Är du rå, kokt eller stekt?

Det finns råa, kokta och stekta människor. Jag vet numera allt som är värt att veta om dem, tack vare Terje, en morbid norrman.

Arkeologen Per hade den goda smaken att varna oss för att läsa artikeln om lik-hantering vid matbordet. Ha! Han har antagligen aldrig jobbat i äldrevården. Ingående beskrivningar av upphettade människoben, "orena" mjukdelar som skurits loss från benen för att begravas i en separat urna, förtäring av döda släktingar och kungar som med glatt humör offrar sina söner räcker helt enkelt inte för att få ett luttrat vårdbiträde att tappa matlusten.

Tur att Terje inte verkar vara lagd åt experimentell arkeologi. Det hade kunnat bli... kontroversiellt.

"Preparation of the dead as meals indicates the human sacrifice of the deceased, although in some cases it is difficult to determine whether the dead have been cooked or burnt." (Oestigaard 2000)

I källhänvisningarna noterar jag att min o-favorit Tove bidragit. Hon har också skrivit om diverse tillagade lik från norsk järnålder, men till skillnad från Terje hållt sig till sådana som blivit begravda i Vestlandskittlar.

Jag ser framför mig hur onda Tove, i jakt på den slutliga, deduktiva prövningen av sina teorier, stoppar ner små norska barn i Vestlandskittlar med kokande vatten. Det måste vara SÅ hon tagit fram sina idéer om mänskliga offergåvor, dekonstruktion och rekonstruktion av identiteter genom kremering...

1. Hon hatar barn
2. Hon har en katt
3. Hon har lång mörk kappa
4. Hon saknar humor

Tydliga tecken på häxa! Jag tvivlar inte en sekund på att hon är kapabel att ta gravplatsarkeologin till experimentella nivåer!

Kanske ger hon sig på studenter också. Blir jag rå, kokt eller stekt?

Resa utan trumma

Snabbt och enkelt är några av de finaste egenskaperna som finns i vår tid.
Men att resa inåt, neråt, uppåt eller bortåt utan sin kropp går varken snabbt eller enkelt. Jag gör det sällan numera, fångas oftast av min vardags snabbhet, problem, lösningar och njutningar.

Men nu släcker jag alla lampor, lägger mig på sängen och andas några djupa andetag. Försöker skingra tankarna samtidigt som jag samlar tålamod. Varje gång blir jag överraskad av krafterna som ligger strax utanför mitt vanliga medvetande och bara väntar på att bli använda.

Ljus tänds runt min kropp i alla fyra väderstreck. De har olika färg och är STARKA. Skrämmande starka och farligt lockande att titta på. Lodjuret står ovanför mig, enorm i sin tjocka vinterpäls. Jag ser hur hon tar mig i nackskinnet (tycker antagligen att jag är en av hennes ungar) och släpar iväg mig, ut i öknen. Öknen? Vad gör ett nordiskt lodjur i vinterpäls i öknen? Jag är ännu inte närvarande nog att följa med i min kropp, jag bara ser. Hon springer långt ut och lägger mig på marken. Börjar gräva ett hål med sina enorma tassar, en mörk öppning finns plötsligt där och hon tar mig åter i nacken och försvinner ner...
Jag rycks tillbaka av världsliga tankar. Tålamod var det. Det går varken snabbt eller enkelt att resa utan kropp, och utan rytmens hjälp.
Ljusen har falnat, men lodjuret finns kvar. De är många lodjur nu, och de tvättar mig i ansiktet med enorma, sträva tungor. Inte särskilt skönt, men ren lär jag bli. Har en känsla av att de betraktar mig som en särskilt hopplös unge, och frågar vad de vill lära mig.

Framför mig ser jag - grönsaker. Jaha... Ät! Verkar de mena. Jaja, det var väl ett tag sedan jag hade färska grönsaker i kylen.

Jag ser en himmel, och tallar. Mina lärare. Mina vänner. Människor jag känner, människor jag bara känner flyktigt, människor jag sett och hört. Landskap, stenar, gräs... allt som lever. Titta och lyssna på allt som lever, säger de. Vad du gör är underordnat. Det är hur du gör det, och vilken kunskap du drar ur det, som räknas.

