ingefärschoklad.

Jag har nästan glömt vårdbiträdet jag var för mindre än en vecka sedan.
Jag har: registrerat mig på kåren, betalat avgiften därför, skaffat lånekort på UB, orienterat mig på Humanisten, och ätit sushi.
Sushin intogs på Yamato, och det var den snyggaste sushin jag sett. Dessutom kom kocken och gav oss en lektion i att man inte dricker upp misosoppan som förrätt. Dit går jag gärna igen för ytterligare lektioner i japanskt ätande.
Gärna i sällskap med min kära sambo, eftersom att se henne försöka äta sushi var det roligaste jag sett på länge.

Hittade en groteskt god choklad: Green & Black's organic Ginger, mörk choklad med små bitar av kristalliserad ingefära. Ojoj.

Habemus Internet!

Jag hämtade paketet från ComHem, studerade de überpedagogiska instruktionerna en stund varpå jag installerade modemet och kablarna. Busenkelt.
Naturligtvis fungerade inte internet.
Det tog en dag för modemet att fundera ut sin uppgift i världen, jag kunde se framför mig de små modemgubbarna som satt inne i dosan och höll konklav: "Vad ska vi göra?"
"Ni ska tända lampan där det står CABLE!" skrek jag till modemet. Den bara blinkade dumt med RECIEVE-lampan.
Gubbarna letade och letade. Jag testade internet gång på gång, pluggade om kablarna, startade om det stackars modemet genom att dra ur sladden och sätta i den igen, flera gånger. Men varje gång misslyckades det och modemgubbarna sände ut svart rök.
Det dröjde ända till kvällen innan konklaven enades om att deras uppgift var att ge mig internet. Vit rök puffade upp ur modemet, CABLE-lampan lyste och jag var uppkopplad!
Habemus Internet!

Jag vill ha en egen talkshow!

Idag kom jag på en briljant idé - jag borde få en egen talkshow! Jag skulle vara en humoristisk, kaxig och lättsam men ändå vass och påläst förebild för unga kvinnor, som bjuder in diverse intressanta gäster till att prata om både skojiga och tunga ämnen.
Som Luuk, fast antagligen lite seriösare, som Ellen Degeneres fast med lite mer innehåll, inte lika amerikanskt som Oprah, inte lika brudigt som Tyra Banks, och sen finns det nog inga andra talkshows som roar mig. Martha Stewart står på min dödslista.
Sverige har inga stora pratshow-värdar numera, ingen stor självklar personlighet att titta på och suga i sig varje ord av. Kristian Luuk och Stina Dabrowskij hade sina karriärer.
Men jag skulle kanske bli någon? En pratshow uppkallad efter mitt förnamn, som Alice och Hannah som hade korta karriärer för några år sedan.

Jag skulle ha olika teman med en lagom mix av lättsamhet och aktuella frågor, som studentliv, varför det finns så mycket dokusåpor, ytlighet, feminism, integration, jag skulle bjuda in historiker och forskare som fick berätta varför världen ser ut precis som den gör, till exempel varför vi har så många engelska låneord och varför just Afrika är så fattigt, ett avsnitt vid juletid där vi tar upp gamla, nya, svenska och importerade jultraditioner, jag skulle bjuda in lagom okända unga artister, folk som är kända för NÅGONTING och som har något spännande att svara på mina coola frågor, och så vidare.
Tittarna skulle få ringa in och fråga olika experter, jag skulle fråga ut Ebba von Sydow om varför hon är så elitistisk och ytlig, jag skulle fråga utbildningsministern om varför studenter inte har bättre ekonomi, jag skulle fråga Peter Eriksson om hur mp egentligen har tänkt sig medborgarlön.

Fast är man bara karismatisk nog behöver man kanske inte ha så mycket till teman på sina program?
Min önskelista över gäster är som följer:
Björk, Leif Pagrotsky, Paris Hilton (jag skulle vilja veta hur klyftig hon är egentligen), Awa (det kvinnliga keyboardmonstret i Lordi, vi skulle kunna göra ett avsnitt om kvinnor i musikbranschen och inte för att Awa är så speciell, men hennes kostym är väldigt fin), Mikael Niemi, Gudrun Schyman, Jonas Gardell, Elake kocken Gordon Ramsay, Eva Röse...
jag lär komma på fler.

