite ångestladdat redigerande, svettigt petande med ord m.m som krävs för att den ska bli inlämningsbar. Som vanligt har jag kastats mellan eufori ("shit, min lärare kommer ramla av stolen i ren förtjusning över vilka intelligenta reflektioner jag klämmer ur mig på löpande band") och panikångest (jag ser framför mig hur läraren med sorgsen blick kommer fram och, viftandes med min pinsamma tenta säger "jag är ledsen, men du har missförstått alltihop, såhär kan man bara inte skriva och jag måste helt enkelt be dig göra om alla frågorna").

...Jag har vaknat mitt i natten och kommit på grejer jag bara MÅSTE skriva till, läst "Arkeologi i Norden 1&2 " som kvällslektyr och drömt om dendrokronologiska dateringsmetoder av gropkeramiska boplatser som hittats under vatten.

Det är troligen av största vikt för min mentala hälsa att jag lämnar in tentan snart.

Klara, färdiga, ragga!

2007-01-01T22:14:00.000+01:00

Gott nytt år alla bloggläsare! Jag önskar er en god fortsättning, friska tänder, ordnad ekonomi, bra sex och ett meningsfullt liv!

Själv är jag nöjd med mitt nyår. Goda vänner, gott vin och kolossala mängder god mat var allt som behövdes. På den efterföljande festen förstörde jag som vanligt alltihop med att mitt på dansgolvet försjunka i djupa grubblerier.

De ena två kompisarna hade varandra och stod mest och hånglade i diverse hörn (de hann avverka många hörn under kvällen) och de återstående två M'en ägnade sig åt en något alkoholpåverkad prata ut-session. Jag hade plötsligt ingen att leka med i det überhippa folkhavet. Så jag gick en vända för att se ifall det skulle dyka upp någon som ville prata med mig. Jag hittade faktiskt en, som jag bytt några ord med tidigare under kvällen, och bestämde mig för ovanlighetens skull för att han säkert bara längtade efter att börja prata med just mig.

Det gick lite för bra. Eftersom kollektivet där festen hölls kryllade av DJ-wannabees dunkade lokalen oavbrutet av hög musik. Men jag och den långe, lockige grabben lyckades ganska bra med att konversera om vilka vi kände på festen, vad vi pluggade och vilka jobb vi inte skulle få i framtiden. Då och då minglade någon kompis förbi, och plötsligt insåg jag att jag glatt babblade på med alla. På något mystiskt sätt - utan att ha flyttat mig - satt jag närmare och närmare honom. Han sade något, jag svarade, han skiftade ställning lite och så hade jag plötsligt hans arm om ryggen. Efter något ögonblick hade jag lite mer av hans arm om ryggen, och så höll det på tills han föreslog att vi skulle dansa. Jag insåg att en av oss inte alls bara ville prata, och här nedan vill jag varna känsliga läsare för grovt könsgeneraliserande frågeställningar:

Varför tar killar nästan ALLTID för givet att alla kontakter måste vara, eller bli, av sexuell karaktär?

Hur ofta uppstår spänning mellan en man och en kvinna bara för att det förväntas?

Jag är medlem på flera communities, där en försvinnande liten skara faktiskt har vettiga samtal med varandra och de flesta ägnar sig åt raggning. De tjejer jag haft kontakt med anstränger sig oftast för att skriva något av substans, medan så gott som ALLA av manligt kön nöjer sig med ett fåordigt "hej, läget" som invit. Därpå verkar de förvänta sig en relativt snabb utveckling som ganska snart ska mynna ut i nån sorts sexuell kontakt.

Har tjejer generellt högre krav på sig själva, och varandra, när de inleder samtal? Varför anstränger sig killar inte mer för att SAMTALA, varför tror de det räcker med någon ytlig ordväxling för att få tillgång till det de EGENTLIGEN vill ha av mig?

Funkar det på alla tjejer utom mig?

2006-12-30T16:16:00.000+01:00

Dagarna efter jul har jag fördrivit som i en behaglig julgodis-dvala, och nu jobbar jag hårt på att få upp det tempo som var så himla viktigt att få ner innan jul. En ny hemtenta ska lämnas in den 8 januari, och om de första två hemtentorna var små ettriga orcher, är den här en hel balrog - större, värre, fulare, svårare att bli av med. Swords are of no use here.

Jag tacklar den genom att ta ett fotbad. Badrummet har blivit min nya favoritstudiekammare. Jag tänker bättre med fötterna nedsänkta i hett vatten och några värmeljus på handfatet för stämningens skull. Sittandes på toalettstolen, med böcker, kompendier, anteckningsblock och en miljard viktiga stenciler i knät. De lyckliga få som haft äran att besöka mig i hemmet vet att mitt badrum är ungefär lika stort som motorhuven på en Trabant.

Men det funkar - efter en stunds plaskande med tårna börjar mina tankar äntligen foga in sig i raka led. Jag vet vad jag vill skriva, hur jag vill lägga upp det och vad jag vill komma fram till. Börjar anteckna, och när jag tröttnar både på antecknandet och fotbadet kommer jag på att nu är ett bra tillfälle att raka benen. Jag har ju ändå kavlat upp byxorna, och vattnet finns där.