De försvinner. Jag känner bara sängen, jag ser bara mitt mörka rum och fönsterrutans ljusa fyrkant i taket. Det är omöjligt att återskapa ljusen, de sträva tungorna, de inre synerna och svaren på mina frågor. Försent att fråga vad de menar. Allt jag kan göra nu är att tända lampan igen och fortsätta med vardagen, välbehövligt påmind om att strax utanför vardagsbubblan ligger krafter äldre än jorden själv och bara väntar på min närvaro.

Min idol

Jag hittade några texter jag skrev i somras. Om långsamhet, stress, saker jag tänkt och småsaker jag skrivit. Då jobbade jag på demensboendet, cyklade i nästan alla väder, stretade, kämpade och hann tänka massor. Jag trodde jag var stressad då. Jag trodde äldrevårds-stressen eliminerade allas, särskilt min, förmåga att lugna sig, samla sig och tänka en tanke till punkt. Men när jag läser mina tanke-alster från i somras inser jag hur mycket bättre jag var då på att stänga av all stimulerande elektronik, låta tystnaden råda, tvinga handen att forma varje bokstav långsamt (jättesvårt!) och följa med tankarna hela vägen.
Varför var det lättare då? För att jag TROR att jag är avslappnad nu? Det är kanske dags att pröva det jag bloggade om i somras - att göra allt så långsamt jag bara kan.

En temposänkarövning (bryr mig inte om att det ordet inte finns) utsatte jag mig för idag. Jag lät morfar berätta lite om vår släkt, och kämpade för att inte avbryta honom med frågor hela tiden. Försökte tvinga mig att följa HANS associationsbanor, inte mina egna. Låta honom berätta allt, oavsett om det hade med saken att göra eller inte, hoppa mellan händelser och människor, och jag såg 30-40-talets Göteborg och Benareby för mitt inre. Försökte, i alla fall. Så som jag tror att det såg ut.
Bilden av vilka som hade bott på släktens gamla torp klarnade lite, och att min morbror börjat intressera sig alltmer för släktens historia var glädjande att höra. Kanske kan morbror Bengt och jag släktforska med gemensamma krafter? Morfar själv berättade att han börjat skriva ner allt han minns om Benareby, och "jag sorterar för fullt" sade han och pekade på sitt huvud. Åh, morfar. Han är fortfarande min egen Skalman - vet allt, kan allt, skyndar sig aldrig. Min idol.

Min idol har en hobby - han läser "Folkens världshistoria" i 7 band, utgivna år 1950. Han läser lite varje kväll och har som mål att läsa igenom alla band. Varje bok är ca 600 sidor tjock. Eftersom han köpte dem 1952, samma år som han gifte sig med mormor, tänkte han att det börjar bli dags att plöja igenom dem. När han erbjöd mig att låna band 2, "Metallåldrarna, folkvandringstiden och medeltiden" till mina studier, var jag tvungen att avböja. Ett uppslagsverk från 1950 skulle troligen inte godkännas som källa, särskilt inte som ett kapitel handlade om "Germanernas utbredning" och ett annat behandlade "Österlandets epoker". Men tack ändå. Jag blev nästan avundsjuk - vill också läsa dem som kvällsunderhållning! Fackspråket var underbart på den gamla goda tiden. Minns inget konkret exempel, men verbformer som äro, voro, funno har lämnat ett tomrum efter sig i svenskan.
Och ett foto taget av H.M.K Oscar VI (som ägnade sig lite åt arkeologi) föreställande det semitiska folket beduiner "troligen ensamma i sitt slag på jorden" är bara det värt läsningen. Jag måste be morfar att få låna dem, eller komma hem till dem lite oftare för att få läsa om germaner, kufer, beduiner och inte minst riddare.

Jag lider av svår statusstress. Vad jag än gör, hur snygg jag än lyckas göra mig, vad jag än ägnar mig åt och hur bra jag än lyckas med det hittar jag alltid någon annan som ser snyggare ut medan denne gör något annat som jag också vill göra. I perioder äter det upp mig inifrån, en frustration som inte är riktad åt något speciellt håll, sprungen ur omöjligheten att lyckas med allt samtidigt medan jag fortfarande är 22 år.
Jag tvingar mig att stanna upp och fråga - för vems skull? Vem vill jag egentligen imponera på, och varför? Tror jag verkligen att andra värderar mig lika hårt som jag värderar mig själv? Nej, det gör de förstås inte. De ser antagligen en Lina som Lina själv är omedveten om, med både goda och dåliga sidor som jag aldrig själv ser. Och de flesta verkar tycka om denna Lina. Jag tycker inte om mina vänner på grund av att de presterar bra, varför skulle då mina vänner tänka så om mig?