Artificielle Albert

Nu har jag fått en egen, söt liten bärbar dator av mina kära föräldrar, mot att jag hushållsarbetar, hjälper dem på äldre dar och gör allmänn reklam för hur goda föräldrar de är.

Datorn är en Acer som jag kallar Artificielle Albert. Välkommen Albert!

Kastanjens brunande blad säger: höstterminen är snart här!

Jag har till min glädje upptäckt att Maria Wetterstrand, Miljöpartiets ena språkrör, börjat blogga liksom sin kollega Peter Eriksson. Hon är en av de få politiker som inte drar skam över ordet "politiker". Mest för att hon är den enda politiker jag känner till som faktiskt, då och då, nästan svarar på en fråga. Bara ger ett rakt svar, som vanligt folk gör. Det är att ha respekt för sina väljare.
Och både hennes och Peter Erikssons bloggar är läsvärda, se länkarna.

Jag har bara en vecka kvar av mitt sommarjobb. Jag har vecka för vecka blivit mer rutinerad, insatt och kunnig i det alldeles egna universum som min avdelning på äldreboendet är. Nu är jag riktigt insyltad och förutom de dagliga rutinerna har jag koll på vilka som ska ha fotvård, vilka mediciner som behöver fyllas på och när arbetsterapeuten kommer nästa gång.
Det är som ett missbruk, eller en dröm när man sover djupt, eller kvicksand, eller en sekt. Något som verkar så bra, fint och tillräckligt medan man är där, och så svårt att ta sig ur att det nästan skrämmer. Och efteråt, när man kämpat sig över i den vanliga sunda verkligheten undrar man hur man någonsin stod ut.
Många av kollegorna, både de unga och gamla, både de med fast tjänst och de som harvar som timvikarier, som jag, rynkar på näsan åt att utbilda sig.
Jag försöker förklara.
"Jo, jag känner liksom att jag vill komma vidare. Vårt jobb är ju viktigt, joo visst absolut, jag menar inte så. Det känns meningsfullt. Och jag trivs absolut i rollen som vårdbiträde. Men det finns ju så mycket spännande saker att lära sig! Så mycket man kan studera." Här tittar de lite oförstående på mig. Eller yrvaket. Kanske en omedveten del av deras själar som för ett ögonblick tar sig ur demensavdelning-bubblan och blickar ut i verkligheten? Men det är över på en sekund. "Jag skulle aldrig kunna jobba här på heltid, jag vill lära mig nya saker, läsa och liksom komma vidare." De fortsätter glo dumt, som om jag talat mandarin.
Jag orkar bara inte förklara mer ingående än så för kollegorna, det är en strid förlorad på förhand.

Och jodå, det skulle vara gott med en heltidsinkomst som faktiskt överstiger 7000 kr i månaden och som dessutom INTE måste betalas tillbaka till staten. Men det skulle isåfall ske på bekostnad av mitt förstånd, min själ, ja hela mig. Det skulle vara som att bli bergatagen - bortrövad till en smärtfylld drömvärld för evigt, fast i äldreomsorg-bubblan för evigt.

Jag har 4 arbetspass kvar.

Ibland tvivlar jag på verkligheten

Ibland tvivlar jag på verkligheten.
Jag tvivlar på dagens datum, trots att det står i min kalender, i min mobil, överst på dagens tidning, i datorn och på text-tv. För jag kan ju läsa fel i min kalender, mobilen kan haka upp sig, jag kan ha fått tag på gårdagens tidning, datorn kan det också vara något fel på och text-tv kanske inte är uppdaterat.
Ända sedan jag var liten har jag varit sjukligt rädd för att dyka upp till lektioner, möten och annat på fel dag och fel tid. Det hände då och då när jag var yngre, att jag kom en dag för tidigt till tandläkaren eller gick hem trots att B-gruppen hade en lektion till.

