Dagarna efter jul har jag fördrivit som i en behaglig julgodis-dvala, och nu jobbar jag hårt på att få upp det tempo som var så himla viktigt att få ner innan jul. En ny hemtenta ska lämnas in den 8 januari, och om de första två hemtentorna var små ettriga orcher, är den här en hel balrog - större, värre, fulare, svårare att bli av med. Swords are of no use here.

.

Jag tacklar den genom att ta ett fotbad. Badrummet har blivit min nya favoritstudiekammare. Jag tänker bättre med fötterna nedsänkta i hett vatten och några värmeljus på handfatet för stämningens skull. Sittandes på toalettstolen, med böcker, kompendier, anteckningsblock och en miljard viktiga stenciler i knät. De lyckliga få som haft äran att besöka mig i hemmet vet att mitt badrum är ungefär lika stort som motorhuven på en Trabant.

.

Men det funkar - efter en stunds plaskande med tårna börjar mina tankar äntligen foga in sig i raka led. Jag vet vad jag vill skriva, hur jag vill lägga upp det och vad jag vill komma fram till. Börjar anteckna, och när jag tröttnar både på antecknandet och fotbadet kommer jag på att nu är ett bra tillfälle att raka benen. Jag har ju ändå kavlat upp byxorna, och vattnet finns där.

.

Plötsligt börjar jag tänka på mina lärare. Vad skulle lektor Nordbladh säga om hon såg mig nu? Görandes precis det hon förväntar sig av mig - skrivandes på hemtentan. Alla böcker och texter hon vill att vi ska använda finns ju där, det är bara de att de ligger staplade på ett handfat och studenten själv sitter och rakar benen medan hon funderar på vilka exempel på postprocessuella arkeologiska artiklar hon ska ta upp i texten.

Kanske lektor Nordbladh också rakar benen medan hon funderar på vilka viktiga artiklar inom postprocessuell arkeologi hon ska ta upp på nästa föreläsning?

.

"Hej, jag är inte bara arkeolog, jag är också kvinna."

Jag lyckades bromsa in livet lagom till julhelgen. Har spenderat många dagar i mammas soffa. Jag har glott på granen, jag har glott på tv'n, jag har glott på böcker. Drickandes vin, ätandes choklad och ost.

Men allt har inte varit sus och dus!

Dan före dan arbetade jag som en liten häst med att skapa Mölnlyckes mest fantastiska julstämning, trots dylikt väder.

Och kolla - jag bakar vörtbröd! Det är, om jag får säga det själv, fantastiskt. Vem kunde tro det? ingen alls, fram tills jag bestämde mig för att ta det stora steget från köksdyslektiker till drömköksa. Det blev ett damn good bröd, och det bästa av allt var att alla släktingar trodde att det var köpt. Bättre betyg kan väl en hembagerska inte få?

Var är tiden, julstämningen, snön?

Är det någon som vet vart helgen tog vägen?
.
.
Jag börjar långsamt trampa på bromsen och gå ner för jul-landning trots brist på julstämning. Nej, den har inte infunnit sig. Kanske korta glimtar, som när jag luktade på årets första glögg och skrev min önskelista för någon månad sedan, men sen har det varit för mycket skola, jobb och övrig bortsovd eller bort-tvtittad tid för att känna hur någon snövit salighet lägrar sig. Inte ens när Slottskogs-kollektivduon julpysslade kändes något hyacintdoftande pirr i magen. Det kanske bara är en myt, det där med julstämning, som man inbillar sig att man känner när man är liten.
.
.
Jag, som aldrig kan leva i nuet har redan börjat planera nästa termin. Nej, inte av kontrollbehov (bara), utan för att det faktiskt finns mycket att se fram emot. Jag ska kickstarta Mary Kay-säljeriet, knacka på och kolla om jag får komma in i en ball studentdamkör och, förstås, gå B-kursen i arkeologi. Det sistnämnda ska nog bli roligast, särskilt grävkursen. Förhoppningsvis får även vi lektorer Fahlander och Hjörungdal som skall bevaka oss där i gropen utanför Kungälv. Förutom den euforiska glädjen i att äntligen göra lika balla grejer som riktiga arkeologer (eller åtminstone testa) ska det bli helt fantastiskt att utröna om, och i såfall hur, dessa två minst sagt olika arkeologer överhuvudtaget fungerar ihop. Men det kanske går bra. De kanske gillar katter båda två?
.
.
Det är i alla fall ingen tvekan om att alla gillar min katt. Att vi överhuvudtaget fick något grupparbete gjort när alla egentligen ville klappa Sushi, är ett av julens mirakel. Kommer det fler?
.
.
En grej som garanterat kommer - imorgon - är resultaten från senaste hemtentan. Eftersom jag startade läsåret starkt med ett VG, blir jag besviken om jag inte får VG igen. Jag blir så besviken att jag blir gul och blå!