Att spendera några timmar med morfar var en skön omväxling. Han berättar och berättar, visar mig böcker, samtalar med mig om forna tider och fjärran platser, i sin generations tempo. Ett mycket mänskligare tempo. Under många, många år, fler år än jag riktigt kan greppa, har han byggt upp kunskap om världen. Han har stannat kvar i 20-talisttempo och grubblat, klurat, arbetat hårt och tagit hand om sin familj, och all hans klokhet är mixat med godhet.
Jag gillar att umgås med mormor också, men hon betraktar mig i första hand som en flicka. Och utifrån hur hon tycker att en flicka ska vara. Hon blir glad när jag städar åt dem, när jag klär mig i söta kläder och "väntar med att skaffa pojkvän tills studierna är färdiga".
Våra samtal förblir precis så generella som det blir när kvinnor från totalt olika generationer pratar - det handlar om familjen, mat, kläder, katten. Så fort det börjar bli intressant - politik, invandrare, vårdköer och otrevliga grannar - vet jag av erfarenhet att det är dags att styra tillbaka samtalet till hur det går för mina kusiner i skolan eller vad min katt gjorde för gulligt igår. Att gå bortom trivselnivån på ett konstruktivt sätt har jag gett upp för länge sedan. Det är så mycket mysigare att hålla sig till bra, beprövade samtalsämnen. Och nej, det är inte förljuget, vår familj riskerar inte att explodera som i Festen. Men vid det här laget vet jag vad som fungerar.
Det gäller morfar också - vissa diskussioner är fruktlösa. Men är man över 80 år har man förtjänat att slippa häftiga diskussioner. Morfar betraktar mig inte som en flicka, utan precis som med mamma när hon var ung tar han varje chans att dela med sig av allt sitt vetande. I en värld av tusen förebilder, statusstress och jämförelse påminns jag plötsligt om hur jag egentligen vill vara. Lugn, långsam, enkel. Som morfar - inte bara smart, utan klok. Inte bara socialt kompetent, utan god.

Se upp för skärmarna

Skärmarna tar mig! Jag värjer mig. Tvingar mig att välja bort datorn och tv'n och skona mig från den konstanta, förödande underhållningen. Jag fruktar tillståndet då det är lättare att genast nämna 5 reklamsnuttar som sänds på tv just nu än att hålla kvar sina egna tankar lite längre, känna, vrida och vända på dem.
Medan jag skriver det här ligger mobilen några decimeter från pappret, påslagen. Då och då kommer ett sms som jag måste läsa och svara på.
Det är härligt att ha vänner. Jag minns hur det var att inte ha vänner. De stör mina tankar med sina sms, men det är okej, för det är härligt att ha vänner.
Mina tankegångar stördes inte när jag var ensam, men på den tiden tänkte jag ensamma tankar.

Stör gärna mina tankar, vänner, för tv'n är avstängd och jag sitter här och lyssnar.