Nu trodde jag att jag vuxit ifrån sådana saker, men icke. Och ju äldre man blir, desto mindre gulligt är det att göra fel sak på fel tid på fel plats. För några veckor sedan blandade jag ihop arbetspassen och trodde att jag jobbade på kvällen, när jag i själva verket skulle börja kl 7.00 på morgonen. Och eftersom jag är mån om min skönhetssömn, hade jag stängt av ljudet på mobilen. När jag slutligen vaknade hade jag bortåt 20 missade samtal från jobbet.
Sedan dess kollar, dubbelkollar och trippelkollar jag mitt arbetsschema innan jag går hem från jobbet, när jag kommit hem från jobbet, innan jag går och lägger mig och när jag klivit upp nästa morgon.
Men ändå finns tvivlet där och gnager i bakhuvudet, i ryggmärgen, i magen eller var tvivel nu bor någonstans. Jag kanske såg fel på datum i alla fall? Jobbar jag verkligen morgonpass idag? Kollegorna kanske skrattar åt mig när jag kommer till jobbet, och ber mig gå hem igen. Nåja, det är ju i alla fall bättre än att de sitter och argt undrar var jag håller hus.

Samma oro, fast med lite mindre risk att tappa ansiktet, kan börja gnaga när jag stämt träff med någon kompis, säg klockan 16.00 på Järntorget. Klockan blir 16.07, 16.11 och 16.15 innan kompisen dyker upp med andan i halsen, och det gör oftast ingenting eftersom jag är mån om att dämpa min nordeuropeiska ordning och reda-gens inflytande. Men innan kompisen anlänt har jag hunnit tvivla många gånger på om det verkligen var vid Järntorget vi skulle träffas? Var det kl 16.00? Låt säga att vi bestämde detta på telefon för några timmar sedan - det telefonsamtalet repeterar jag många gånger i huvudet. Minns jag verkligen rätt? Nu är ju klockan nästan kvart över och fortfarande har hon inte dykt upp. Sade vi något annat än vad jag minns? Det kanske var imorgon hon menade?
Till slut, och nu skojar jag inte, tvivlar jag på om telefonsamtalet överhuvudtaget har ägt rum. Jag tvivlar på om varenda klocka jag ser går rätt och om jag kan ha inbillat mig alltihop, när jag till min vansinnigt stora lättnad ser vännen komma rusandes från spårvagnen.

"ett sånt enormt överskott av damer"

Jag har tagit första steget till att infria en av mina drömmar - lära mig dansa folkdans. I den lilla ort i Dalarna, Mora, där jag levt i exil de senaste två läsåren (infriandes en annan dröm) gick det trögt med folkdansandet. Det fanns knappt ett lag, ännu mindre någon kursverksamhet.
Men nu skackar vi storstan! Här finns det ett utbud av folkdanslag och flera av dem håller nybörjarkurser. Hurra!

Där tog nästa problem vid. Det är ett fasligt överskott av tjejer. Jag var hjärtligt välkommen i en kurs, men när jag ringde nästa folkdanslag, vars kurs låg på en för mig bättre tid, tog det stopp. Jag hade fel kön.
"Vi har ett sånt enormt överskott av damer" förklarade en äldre herre i telefon. "Jag tar ditt nummer, och hör av mig ifall vi får in fler herrar. Annars måste du själv hitta en kille för att få komma. Gärna flera", sade han och skrattade. "Det har varit ett stort problem även i de andra lagen, alla herrar måste ju dansa med nybörjardamerna, och vissa damer får stanna hemma när det är uppvisning. Det tycker inte herrarna heller är kul, så de stannar också hemma."

Innan jag hinner säga att jag lika gärna kan dansa med en annan tjej, jag vill ju bara lära mig dansa, är samtalet avslutat.

Jag vill dansa folkdans av följande tre anledningar, i den ordningen:

1. Det verkar roligt.
2. Det är vackert, liksom musiken och dräkterna.
3. Det är en del av vårt kulturarv som bör bevaras.

Jag är mycket väl medveten om att det också ingår i vårt kulturarv att det oftast är en kvinna och en man som dansar med varandra, men är det verkligen DET som står överst på listan när Folkdansringen planerar sin verksamhet?
Hetereonormativitet genomsyrar fortfarande all sorts sällskapsdans, så oroa er inte. Från bugg till salsa till högreståndsdans, vad du än dansar är dansen uppbyggd på jämna par. Men är det det viktigaste? I folkdans bör målet vara att bevara, men inte konservera. Vi kommer ändå aldrig att få veta exakt hur danserna dansades för tvåhundra år sedan, och vi kommer aldrig kunna kopiera dåtidens villkor. För några mansåldrar sedan använde man inte ens underkläder, än mindre smink, och att använda e-mejl för att planera verksamheten skulle i kulturbevarandets namn vara förbjudet för folkdanslag.