Plötsligt börjar jag tänka på mina lärare. Vad skulle lektor Nordbladh säga om hon såg mig nu? Görandes precis det hon förväntar sig av mig - skrivandes på hemtentan. Alla böcker och texter hon vill att vi ska använda finns ju där, det är bara de att de ligger staplade på ett handfat och studenten själv sitter och rakar benen medan hon funderar på vilka exempel på postprocessuella arkeologiska artiklar hon ska ta upp i texten.

Kanske lektor Nordbladh också rakar benen medan hon funderar på vilka viktiga artiklar inom postprocessuell arkeologi hon ska ta upp på nästa föreläsning?

"Hej, jag är inte bara arkeolog, jag är också kvinna."

2006-12-30T15:47:00.000+01:00

Jag lyckades bromsa in livet lagom till julhelgen. Har spenderat många dagar i mammas soffa. Jag har glott på granen, jag har glott på tv'n, jag har glott på böcker. Drickandes vin, ätandes choklad och ost.

Men allt har inte varit sus och dus!

Dan före dan arbetade jag som en liten häst med att skapa Mölnlyckes mest fantastiska julstämning, trots dylikt väder.

Och kolla - jag bakar vörtbröd! Det är, om jag får säga det själv, fantastiskt. Vem kunde tro det? ingen alls, fram tills jag bestämde mig för att ta det stora steget från köksdyslektiker till drömköksa. Det blev ett damn good bröd, och det bästa av allt var att alla släktingar trodde att det var köpt. Bättre betyg kan väl en hembagerska inte få?

Var är tiden, julstämningen, snön?

2006-12-17T19:09:00.000+01:00

Är det någon som vet vart helgen tog vägen?
.
.
Jag börjar långsamt trampa på bromsen och gå ner för jul-landning trots brist på julstämning. Nej, den har inte infunnit sig. Kanske korta glimtar, som när jag luktade på årets första glögg och skrev min önskelista för någon månad sedan, men sen har det varit för mycket skola, jobb och övrig bortsovd eller bort-tvtittad tid för att känna hur någon snövit salighet lägrar sig. Inte ens när Slottskogs-kollektivduon julpysslade kändes något hyacintdoftande pirr i magen. Det kanske bara är en myt, det där med julstämning, som man inbillar sig att man känner när man är liten.
.
.
Jag, som aldrig kan leva i nuet har redan börjat planera nästa termin. Nej, inte av kontrollbehov (bara), utan för att det faktiskt finns mycket att se fram emot. Jag ska kickstarta Mary Kay-säljeriet, knacka på och kolla om jag får komma in i en ball studentdamkör och, förstås, gå B-kursen i arkeologi. Det sistnämnda ska nog bli roligast, särskilt grävkursen. Förhoppningsvis får även vi lektorer Fahlander och Hjörungdal som skall bevaka oss där i gropen utanför Kungälv. Förutom den euforiska glädjen i att äntligen göra lika balla grejer som riktiga arkeologer (eller åtminstone testa) ska det bli helt fantastiskt att utröna om, och i såfall hur, dessa två minst sagt olika arkeologer överhuvudtaget fungerar ihop. Men det kanske går bra. De kanske gillar katter båda två?
.
.
Det är i alla fall ingen tvekan om att alla gillar min katt. Att vi överhuvudtaget fick något grupparbete gjort när alla egentligen ville klappa Sushi, är ett av julens mirakel. Kommer det fler?
.
.
En grej som garanterat kommer - imorgon - är resultaten från senaste hemtentan. Eftersom jag startade läsåret starkt med ett VG, blir jag besviken om jag inte får VG igen. Jag blir så besviken att jag blir gul och blå!

2006-12-12T22:17:00.000+01:00

Varför ger det en sådan kick att röra sig till musik i takt med en samling andra människor, i en sal, anförda av två hysteriska instruktörer?

Varför blir jag mer sporrad ju mer de skriker och hetsar?

Varför är det roligt att röra sig i takt till musik överhuvudtaget, och ännu roligare när man gör det tillsammans med en mängd andra människor?

Varför är det skönt att driva sin kropp till utmattning?

Varför attraheras jag överhuvudtaget till smått plågsamma utmaningar?

Är viljan att få uppmärksamhet, uppskattning och beröm en djupt liggande instinkt, eller har jag lärts upp till att sträva efter detta från det ögonblick mamma och pappa hörde orden "Det är en flicka".

Tänker män annorlunda? Är de oftare nöjda med sig själva som de är?

Är jag mer intresserad av att få mina frågor att låta så smarta som möjligt än av svaret?

Är det bara jag som är det isåfall?

Luras jag att tro att det grönaste gräset, framgång, beundran, uppskattning, kanske pengar väntar på mig när jag uppfyllt alla mina egna krav?

Är jag lättlurad?

Är jag lurad?