• Varför ger det en sådan kick att röra sig till musik i takt med en samling andra människor, i en sal, anförda av två hysteriska instruktörer?


• Varför blir jag mer sporrad ju mer de skriker och hetsar?


• Varför är det roligt att röra sig i takt till musik överhuvudtaget, och ännu roligare när man gör det tillsammans med en mängd andra människor?


• Varför är det skönt att driva sin kropp till utmattning?


• Varför attraheras jag överhuvudtaget till smått plågsamma utmaningar?


• Är viljan att få uppmärksamhet, uppskattning och beröm en djupt liggande instinkt, eller har jag lärts upp till att sträva efter detta från det ögonblick mamma och pappa hörde orden "Det är en flicka".


• Tänker män annorlunda? Är de oftare nöjda med sig själva som de är?


• Är jag mer intresserad av att få mina frågor att låta så smarta som möjligt än av svaret?


• Är det bara jag som är det isåfall?


• Luras jag att tro att det grönaste gräset, framgång, beundran, uppskattning, kanske pengar väntar på mig när jag uppfyllt alla mina egna krav?


• Är jag lättlurad?


• Är jag lurad?

Julstök på Slottsskogsgatan

Här var det jul! Med nästan inga medel alls har min kombo och jag utfört julstök av imponerande kvantitet! Några läckra juldukar från förr i tiden som är helt rätt igen, lite rött tyg som bara låg och skräpade, en ljusslinga och en adventsljusstake av klassiskt mått utgör grunden för en stämning som mycket väl kan tävla med Coca-Colareklamen. Som pricken på verket drog vi fram alla veckotidningar vi någonsin ägt och slaktade dem utan bedövning. Det resulterade i en ofattbar mängd hemmagjorda kollagejulkort som kommer glädja vår omgivning ända fram till påska. Har du tur får du ett!

Shortbus och regn

När jag klev upp imorse stod en ensam konjakflaska kvar på köksbordet. Diskhon var full av glas och koppar, som vittnade om nattens aktiviteter på ett sätt som nästan är dömt att missförstås.

.

Se Shortbus! Men inte på Bergakungen. Gå någon annanstans och bered dig på könsorgan, sex, skratt och tårar. Men vänta dig ingen realism, Shortbus serverar något snällare och bättre. Sagolika lösningar, rara, godhjärtade sexmissbrukare och rättvisa transvestiter som säger kloka saker. Det var ett hårt slag att behöva kliva ut i det alldeles för verkliga regnet efteråt.

Soundtrack: Marit Bergman

Det snurrar. Jag har lite ångest. Det är för mycket krav, som jag som vanligt tror kommer utifrån. Det är för många kompisar som är lite för smarta och snygga för mig. Det är för många julklappar, det är för många plusgrader ute. Det är för mycket bra musik och bra filmer att se, det är för många tankar jag inte hinner tänka färdigt. Det är för många sidor kurslitteratur jag inte läst. Det är för många jag vill likna.

Jag har sagt "jag mår skitbra och är så himla glad" för många gånger. Nästa tenta är på för många poäng och det är för många månader till vår.

.