Att titta på varandra

Med Kaspar är det ganska svårt att inte trilla in i intressanta diskussioner. En av dem kan härledas till filmen vi såg igår - Nashville. Har du sett den? Den är en rik tidsskildring av 70-talet, och utspelar sig bland en hel drös människor i country-staden. Naturligtvis korsar allas vägar varandra, och omedvetna och medvetna intriger står som spön i backen.
Gjord av Robert Altman. Jag har inte sett många av hans filmer, men de verkar kännetecknas av ett vardagligt gytter av människor. Vardagliga samtal, en kamera som snokar runt och ibland stannar och bara betraktar människor utan att något särskilt händer.
Jag gillar det. Det är så film ska vara - det behövs ingen story. Människor, vardagen, deras liv, humör, nyanser, samtal, vändningar är allt som behövs, eftersom livet självt är en ständigt pågående story.
Jag kan tänka mig att Altman själv är en typ som alltid tittat mycket på människor. Studerat ansikten, tjuvlyssnat på konversationer, betraktat händelser. Det gillar jag. Insåg att jag också fungerar som en Altman-film ibland. Jag tycker om att sitta vid fönstret på ett café, alldeles ensam, och spana in dem som går förbi. Deras ansikten avslöjar ibland mycket. Jag fikar alldeles för sällan med mig själv.
På spårvagnen hem hann jag grubbla mycket på tittandets konst. Alla (som inte har någon form av synskada) ser varandra. Men tittar de? Det var sen eftermiddag och Göteborgstrafikkärlkramp. Spårvagnen sniglade sig fram. Längst bak i vagnen stod en man och verkade titta på mig. Jag passade på att titta på honom när han tittade bort. Undrade om han bara spanade snyggingar som så många andra, eller hade sina egna grubblerier om att titta. Jag tänkte på något som Kaspar hävdade, att hur mycket eller lite man tittar på varandra har en hel del med svenskheten att göra.
I det afrikanska land som han såg ut att möjligen komma ifrån är det kanske inte lika suspekt att titta på varandra. Och låta den andra titta tillbaks, utan att det får sociala konsekvenser ("vad fan glor du på?"). Jag funderade på vad som egentligen hindrar mig från att möta främmande människors blick på spårvagnen. Och hålla kvar den. Såvida den andra personen inte är kraftigt drogpåverkad och mycket aggressiv är det väl inte så farligt?
Följande kan uppstå: personen frågar varför i helvete jag glor på denne (det har hänt mig en gång, när jag tittade ut i intet och inte tänkte på att jag tittade rakt på en kille i flera sekunder) Personen kan också tolka det som att jag flörtar och tror genast att jag vill gå hem och ha sex med denne. Går oftast att snacka sig ur.
Det vanligaste scenariot är troligen att personen möter min blick en nanosekund för att sedan titta bort. Och kanske försöker hitta någon annan att titta på som inte är pinsam nog att titta tillbaka.

Tillsvidare kan vi svenskar nog lugnt fortsätta leka inre Altman-film och betrakta varandra utan jobbiga konsekvenser.

Veckan i superlativ

Ett försök att sätta ord på tiden...

Flitigast - Säde och Jag. Tillsammans har vi den gågna veckan tenterat 16 högskolepoäng och gjort det jävligt bra!

Fasansfullast - vid midnatt, natten innan tentan, inser jag att det vore en strålande idé att ta med sig kårkvittot, så att man faktiskt FÅR göra tentan. En febril jakt inleds och samtliga pappershögar i hela rummet genomsöks innan jag inser att den förbannade papperslappen ligger i "neeej, DÄR kan den väl inte ligga"-högen.

Mest uttråkad - jag. Två snustorra tentor på raken kan knocka vem som helst.

Mest uttråkande - vädret. Kom på något nytt! Jag minns vilken stad vi bor i, men i januari ska inte snö upplevas som något exotiskt.

Gnälligast - förlåt mig, men - Moa.

Bäst på att försöka ta sig ur gnället - Moa. Och tack för alla alkoholhaltiga samtal om ensamhet, tvåsamhet, vad vi vill ha och vilka vi inte vill ha i livet.

Mest lik Bob Geldof - Institutionen för slaviska språk's vithårige studierektor är liten, omaskulin och har ett karaktärsrikt, skäggstubbigt och avlångt ansikte påfallande likt Geldofs.

Öligast - Gretas dansgolv. Var det nån sorts trend just den här helgen att tappa så många ölglas som möjligt?

Skönast - dokumentären om gruppboendet i Köping, "I en annan del av Köping". Huvudpersonerna är hur söta som helst. Varför har inte några av mina kompisar Down's syndrom? Vi skulle kunna ha så roligt!

Mest enerverande - det envisa ryktet om att det visas bra grejer på TV. Jag får titt som tätt frågan "såg du den?". Oftast har jag inte det. Det enda jag möts av när jag knäpper på dumburken är sk*t.

Godast - jag återupptäckte blodpudding. Mmm!

Anakronast - fågelkvitter och blommande buskar. Igår! 13 februari!