Julstök på Slottsskogsgatan

2006-12-11T12:14:00.000+01:00

Här var det jul! Med nästan inga medel alls har min kombo och jag utfört julstök av imponerande kvantitet! Några läckra juldukar från förr i tiden som är helt rätt igen, lite rött tyg som bara låg och skräpade, en ljusslinga och en adventsljusstake av klassiskt mått utgör grunden för en stämning som mycket väl kan tävla med Coca-Colareklamen. Som pricken på verket drog vi fram alla veckotidningar vi någonsin ägt och slaktade dem utan bedövning. Det resulterade i en ofattbar mängd hemmagjorda kollagejulkort som kommer glädja vår omgivning ända fram till påska. Har du tur får du ett!

Shortbus och regn

2006-12-09T19:31:00.000+01:00

När jag klev upp imorse stod en ensam konjakflaska kvar på köksbordet. Diskhon var full av glas och koppar, som vittnade om nattens aktiviteter på ett sätt som nästan är dömt att missförstås.

Se Shortbus! Men inte på Bergakungen. Gå någon annanstans och bered dig på könsorgan, sex, skratt och tårar. Men vänta dig ingen realism, Shortbus serverar något snällare och bättre. Sagolika lösningar, rara, godhjärtade sexmissbrukare och rättvisa transvestiter som säger kloka saker. Det var ett hårt slag att behöva kliva ut i det alldeles för verkliga regnet efteråt.

2006-12-08T12:22:00.000+01:00

Soundtrack: Marit Bergman

Det snurrar. Jag har lite ångest. Det är för mycket krav, som jag som vanligt tror kommer utifrån. Det är för många kompisar som är lite för smarta och snygga för mig. Det är för många julklappar, det är för många plusgrader ute. Det är för mycket bra musik och bra filmer att se, det är för många tankar jag inte hinner tänka färdigt. Det är för många sidor kurslitteratur jag inte läst. Det är för många jag vill likna.

Jag har sagt "jag mår skitbra och är så himla glad" för många gånger. Nästa tenta är på för många poäng och det är för många månader till vår.

Det är så många jag vill vara, istället för mig själv.

födelse liv död återfödelse

2006-12-06T20:09:00.000+01:00

Ställer in mig på andevärlden, ungefär som att trycka på en knapp. Som att tända ljuset, eller släcka kulissen som kallas verklighet. Jag gör det alltför sällan. Det är så mycket som kommer i vägen för att jag ska använda hela Jaget och hela min kraft. Så mycket vuxenliv.
.
Höga, mörka granar, en stjärnklar himmel, rävar, lodjur och andra skogsdjur framträder. En djup skog om natten. Allt som lever tittar nyfiket på mig. Jag börjar genast, utan att kunna hindra det, tänka på det som vi människor kallar växthuseffekten, på vårt kollektivt dåliga samvete som vi bär på samtidigt som vi glatt överutnyttjar fossila bränslen.
.
"Tänk inte så. Jorden ändrar klimat, det har hon gjort förr. Och hon är stark nog att överleva det här. Tänk mer på hur ni människor förorenar med ondska, smärta, rädsla och hat. Det är riktigt farligt."
.
Det börjar röra sig runt om mig, och jag öppnar ögonen. Verklighetens sceneri är tillbaka, och jag känner mig fånig. Yogapasset börjar snart, och det är inget konstigt att sitta i meditationspose och blunda medan andra går omkring med mattor och vattenflaskor. Men jag känner mig yrvaken. Det gick snabbt att lämna rummet, trots att jag gör det alltför sällan.

På konservfabriken

2006-12-06T17:12:00.000+01:00

Soundtrack: Unsent - Alanis Morisette, Hurt - Johnny Cash, Min kvite Russer - Kaizers Orchestra

Datorn är lite trög. Jag är i färd med att stjäla mängder av musik, från Sverige, Tyskland, England, USA...

Idag for vi till Studio Västsvensk konservering. Det ligger i Gamlestan, i samma byggnad som den infamösa vårdcentralen Spinnaren, och det finns ingen hejd på vad de kan göra där. I nyanlagda, fräscha lokaler har de prylar som får alla som är det minsta intresserade av arkeologi, historia, konst, antikviteter eller kemi att hoppa jämfota och dregla. I källaren tar de hand om de riktigt stora prylarna. En gigantisk staty, strimming av fågelbajs, låg på träpallar i ett hörn. En mängd järnkors som tydligen grävts upp från en kyrkorgård låg strödda lite planlöst och väntade på uppiffning. I enorma frystork-tankar bodde träbitar som var 700, 1000 och 1500 år gamla, och i gigantiska kar låg bitar av ett skeppsvrak som grävts upp i närheten av GöteborgsOperan när Götatunneln byggdes. Det heter Götavraket och jag är inte säker på vad det gjorde i karen, förutom att vätskan var totalt becksvart och oljig. Jag tror visst det var någon form av kemisk process (allt som hände i hela studion handlade om olika kemiska processer så det säger inte så mycket) där man drog ut så mycket förorenande ämnen och järn som möjligt ur träet. Det var coolt.