Det är så många jag vill vara, istället för mig själv.

födelse liv död återfödelse

Ställer in mig på andevärlden, ungefär som att trycka på en knapp. Som att tända ljuset, eller släcka kulissen som kallas verklighet. Jag gör det alltför sällan. Det är så mycket som kommer i vägen för att jag ska använda hela Jaget och hela min kraft. Så mycket vuxenliv.
.
Höga, mörka granar, en stjärnklar himmel, rävar, lodjur och andra skogsdjur framträder. En djup skog om natten. Allt som lever tittar nyfiket på mig. Jag börjar genast, utan att kunna hindra det, tänka på det som vi människor kallar växthuseffekten, på vårt kollektivt dåliga samvete som vi bär på samtidigt som vi glatt överutnyttjar fossila bränslen.
.
"Tänk inte så. Jorden ändrar klimat, det har hon gjort förr. Och hon är stark nog att överleva det här. Tänk mer på hur ni människor förorenar med ondska, smärta, rädsla och hat. Det är riktigt farligt."
.
Det börjar röra sig runt om mig, och jag öppnar ögonen. Verklighetens sceneri är tillbaka, och jag känner mig fånig. Yogapasset börjar snart, och det är inget konstigt att sitta i meditationspose och blunda medan andra går omkring med mattor och vattenflaskor. Men jag känner mig yrvaken. Det gick snabbt att lämna rummet, trots att jag gör det alltför sällan.

På konservfabriken

Soundtrack: Unsent - Alanis Morisette, Hurt - Johnny Cash, Min kvite Russer - Kaizers Orchestra

.

.

Datorn är lite trög. Jag är i färd med att stjäla mängder av musik, från Sverige, Tyskland, England, USA...

.

.

Idag for vi till Studio Västsvensk konservering. Det ligger i Gamlestan, i samma byggnad som den infamösa vårdcentralen Spinnaren, och det finns ingen hejd på vad de kan göra där. I nyanlagda, fräscha lokaler har de prylar som får alla som är det minsta intresserade av arkeologi, historia, konst, antikviteter eller kemi att hoppa jämfota och dregla. I källaren tar de hand om de riktigt stora prylarna. En gigantisk staty, strimming av fågelbajs, låg på träpallar i ett hörn. En mängd järnkors som tydligen grävts upp från en kyrkorgård låg strödda lite planlöst och väntade på uppiffning. I enorma frystork-tankar bodde träbitar som var 700, 1000 och 1500 år gamla, och i gigantiska kar låg bitar av ett skeppsvrak som grävts upp i närheten av GöteborgsOperan när Götatunneln byggdes. Det heter Götavraket och jag är inte säker på vad det gjorde i karen, förutom att vätskan var totalt becksvart och oljig. Jag tror visst det var någon form av kemisk process (allt som hände i hela studion handlade om olika kemiska processer så det säger inte så mycket) där man drog ut så mycket förorenande ämnen och järn som möjligt ur träet. Det var coolt.

.

Sedan gick vi på café Coffeehouse di PF (ja, stans skummaste namn OCH lokal) och diskuterade klassen. Vi diskuterade klassens fåne, som aldrig borde släppts ut från sär-gymnasiet. Hur han klarar tentorna är ett mysterium, eftersom han absolut inte har alla flingorna i paketet. Han pulvriserar varje vettig föreläsning med sina frågor - vi håller räkningen på hur många. Minst 10 per lektion, ofta det dubbla. Kanske sammanställa nån sorts statistisk årsrapport? Och poängsätta efter dumhet? DÅ skulle han för en gångs skull få höga poäng. Vi tror att hans mamma skriver hemtentorna åt honom, och köper dyra tekniska leksaker som ska hjälpa honom att lära sig. Det sorgliga är, att en jubelidiot som han (och klassen innehåller fler) mycket väl skulle kunna glida igenom hela arkeologutbildningen genom att göra halvkassa, men korrekta, uppgifter utan att någonsin ge upp. Bara det faktum att han vill gå B-kursen ger mig kalla kårar. Stoppa!

Jag äter för mycket torkade fikon. Ni anar bara vad det får för konsekvenser. Bland annat har det en negativ effekt på mina studier.