Flest myror i bh'n - jag. Post-tenta-rastlöshet!

Ryskastudier. Då krävs kaffe.

Fan. Blir jag någonsin färdig? Utsikten från mitt fönster har aldrig varit så intressant som inför en tenta.

Efteråt belönar jag min stackars överarbetade hjärna med godis och veckotidning! Det är den värd.

Kairo! Kairo! Kairo!

Cinemateket var vänliga nog att skicka vårprogrammet till mig - fullt av lockande filmer! För att kunna se allt måste jag svälla ner min kropp i de röda sammetssätena minst en gång i veckan och njuta av Robert Altman, Hitchcock, den intressante italienaren, Sven Nykvists foto i bland annat några Bergman-filmer, Isabelle Huppert och monsieur Hulot. Några av Hitchcocks tidigaste verk är stumma och pianoackompanjerade. Yay, stumfilm! jublar nörden som inte är nördig inom något speciellt område utan snarare bara trivs med nördighet.
.
.
En vän droppade i förbifarten att hans nästa hösttermin kanske förläggs till Kairo. Kairo! Kairo! Mitt drömland och min drömstad över alla andra. Nej, ni förstår inte alls. Som ensam mellanstadieelev i Mölnlycke var Egypten min själs hem och föremålet för min ständiga eskapism.
...Jag var stammis vid Egyptologi-hyllan på regionens samtliga bibliotek. Faraonerna, deras gravar, deras många fruar, deras erövringar, tempel, lämningar, statyer, de tidiga amatörarkeologerna som upptäckte dem och de svartvita bilderna på slarvigt avtäckta mumier var mina vänner när inga vanliga klasskamrater fanns att tillgå. Jag slukade böckerna och hittade historisk skönlittaratur (för vuxna förstås) förlagd till Egypten. Bakom namn som Hatschepsut, Thutmosis, Ramses, Echnaton, Tutanchamon och Amenhotep växte ansikten, personligheter, draman, intriger, miljöer, smaker dofter och ljud fram. En värld.

Nu går jag och gläder mig åt blotta skuggan av chansen att få åka till Kairo och kommer troligen svimma av lycka på flygplatsen, orsaka tumult och avspärrningar och skickas tillbaka till Sverige med ambulansflyg.

Krogen.
En onsdagkväll, då Avenyn är så genomblött, kallt och oinbjudande som bara en gata i Göteborg kan vara.
Och ändå är krogen ganska full av folk. De dricker öl, vin, sneglar på varandra, ett grabbgäng flabbar högt och några tjejer ockuperar handfatet på damtoan med sina vinglas och sminkväskor.
.
Jag byter åsikt. Helt. Från att ha hatat krogvärldens druckna opersonlighet, börjar jag uppskatta den. Uppskatta fyllans förlåtande skimmer, uppskatta det hormonstinna värderandet, spanandet, poängsättandet mellan män och kvinnor. Uppskatta möjligheterna som den totala opersonligheten ger. Här är jag ingen, men om jag vill kan jag vara vem som helst. Och om jag vill går jag hem. Ingen minns mig imorgon.