Sedan gick vi på café Coffeehouse di PF (ja, stans skummaste namn OCH lokal) och diskuterade klassen. Vi diskuterade klassens fåne, som aldrig borde släppts ut från sär-gymnasiet. Hur han klarar tentorna är ett mysterium, eftersom han absolut inte har alla flingorna i paketet. Han pulvriserar varje vettig föreläsning med sina frågor - vi håller räkningen på hur många. Minst 10 per lektion, ofta det dubbla. Kanske sammanställa nån sorts statistisk årsrapport? Och poängsätta efter dumhet? DÅ skulle han för en gångs skull få höga poäng. Vi tror att hans mamma skriver hemtentorna åt honom, och köper dyra tekniska leksaker som ska hjälpa honom att lära sig. Det sorgliga är, att en jubelidiot som han (och klassen innehåller fler) mycket väl skulle kunna glida igenom hela arkeologutbildningen genom att göra halvkassa, men korrekta, uppgifter utan att någonsin ge upp. Bara det faktum att han vill gå B-kursen ger mig kalla kårar. Stoppa!

2006-12-04T13:32:00.000+01:00

Jag äter för mycket torkade fikon. Ni anar bara vad det får för konsekvenser. Bland annat har det en negativ effekt på mina studier.

Jag skyller på katten

2006-12-04T10:56:00.000+01:00

Jag börjar bli kass på att kliva upp på morgonen. Jag tror att min katt är orsaken till mina sömnsvårigheter. Tänk dig själv - du börjar slumra in, långsamt, gött, ligga och snooza i täcket när något börjar prassla. Det prasslar mer och mer. Du märker att någon STÅR på dig. Det är katten Sushi som står på bakbenen och river loss stora sjok av tapeten. Tapeten i lägenheten du hyr i andra hand, eheh. Sushi har överhuvudtaget en faiblesse för att bita sönder papper. Är man inte jävligt snabb med att plocka upp morgontidningen från golvet kan man vara säker på att förstasidan pryds av ett hål.

Sushi är en hejare på att lista ut vilka papper som är viktiga. Medans räkningar, Biltema-reklam och instrutionsboken till klockradion ligger orörda hittar jag ofta brev med medlemsrabatt från HM, mina scheman, papper med hemtentafrågor och superviktig kurslitteratur söndertrasade till konfetti så liten att den inte ens duger till att kasta på ett nygift par.

Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver blogg är antagligen att jag borde plugga ryska nu.

Jag kan inte låta bli att tro på både ödet, spöken och kanske, kanske zigenargenen.

2006-12-03T23:36:00.000+01:00

Jag har inte läst mitt horoskop så noga de senaste dagarna. Säkerligen kan det ha det stått något i stil med "du återupptar gamla kontakter och ett viktigt samtal leder till att du ser saker med helt nya ögon".

Indeed.

Det är svårt att inte tro på ödet när jag, just som jag raderat alla telefonnummer och i tankarna raderat personen ur min bekantskapskrets, springer in i honom. Och nu är det svårt att föreställa sig hur fullkomligt jag hade bestämt mig för att han var passé som vän. Jag kanske behövde komma till en punkt där jag totalt fått nog av honom för att kvällens samtal skulle kunna bli av. Utanför Restaurang Jords folkmusikpub, i regnet, bestämde jag mig för att vara ärlig, kosta vad det kosta vill. Jag har känt honom så länge att han förtjänar ärliga svar från mig, även om jag testade den kyliga attityden ett halvt kvarter.

Jag hann faktiskt dansa en schottis, men sedan blev samtalet av, samtalet vi borde haft för länge sedan. Samtidigt som det kanske var bra att först nu, med ett par års distans, prata ut om honom, mig, vårt förhållande, andra förhållanden, förälskelser kontra ensamhet och sjukt höga krav på sig själv och allt runtomkring, hiskeligt dåligt eller alldeles för bra självfötroende, arv kontra miljö, föräldrar, zigenare och behovet av att vara ensam och "ha någon" samtidigt i en enda röra. Samt ett förhållande som mosades under tyngden av geografiskt avstånd, total brist på självförtroende respektive total brist på förmåga att hantera personer med dåligt självförtoende, oförmåga att veta vad man menar, säga det, eller överhuvudtaget ringa. Om det nu finns ett sätt att hantera någon annans dåliga självkänsla. Jag tror att även snällhet kan döda. Det enda botemedlet kanske är tid.

Jag är så vansinnigt glad nu. Det är så mycket som känns så mycket bättre, hade jag inte traskat iväg för att lyssna på folkmusik kanske jag fortfarande trott att jag var en vän fattigare.

Du är väldigt, väldigt, väldigt viktig för mig.

Jag hittade L Å T E N !

2006-12-03T15:12:00.000+01:00

Idag när jag loggar in på Blogger.com darrar händerna lite. Jag har för första gången på 3 år hört den där Låten, en sån som man hör då och då som går rakt in i hjärtat och ut i blodomloppet och tillbaka in i hjärtat och så håller den på så.

Jag skaffade Limewire, förvånansvärt enkelt. Efter lite installerande kunde jag plötsligt ladda ner all musik jag överhuvudtaget kunde komma på. Har ingen aning om varför jag inte gjort det för länge sedan, kanske gick jag på pappas svammel om hur enkelt (yeah right) Direct Connect är när man väl satt sig in i det lite.