År 2006 blomstrar folkdansrörelsen antagligen om du frågar vissa. Enligt andra är det något oerhört töntstämplat. Frågar du mig, säger jag att den är viktig, eftersom dans och musik per definition är något glädjefyllt, som skapar gemenskap, och för att den folkliga kulturen säger något om mitt och ditt ursprung.

Men jag skulle tro att utövarna blir färre, och äldre, för varje år. Folkdanslagen behöver varje ung engangerad medlem de kan få.
Lämna jämna par-kravet till buggentusiasterna.
Ni borde tacka och bocka för att jag ringde och ville lära mig dansa!

Långsamhetens lovsång långsamt sjungen.

Imorse insåg jag hur mycket man vinner på att göra allting långsamt.

Läs det här så långsamt du kan.

Jag klev upp, trött. Fick för mig att på prov brygga kaffe så långsamt jag kunde. Tog fram kanna, tratt och filter med långsamma rörelser. Lugnt, jag hann tänka mycket samtidigt. Lekte att jag var en gammal tant.

Något hände, jag blev så lugn, glad, harmonisk, insiktsfull. Öppnade kylskåpet mycket långsamt, tog fram yoghurten med eftertanke.

Jag kände långsamt hur alla andra tankar försvann. Mitt sinne var bara fullt av kaffedoft och att yoghurtpaketet kändes kallt i min hand.
Jag tror tiden saktade in tillsammans med mig. Det tog nog inte längre tid än annars att göra frukost, det var bara fridfullare.
Jag ska fortsätta med det varje morgon framöver: leka tant, vinna tid.

Gröens vatten

Det finns inget så mjukt, lent och omhändertagande som sjövatten -

sanningen om att vatten är livets förutsättning och samtidigt dess utsläckare är sällan så påtaglig som när jag badar i sumpsvart doftande sjövatten.

Vattnet liksom smakar på mig, slickar ömsint min hud.

Det har visst varit sommar, va?

Jag börjar se slutet på sommaren. Den gick mig förbi i år också. Den hetaste perioden, då det enda sättet att leva värdigt var att ligga vid havet, spenderade jag på ett äldreboende. Det är priset jag har att betala för att få leva som jag vill - den underbara, underbara lägenheten jag hittade åt oss är inte gratis, om än relativt billig. Den dator jag vill köpa är absolut inte gratis. Att köpa mat är inte gratis på sommaren ens för studenter.

När jag drar benen efter mig på älreboendet tänker jag på allt det jag har ock det jag får råd med tack vare jobbet.

Och jag tänker med fasa på de trånga överbelamrade flickrum jag har i mammas och pappas lägenheter, fyllda med dammiga reliker från min tonårstid. Leva där?? Utan att ha något jobb att gå till? Jag skulle förlora förståndet, tvivla på min existens i allmännhet och min vuxenhet i synnerhet. Tvivla på vem jag är och vad jag vill och vad jag gör här.
Jobbet, om än vidrigt, säger något om mig, min strävsamhet och målmedvetenhet, och viktigast av allt, min förmåga att klara mig själv när det behövs, och när jag vill.

Spågummorna på PlusEnergi

PlusEnergi, där jag via mitt andrahandskontrakt hastigt och lustigt blev kund, sysslar med spåkonst. Minst en klok gumma måste finnas bland deras personal, såvida de inte har lagt ut tjänsten på entreprenad. De vet nämligen redan hur mycket el vi har förbrukat under hela augusti. Det står på den senaste räkningen som kom någon gång i slutet av juli.
Coolt, va?
Undra vilket bemanningsföretag som hyr ut spågummor. Det är kanske ett yrke för mig? Det verkar kul, men trots att jag lusläst både VHS- och folkhögskolekatalogen har jag aldrig sett någon utbildning i spåkonst. Manpower och Adecco kanske internutbildar. Jag undrar hur löneutvecklingen är.

Puss och kram från Majornas bibliotek, lånedator nummer 2.