Jag snokade upp en gammal klasskamrat på Helgon, och började läsa igenom hennes dagbok. Min respekt växte för varje dag jag klickade mig bakåt i tiden. En annan sorts höst -06 framträdde bit för bit. En höst som radikalt skilt sig från min. Och jag som irriterat mig på dig, stört mig, undrat varför du inte tar för dig och tar tag i ditt liv.
Ännu ett exempel på hur lycklig jag är, hur priviligerad min situation är.
.
Hon räknar upp sina släktingar. Alla hennes mor- och farföräldrar är döda. Någon kusin är alkoholist, någon var gubbsjuk, någon bjöd inte henne och hennes bror på bröllopet. Sedan rullas historien om hennes mamma upp bit för bit. Hjärnblödning, sjukhus, operation, slangar och apparater, kommer mamma kunna prata? Gå? Känner hon igen oss? De skulle gå på bio. Min klasskamrat ringde till McDonaldsjobbet och sjukskrev sig, fick någon sur kommentar tillbaka.
De senare inläggen antyder att det blev bättre, mamma kom hem. Jag känner mig instinktivt lättad av att läsa det. Spelar ingen roll VEMS mamma det handlar om. Det räcker att det är någons mamma. Hon får inte försvinna.
.
Jag kan inte ens föreställa mig. Alla tankar som börjar i stil med "tänk om en olycka hände min mamma eller pappa" slutar i ren självbevarelsedrift innan jag hunnit fullfölja tanken. Hur vuxen jag än lyckas bli, finns inte ett liv utan mina föräldrar och deras stöd i min föreställningsvärld.
.
Jag vet att hela min släkt är präktigheten själv. Insikten har växt fram ju mer jag hört vänner berätta om sina familjer. Familjer där det inte är konstigt att supa till på julafton, gräla högljutt och önska varandras död.
I min familj finns inga svarta får, knappt ens några grå. Ingen super, bråkar, går på socialbidrag. Alla har ett fläckfritt förflutet (vad jag vet). Men mest väsentligt - alla är snälla. Kärleksfulla, till och med skilsmässorna går snällt och lagomt till.
Förbi är de år då jag önskade mig något annat, en mer spännande bakgrund. Jag uppskattar hela min fruktansvärt medelklasstrygga värld mer och mer för varje år. Jag är så glad för mina förnuftiga, lagom hälsosamma föräldrar som stannar hemma på helgerna och hjälper mig flytta härs och tvärs över halva Sverige samtidigt som de faktiskt uppfostrat mig till att uppskatta deras hjälp.
Jag är bortskämd men sunt medveten om det och ska aldrig mer döma en människa innan jag vet vilken bakgrund som skapat henne, aldrig mer.

Jag fick nyss reda på århundradets vackraste gärning - en kurskamrat till mig bakade ett pepparkaks-Stonehenge och gav det till våra lärare i arkeologi. Jag hade dessutom lyckan att få se skapelsen på bild, och den var i sanning både porträttlik, prydd med Smarties och vacker. Hon är nu min hjälte för all framtid.

Det var extra mycket folk på spårvagnen idag. Blir det så när det regnar? Jag klämde mig in på 3'an, med väskan full av värdepapper. Hemtenta och kursutvärdering kan man också kalla dem.
På väg uppför Avenyn passerade jag en parkerad lastbil. På flaket satt en kille i arbetskläder och dinglade med benen. Såg inte ut att ha så mycket för sig. Det lät som om han visslade efter mig, men det kan ha varit vinden. Det måste varit för mina ben, klädda i tajta jeans och snygga högklackade stövlar. Upptill är jag inte lika snygg, mest finnig och bevuxen med fett hår.
.
Inne på Arkeologen hände inte mycket. Café-Bengan fortfarande spårlöst försvunnen. Jag såg en och annan lärare skyggt pila förbi i korridorerna, som om de gömde sig såfort en student närmade sig. De verkar lika lite förtjusta i att börja jobba efter julledigheten som jag. Jag knödde in tentafrågorna och utvärderingen (innehållandes en arg kommentar om att föreläsaren inte måste svara på ALLA korkade frågor, ibland tiotals per lektion, som ställs av klassens överklassbyfåne) i rätt lektors fack och avlägsnade mig.
Kan riktigt se framför mig hur all personal pustar ut, "Hon har gått, ni kan komma fram nu", och sedan fortsätter äta godis och se på film i fikarummet.
.
Vore det inte för den förbonkade ryskakursen som jag envisades med att ta, skulle jag nu vara ledig i över en vecka. Men självutnämnd überstudent som jag är, har jag nu fem dagars härligt grammatikpluggande framför mig. Hade Kaspar varit här, hade jag åtminstone kunnat muta honom med glass och fått lite hjälp att förstå animata och inanimata substantiv och skillnaden mellan gradadverb och sättsadverb. Men han är i Tyskland, Annie är i Senegal, Astrid i Sydafrika, Moa i Åre, Matilda i Stockholm, Sara på Island och jag har inga ursäkter att inte sätta igång med ryskapluggandet NU.

Väntan

soundtrack: Johnny Cash

vad flinar du åt?