När jag nu hade hela världens samlade musikindustris bättre och sämre alster inför mitt tangentbord kom jag på idén att leta upp lite rysk musik. När jag för 3 höstar sedan bodde i St Petersburg gick en slags rysk Idol-show på tv. Fabrika Zvezd, ungefär Stjärnfabriken. Det var vårt stora nöje en gång i veckan att följa de stylade unga talangerna som tagit sig från sina fattiga hem och via sina sköna röster fått ett liv i Moskvas glittrande rampljus. En av låtarna sjöngs av en blivande popstjärna vid namn Julia Savcheva, och hon fick en hit som manglades på alla radiokanaler. Vysoko. Jag vill minnas att det betyder Högt, eller I höjden. Min kompis, som faktiskt förstod en vettig mängd ryska, sade att hon sjöng den till någon som dött. Jag lyssnade, och sögs in i tv'n eller radion varje gång låten dök upp. Jag rös, drömde, blundade, ville aldrig att låten skulle ta slut.

Till min stora sorg lyckades jag aldrig komma ihåg namnet på sångerskan, eller låten, eller köpa singeln. Jag åkte hem till Sverige, åren gick...

Nu har jag den. Jag lyssnar på Julia Savcheva om och om igen, blundar, drömmer, och minns. Jag var såhär >< face="Courier New" size="4">
Vill även tipsa om en låt som jag hittade på ett så pinsamt ställe som årets Eurovision song Contest. Det bosniska bidraget Lejla med bandet Hari Mata Hari kom typ trea i tävlingen, och är en groteskt härlig låt. Kom igen, var inte rädd för lite vardagsbrottslighet - ladda ner!

Viktiga saker fångade på bild

2006-12-02T20:19:00.000+01:00

En novemberdag utanför Arkeologiska insitutionen. Solen bestämde sig för att visa sig ovanför Näckrosdammen.

Granmysteriet på vår gård fick sin lösning. Det kom faktiskt ett par gôbbar och reste granen. De var till och med pyssliga nog att sätta i belysning.

Relationsproblem? Fråga RådvillBergsäker!

2006-12-02T20:00:00.000+01:00

Oftast är jag glad att det inte följer med ett kamerateam vart jag än går. Det verkar jobbigt. Men ibland, ack, ibland önskar jag att någon filmade allt knäppt som händer runt omkring mig då och då.

Ikväll var en sådan kväll. Som det snälla barnbarn jag är hade jag varit hos mormor och morfar och mot en rund summa putsat fönster, satt upp gardiner, dammsugit, skurat toalett, hämtat beställningen på konditoriet, klättrat på stege och plockat in saker i högt belägna skåp och så vidare och så vidare. På bussen hem slår jag mig ner bredvid en rödhårig grabb i tonåren - han såg ut att vara ca 16 och ett halvt. Han pratar i mobilen, högt och ljudligt, engagerat och eldigt. Jag är totalt oförmögen att inte lyssna! En ungefärlig återgivning av vad han sade:

"Men du behöver ju inte viska när hon VET att du har låst in dig på toaletten! Ja men JAG vet inte vad du ska göra, jag vet inte hur tjejer tänker! Slängde hon en mobiltelefon på dig? OCH en kruka? Jaa men det kanske blir så ifall du pratat med ditt ex i flera timmar... Men herregud du har ju försatt dig i den här situationen själv! Jaa jo det är ju hennes problem om hon reagerar så. Men det blir ju inte bättre för att du sitter inlåst på toaletten!"

Jag knep ihop läpparna som kejsarens vakter i Life of Brian, för att han inte skulle se att jag skrattade mig fördärvad inombords. Men plötsligt vände han sig mot mig.

"Ursäkta men får jag fråga dig en sak det är såhär att min kompis gömmer sig på toaletten för sin tjej!"

Grabben frågar mig vad jag tycker kompisen ska göra, och jag kan inte annat än ikläda mig "Fråga Bullen"-rollen och föreslå att kompisen och flickvännen pratar med varandra. "Det kan ju vara känsligt förstås, jag kan förstå tjejen. Å andra sidan hjälper det inte att kasta saker på varandra. Vad som möjligen kan hjälpa är att de pratar ut om saken."

Grabben nickar allvarligt, tackar mig och kliver av bussen, samtidigt som han hela tiden har sin desperata kompis i telefon.

Jag önskar dem lycka till.

Spotta blod

2006-11-30T14:14:00.000+01:00

aaaaj... oooo... aaa..... gnnnnn.........mmmmmmmmmmmmmmmhf....

Mitt jämmer hjälpte inte. Tandläkaren skrapade, krafsade, kratsade, slipade, bände, böjde och slipade bort all tandsten som samlats under ett par år. Hotade med mer tandsten och tandlossning ifall jag inte flitigt börjar använda tandtråd och kommer tillbaka om ett år och låter honom upprepa den plågsamma behandlingen.

Jag spottade blod.

Det nöjet kostade 600:-, som hittat!

Hur var det nu man gjorde nu igen när man kopplar av?

2006-11-28T11:23:00.000+01:00

Tentan är som sagt färdig sedan i lördags, och ska lämnas in imorgon.