Jag skyller på katten

Jag börjar bli kass på att kliva upp på morgonen. Jag tror att min katt är orsaken till mina sömnsvårigheter. Tänk dig själv - du börjar slumra in, långsamt, gött, ligga och snooza i täcket när något börjar prassla. Det prasslar mer och mer. Du märker att någon STÅR på dig. Det är katten Sushi som står på bakbenen och river loss stora sjok av tapeten. Tapeten i lägenheten du hyr i andra hand, eheh. Sushi har överhuvudtaget en faiblesse för att bita sönder papper. Är man inte jävligt snabb med att plocka upp morgontidningen från golvet kan man vara säker på att förstasidan pryds av ett hål.

Sushi är en hejare på att lista ut vilka papper som är viktiga. Medans räkningar, Biltema-reklam och instrutionsboken till klockradion ligger orörda hittar jag ofta brev med medlemsrabatt från HM, mina scheman, papper med hemtentafrågor och superviktig kurslitteratur söndertrasade till konfetti så liten att den inte ens duger till att kasta på ett nygift par.

Anledningen till att jag överhuvudtaget skriver blogg är antagligen att jag borde plugga ryska nu.

Jag kan inte låta bli att tro på både ödet, spöken och kanske, kanske zigenargenen.

Jag har inte läst mitt horoskop så noga de senaste dagarna. Säkerligen kan det ha det stått något i stil med "du återupptar gamla kontakter och ett viktigt samtal leder till att du ser saker med helt nya ögon".

Indeed.

Det är svårt att inte tro på ödet när jag, just som jag raderat alla telefonnummer och i tankarna raderat personen ur min bekantskapskrets, springer in i honom. Och nu är det svårt att föreställa sig hur fullkomligt jag hade bestämt mig för att han var passé som vän. Jag kanske behövde komma till en punkt där jag totalt fått nog av honom för att kvällens samtal skulle kunna bli av. Utanför Restaurang Jords folkmusikpub, i regnet, bestämde jag mig för att vara ärlig, kosta vad det kosta vill. Jag har känt honom så länge att han förtjänar ärliga svar från mig, även om jag testade den kyliga attityden ett halvt kvarter.

Jag hann faktiskt dansa en schottis, men sedan blev samtalet av, samtalet vi borde haft för länge sedan. Samtidigt som det kanske var bra att först nu, med ett par års distans, prata ut om honom, mig, vårt förhållande, andra förhållanden, förälskelser kontra ensamhet och sjukt höga krav på sig själv och allt runtomkring, hiskeligt dåligt eller alldeles för bra självfötroende, arv kontra miljö, föräldrar, zigenare och behovet av att vara ensam och "ha någon" samtidigt i en enda röra. Samt ett förhållande som mosades under tyngden av geografiskt avstånd, total brist på självförtroende respektive total brist på förmåga att hantera personer med dåligt självförtoende, oförmåga att veta vad man menar, säga det, eller överhuvudtaget ringa. Om det nu finns ett sätt att hantera någon annans dåliga självkänsla. Jag tror att även snällhet kan döda. Det enda botemedlet kanske är tid.

Jag är så vansinnigt glad nu. Det är så mycket som känns så mycket bättre, hade jag inte traskat iväg för att lyssna på folkmusik kanske jag fortfarande trott att jag var en vän fattigare.

Du är väldigt, väldigt, väldigt viktig för mig.

Jag hittade L Å T E N !

Idag när jag loggar in på Blogger.com darrar händerna lite. Jag har för första gången på 3 år hört den där Låten, en sån som man hör då och då som går rakt in i hjärtat och ut i blodomloppet och tillbaka in i hjärtat och så håller den på så.

Jag skaffade Limewire, förvånansvärt enkelt. Efter lite installerande kunde jag plötsligt ladda ner all musik jag överhuvudtaget kunde komma på. Har ingen aning om varför jag inte gjort det för länge sedan, kanske gick jag på pappas svammel om hur enkelt (yeah right) Direct Connect är när man väl satt sig in i det lite.