...som en välbevarad nötkärna

Häromdagen köpte jag ett nytt paket kvälls-te, eftersom jag lider av en vanföreställning rörande mig själv om att jag tycker om att koppla av med en kopp te om kvällarna. Jag öppnade paketen, luktade på tepåsarna som luktade örtigt och gott. Sedan dess har det blivit ett glas rött varje kväll. Jag är hälsan själv! Möjligen kan jag lura någon genom att låta kvälls-te-paketet stå framme.

.

.

Hemtentan, den rysliga balrogen från de antika djupen, är nästan klar. Det är bara lite ångestladdat redigerande, svettigt petande med ord m.m som krävs för att den ska bli inlämningsbar. Som vanligt har jag kastats mellan eufori ("shit, min lärare kommer ramla av stolen i ren förtjusning över vilka intelligenta reflektioner jag klämmer ur mig på löpande band") och panikångest (jag ser framför mig hur läraren med sorgsen blick kommer fram och, viftandes med min pinsamma tenta säger "jag är ledsen, men du har missförstått alltihop, såhär kan man bara inte skriva och jag måste helt enkelt be dig göra om alla frågorna").

...Jag har vaknat mitt i natten och kommit på grejer jag bara MÅSTE skriva till, läst "Arkeologi i Norden 1&2 " som kvällslektyr och drömt om dendrokronologiska dateringsmetoder av gropkeramiska boplatser som hittats under vatten.

.

Det är troligen av största vikt för min mentala hälsa att jag lämnar in tentan snart.

Klara, färdiga, ragga!

Gott nytt år alla bloggläsare! Jag önskar er en god fortsättning, friska tänder, ordnad ekonomi, bra sex och ett meningsfullt liv!

Själv är jag nöjd med mitt nyår. Goda vänner, gott vin och kolossala mängder god mat var allt som behövdes. På den efterföljande festen förstörde jag som vanligt alltihop med att mitt på dansgolvet försjunka i djupa grubblerier.

De ena två kompisarna hade varandra och stod mest och hånglade i diverse hörn (de hann avverka många hörn under kvällen) och de återstående två M'en ägnade sig åt en något alkoholpåverkad prata ut-session. Jag hade plötsligt ingen att leka med i det überhippa folkhavet. Så jag gick en vända för att se ifall det skulle dyka upp någon som ville prata med mig. Jag hittade faktiskt en, som jag bytt några ord med tidigare under kvällen, och bestämde mig för ovanlighetens skull för att han säkert bara längtade efter att börja prata med just mig.

.

Det gick lite för bra. Eftersom kollektivet där festen hölls kryllade av DJ-wannabees dunkade lokalen oavbrutet av hög musik. Men jag och den långe, lockige grabben lyckades ganska bra med att konversera om vilka vi kände på festen, vad vi pluggade och vilka jobb vi inte skulle få i framtiden. Då och då minglade någon kompis förbi, och plötsligt insåg jag att jag glatt babblade på med alla. På något mystiskt sätt - utan att ha flyttat mig - satt jag närmare och närmare honom. Han sade något, jag svarade, han skiftade ställning lite och så hade jag plötsligt hans arm om ryggen. Efter något ögonblick hade jag lite mer av hans arm om ryggen, och så höll det på tills han föreslog att vi skulle dansa. Jag insåg att en av oss inte alls bara ville prata, och här nedan vill jag varna känsliga läsare för grovt könsgeneraliserande frågeställningar:

Varför tar killar nästan ALLTID för givet att alla kontakter måste vara, eller bli, av sexuell karaktär?

Hur ofta uppstår spänning mellan en man och en kvinna bara för att det förväntas?

Jag är medlem på flera communities, där en försvinnande liten skara faktiskt har vettiga samtal med varandra och de flesta ägnar sig åt raggning. De tjejer jag haft kontakt med anstränger sig oftast för att skriva något av substans, medan så gott som ALLA av manligt kön nöjer sig med ett fåordigt "hej, läget" som invit. Därpå verkar de förvänta sig en relativt snabb utveckling som ganska snart ska mynna ut i nån sorts sexuell kontakt.

Har tjejer generellt högre krav på sig själva, och varandra, när de inleder samtal? Varför anstränger sig killar inte mer för att SAMTALA, varför tror de det räcker med någon ytlig ordväxling för att få tillgång till det de EGENTLIGEN vill ha av mig?

Funkar det på alla tjejer utom mig?