Ryskan lyckades jag faktiskt rycka upp ur träsket - tog igen två veckors Allmän grammatik för begynnande slavister (älskar titeln!) och skummade igenom vad nybörjarryssarna gjort, vilket inte var så mycket. Och så tog jag mig dit, för en gångs skull. Det var lika långtråkigt som jag väntade mig.

Idag vet jag inte vad jag ska göra. Jag har för första gången på länge inte så mycket måsten. Men jag har glömt hur man kopplar av och slappar, min kropp är ständigt redo att kliva upp, åka iväg, tvinga sig in i klassrum, min hjärna har vant sig vid att tvinga in information och pressa ur sig formulerade meningar, svar, analyser, resonemang.

Plötsligt är det svårt att luta sig tillbaka med det senaste numret av ELLE som jag köpte som belöning för pluggandet. Det skulle behövas flera veckor för att varva ner. Men så lång ledighet tror jag inte jag får än på flera år, om någonsin. Jag är på väg in i en bransch full av projektanställningar, volontärjobb, tjata sig till praktikplats och tacksamt bo 6 månader på en vind 4 kilometer utanför Cork. Nej, jag tror inte jag behöver lära mig koppla av förrän jag blir pensionär, ifall jag uppnår den åldern. Det kan hända att jag dör av ett blixtnedslag först, det är nämligen en vanlig dödsorsak bland arkeologer, förutom trafikolyckor och sådant.

Fast... om jag tackar ja till jobbet som fristående återförsäljare för Mary Kay? Jag är nästan på vippen att tacka ja. Om man ska tro deras marknadsföring så är jobbet rena drömmen - lägger man bara ner lite tid på att skaffa sig en stor kundkrets, är man ekonomiskt oberoende efter ett tag. Om nu det är sant, så kanske jag kan unna mig några dagars semester då och då, mellan hudkrämförsäljningen och projektgrävningarna. Vad kan vara den vanligaste dödsorsaken hos Mary Kay-försäljare? Förgiftning på grund av frekvent exponering för starkt luktande hudkrämer? Strypning av väninnor som är trötta på att höra säljtjatet? Snubbling nerför trappa eller framför spårvagn på grund av de höga klackar man tvingas bära till sin lilla svarta dräkt på någon av alla säljarkonferenser man måste gå på?

Ögonkontakt

2006-11-26T14:02:00.000+01:00

Precis som jag lovade, firade jag hemtentans färdigställande med öl, vänner, krog, en krog till, en klubb och en efterfest.

Göteborg, lördagnatt, stod stilla och tyst utanför Järntorget där de unga och trendiga stapplade omkring och spanade in varandra. Mina högklackade ben bar mig hela kvällen när vi sprang omkring på kullerstensgator och ältade varandras jobb- bostads- och framtidsångest. Luften var så mild att till och med jag, vinterhatare, längtade efter snö, bara för att det skulle kännas så skönt med ett normalt slutet på november-väder. Vädret hade vänligheten att inte regna just när vi stod i krogkön.

På dansgolvet fick jag ögonkontakt, som senare utvecklades till avsevärt mer kroppskontakt. Trots att jag var dum nog att ge bort något så dyrbart som mitt mobilnummer hoppas jag att historien slutade med vårt "hejdå". Vi blir aldrig mer så snygga som en lördagnatt.

sälja hudkräm? skulle JAG? skulle jag...?

2006-11-24T20:57:00.000+01:00

Min hemtenta är snart färdig, och skärvstenshögen faller bit för bit från mitt bröst. Helgen kommer inte tillbringas i panik, tvärtom i största lättja.

En inre dragkamp pågår just nu i min lilla skalle. Jag har blivit erbjuden jobb som säljare för Mary Kay, ett g i g a n t i s k t kosmetikaföretag som du antagligen bara hört talas om ifall du träffat en av dess säljare. Mary Kay spenderar inga pengar på yttre marknadsföring, all försäljning sker direkt, genom att säljare och kunder träffas, varorna demonstreras och kunderna beställer direkt från säljaren.

Dragkamp pågår. Det är ett jobb, som kräver investering i tid och pengar och betalar sig på sikt, beroende på hur många kunder jag raggat. Mary Kays produkter är faktiskt bland de bästa jag prövat, huden jublar, mina finnar försvann, de finns på Djurens Rätts vita lista över märken som är garanterat fria från djurförsök, de har t o m uppmärksammats i FN för sitt arbete... det är ett creddigt företag. Jag har förgäves letat på nätet efter otrevliga historier, dåligt rykte, smutskastning, sekthistorier från bittra f d säljare. Hittade inget.
Frågan är om jag vill kuska runt och hålla home parties? Är det en typisk Rådvill-Bergsäkergrej?
Ifall du är en av de typ 3 läsare som känner mig rätt väl, gå in på http://www.marykay.se och fundera.

Julstämning?

2006-11-23T17:04:00.000+01:00

På min gård ligger det en gran på marken. Jag vet inte riktigt vem som lagt den där, eller varför. Kanske någon som bara inte orkade släpa på en gran längre? Eller någon som tappade den, och nu letar förtvivlat?

Man kan också fråga sig vad det är för typ av gran. Är det en så kallad jul-gran, som brukar vara populär vid den här tiden på året? Och vad gör den isåfall liggande på min gård?