När jag nu hade hela världens samlade musikindustris bättre och sämre alster inför mitt tangentbord kom jag på idén att leta upp lite rysk musik. När jag för 3 höstar sedan bodde i St Petersburg gick en slags rysk Idol-show på tv. Fabrika Zvezd, ungefär Stjärnfabriken. Det var vårt stora nöje en gång i veckan att följa de stylade unga talangerna som tagit sig från sina fattiga hem och via sina sköna röster fått ett liv i Moskvas glittrande rampljus. En av låtarna sjöngs av en blivande popstjärna vid namn Julia Savcheva, och hon fick en hit som manglades på alla radiokanaler. Vysoko. Jag vill minnas att det betyder Högt, eller I höjden. Min kompis, som faktiskt förstod en vettig mängd ryska, sade att hon sjöng den till någon som dött. Jag lyssnade, och sögs in i tv'n eller radion varje gång låten dök upp. Jag rös, drömde, blundade, ville aldrig att låten skulle ta slut.

Till min stora sorg lyckades jag aldrig komma ihåg namnet på sångerskan, eller låten, eller köpa singeln. Jag åkte hem till Sverige, åren gick...

Nu har jag den. Jag lyssnar på Julia Savcheva om och om igen, blundar, drömmer, och minns. Jag var såhär >< face="Courier New" size="4">
Vill även tipsa om en låt som jag hittade på ett så pinsamt ställe som årets Eurovision song Contest. Det bosniska bidraget Lejla med bandet Hari Mata Hari kom typ trea i tävlingen, och är en groteskt härlig låt. Kom igen, var inte rädd för lite vardagsbrottslighet - ladda ner!

Viktiga saker fångade på bild

En novemberdag utanför Arkeologiska insitutionen. Solen bestämde sig för att visa sig ovanför Näckrosdammen.

Granmysteriet på vår gård fick sin lösning. Det kom faktiskt ett par gôbbar och reste granen. De var till och med pyssliga nog att sätta i belysning.

Relationsproblem? Fråga RådvillBergsäker!

Oftast är jag glad att det inte följer med ett kamerateam vart jag än går. Det verkar jobbigt. Men ibland, ack, ibland önskar jag att någon filmade allt knäppt som händer runt omkring mig då och då.

Ikväll var en sådan kväll. Som det snälla barnbarn jag är hade jag varit hos mormor och morfar och mot en rund summa putsat fönster, satt upp gardiner, dammsugit, skurat toalett, hämtat beställningen på konditoriet, klättrat på stege och plockat in saker i högt belägna skåp och så vidare och så vidare. På bussen hem slår jag mig ner bredvid en rödhårig grabb i tonåren - han såg ut att vara ca 16 och ett halvt. Han pratar i mobilen, högt och ljudligt, engagerat och eldigt. Jag är totalt oförmögen att inte lyssna! En ungefärlig återgivning av vad han sade:

"Men du behöver ju inte viska när hon VET att du har låst in dig på toaletten! Ja men JAG vet inte vad du ska göra, jag vet inte hur tjejer tänker! Slängde hon en mobiltelefon på dig? OCH en kruka? Jaa men det kanske blir så ifall du pratat med ditt ex i flera timmar... Men herregud du har ju försatt dig i den här situationen själv! Jaa jo det är ju hennes problem om hon reagerar så. Men det blir ju inte bättre för att du sitter inlåst på toaletten!"

Jag knep ihop läpparna som kejsarens vakter i Life of Brian, för att han inte skulle se att jag skrattade mig fördärvad inombords. Men plötsligt vände han sig mot mig.

"Ursäkta men får jag fråga dig en sak det är såhär att min kompis gömmer sig på toaletten för sin tjej!"

Grabben frågar mig vad jag tycker kompisen ska göra, och jag kan inte annat än ikläda mig "Fråga Bullen"-rollen och föreslå att kompisen och flickvännen pratar med varandra. "Det kan ju vara känsligt förstås, jag kan förstå tjejen. Å andra sidan hjälper det inte att kasta saker på varandra. Vad som möjligen kan hjälpa är att de pratar ut om saken."

Grabben nickar allvarligt, tackar mig och kliver av bussen, samtidigt som han hela tiden har sin desperata kompis i telefon.

Jag önskar dem lycka till.