Nog kan jag förstå en strävan att skapa julstämning genom att lusa ned världen med jul-prylar såhär års, trots att klimatet snarare skriker klimatkatatstrof än sjunger ljuva julsånger. Men att lägga en gran? På asfalten? Utan en enda kula, glitter eller ens en liten ljusslinga? Nej, ni får nog förklara hur ni tänkt.

Rymdgolf

2006-11-23T14:15:00.000+01:00

Idag gläder jag mig åt små saker, som att jag lagat en grym potät-purjolökssoppa, och att texten om forntida järnframställning blev klar i ett litet nafs. Populär Arkeologi, halvbra tidning, damp ner i min brevlåda och det var nice.

Och så blir jag förbannad för små saker, som att kattskrället kissat i min säng igen. Att Yves Rocher fortfarande inte skickat postodersminket jag beställt, att Miljöpartiet vill ha pengar av mig, och att jag blev tvungen att gå till tvättstugan istället för att skriva om Birka.

Jag är ännu mer förbannad för stora saker, som att Storbritannien ens oroar sig för relationerna med Ryssland istället för att skälla högt på Putin för exspionen som förgiftades på grund av sina efterforskningar kring Anna Politkovskajas död.

Och att regeringens så kallade miljöpolitik är en feg förhoppning om att marknaden, konsumenterna och framtidens forskning ska lösa klimatproblemen bäst de vill.

Men gladast blir jag av att läsa i GP att en kosmonaut på den internationella rymdfärjan ISS spelat golf under en rymdpromenad. Han siktade på jorden, men för att inga GP-läsare ska oroa sig stod det klart och tydligt att golfbollen var avsevärt lättare än vanliga golfbollar, och att den efter en liten omloppsbana kommer brinna upp i atmosfären. Skönt. Slaget ska dessutom ha varit något snett.

Min hemtenta och mina känslor

2006-11-20T17:36:00.000+01:00

Tänk er att ni är på en ganska skabbig campingplats, och bor i tält. Campingen är jättestor, och de enda toaletterna som finns är en överfull bajamaja per 500 campare. Inte så kul. Men - du är skitnödig! Och du vet, att 3 kilometer bort, på campingens reception, finns en nice, ren, fin, härlig normal toalett. Du går dit, det är högsommarvärme och gassande sol, du tvingas passera fulla tyskar och feta brittiska barn som skriker, men du härdar ut. Du är ju på väg till den rena fina toaletten!
Och när du slutligen kommit dit, tagit dig in och satt dig tillrätta så - är du inte nödig längre. Du KAN bara inte pressa ut något!

SÅ känner jag just nu med min tenta. Jag vill, jag behöver, jag måste - men jag KAN inte pressa fram något!!

Måndag, november - hur kul är det?

2006-11-20T17:04:00.000+01:00

Måndag i november. Det blir inte så roligt. Alltså, det finns en gräns för hur kul en måndag i november kan vara.
Jag klev upp kl 6 imorse och tog Älvsnabben till Lindholmen. Det var i och för sig mysigt. Så mysigt att se Göteborg från en båt, och inte från spårvagnens sömniga rutter, att jag nästan önskade att jag hade någon sysselsättning på Lindholmen så att jag fick åka båt dit varje dag. Men förnuftig som jag är vet jag att det finns roligare platser än Klippans Färjeläge en hal, råkall vintermorgon när solen inte lyser.
Jag har spanat i Stadsmuseets magasinslokaler på Hisingen. Det var inte litet. Det var en gigantisk industrilokal, högt i tak och med hyllor från golv till tak. Inte olikt IKEA's självhämtlager, fast fylld med antika statydelar, kanonvagnar, möbler, enorma stenblock som kanske varit del av en pelare i ett gammalt palats, gigantiska galjonsfigurer och så vidare och så vidare.
Mycket roligare än platta paket som heter Billy eller Liljeholmen, men jag fick en sjuk bild för mitt inre av familjer som rör sig fram och tillbaka bland hyllorna, hittar en enorm bronsbyst av Gustav II Adolf, baxar ner den på sin kundvagn och rör sig mot kassorna. Drar sitt IKEA-familykort, köper en blå jättepåse och packar ner bysten, hämtar barnen ur bollhavet och går till bilen.
Stadsmuseet har ALLT i sina magasin. Vi gick förbi ett bord fyllt av glänsande gamla pistoler. En rullvagn med kaffepannor och porslin från förra sekelskiftet, och en träfigur av en leende negerpojke med en klase bananer i handen stod väl gömd bakom ett skåp.
Men vi hade kommit för att spana in de allra äldsta samlingarna. Vi fick se, lukta men inte röra bronsyxorna, granska järnålderskeramiken och peta på kopian av den romerska glasskålen vars original faktiskt är nästan helt. Bara väldigt skört.

Stenåldersföremålen får man faktiskt röra, ty de är i sten. De var pedagogiskt upplagda på ett biljardbord - slipade tunnackiga flintyxor jämte skärvor av trattbägarkeramik bredvid kärnyxor och tvärpilar och flintspån och flintkärnor och skivyxor och håleggade flintyxor huller om buller med yxor o bergart varav en båtyxa även kallad stridsyxa med microspån ej att förväxla med större spån jämte snörkeramik och gropkeramik samt en lårbensformad slipsten och till sist flintdolkar, knackstenar och en liten skärva med bronsålderskeramik, som inte heter något speciellt eftersom den är så ful.

Vi lekte memory med stenåldersprylarna - blev tilldelade en mängd namnlappar, som skulle placeras bredvid rätt grej. "Kom ihåg, det här är bara på skoj, det är inget test för att se om man blir en bra arkeolog". Det är vi ganska glada för, eftersom de flesta lapparna hamnade rejält fel.

Nu skiter jag i ryskan. Jag är bara inte motiverad. Om några veckor, när tentan är klar och jag mirakulöst blivit lite piggare, kanske jag pallrar mig dit, och gör provet om det känns som en vinnande affär. Men just nu är jag inte motiverad för fem dinarer.

Danska minnen

2006-11-18T22:00:00.000+01:00

När vi inte åkte buss, drack kaffe, skvallrade, drack öl och försökte få lite sömn efter billig alkohol-shoppingen så besökte vi faktiskt några fornlämningar. Här är ett urval av heta bilder för den som är lite kåt på sydskandinavisk sten- och bronsålder. Det är i alla fall jag, någr. Nörd? Jag? Hur vågar du???!!!

När man slutligen övervunnit sin klaustrofobi och krupit in i den ENORMA gånggriften som ligger utefter vägen mellan Århus och Fredrikshavn så har man faktiskt inte roligare än såhär.

Vid Moesgård museum finns en friluftspark full av fejk-fornlämningar. Snyggast är den tidigmedeltida stavkyrkan som hade orange ränder. ORANGE. Vem försöker ni lura??

Gravfält använt under lång tid, från järnålder och in i vikingatid. I anslutning fanns olika boplatser, också använda under lång tid. Charmigast var fåren som bodde på fältet. Vi var lite ledsna över att vi inte fick äta lunch på ett gravfält som vi brukar....
En av anledningarna till att jag älskar bronsåldern - den fantastiska designen! Och föremål som dessa kunde dåtidens människor få för sig att offra i en mosse, utan vidare. Jag är tacksam för det, bronsålderns smycken och formspråk är vackrare än många saker dagens människor hittar på.
Den här läckre mannen hälsade vi på i Moesgård. Anledningen till att han inte ser så glad ut är att han fick ena benet krossat och halsen avskuren innan han kastades i en mosse. Det är vad jag kallar en dålig dag.
Det är nästan omöjligt att tala om danmarksresan utan att nämna Café Jorden - en kro nära vårt hotell som blev vårt stammishak. Jag och mina snygga arkeologbrudar hängde där två kvällar i rad, och en del av den läckra inredningen var den här kossan. Jag minns den med glädje.

Att komma hem utan hakkeböf.

2006-11-17T11:54:00.000+01:00

Jag har varit i Aarhus, Denmark, Europe, och nu är jag glad igen. Kan man bli annat än glad i Danmark?
Århus är en stor stad, kanske i stil med Göteborg eller något mindre men kan även vara något större eftersom Göteborg är jävligt litet, men det jag försöker säga är att det var en väldigt fin stad, full av hus som andades modern stad utan att vara speciellt stora, blandade med väldigt gamla vackra hus med snirklade tak och grälla färger och som var ganska stora.
Det som fick mig att känna mig som hemma var en hamn, en vallgrav och väldigt många vägarbeten. Det som fick mig att känna mig bättre än hemma var allt vin man kunde köpa på Netto. Någon ost och hakkeböf hann jag dessvärre inte hitta, förlåt pappa. Du ska få smaka på konjaken jag köpte på färjan istället. Den heter Larsen och har en vikingabåt på flaskan och enligt mig och mamma är den väldigt god.
Det var jag och gubbarna framför konjakshyllan på färjan. Jag köpte även en dyr ögonskugga i sminkavdelningen dit gubbarna inte vågade sig, och den ögonskuggan (Dior för sjutton!) ska jag leka med när jag inte har råd att köpa mat.

I Danmark har jag:

Åkt buss
Druckit öl
Tittat på högar
Tittat på megalitgravar
Tittat på danskar som dog för 2000, 3000, resp 3500 år sedan.
Tittat på levande danskar
Ätit lunch på Århus golf club (nu kan jag bocka av det på "saker jag måste göra innan jag dör"-listan)
Pratat med en dansk kines som lärde oss svordomar på mandarin och försökte ragga på den av oss som var yngst och fullast.
Upptäckt att de allra flesta av mina klasskamrater är goa, roliga, snälla, fina och härliga.

Det sistnämnda är jag absolut gladast för, och nu kommer återstoden av A-kursen vara mycket, mycket roligare.

Jag hoppas att jag inte raglat hem i natten längs Århus gator för sista gången. Enligt mina föreläsare är stadens universitets arkeologiska insitution bättre än Köpenhamns, och ett utmärkt ställe att plugga ett år.

Bilder får ni i nästa inlägg.

Go aften.