IQ vårdbiträde

Jag har jobbat mycket, men inte så hysteriskt mycket, på sistone, och jag känner hur jobbet sakta men säkert äter upp mitt psyke. Jag håller på att förvandlas till min yrkesroll, IQ vårdbiträde. Det är inget högt IQ. Det är ingen rolig roll.

Jag vill inte påstå att jag är något höjdargeni annars, men när jag inte jobbar har jag åtminstone mental ork att lyssna, ta in information och bearbeta den, och sedan klämma fram en normalbegåvad slutsats som är mer avancerad än "Vill du ha mjölk i kaffet?"

Jag återkommer med fler tankar kring jobbet när jag hittat min hjärna.

Skalla den som Zizou!

Äldrevårds-koman som inträder när man helt slut i huvudet kommer hem från jobbet efter ännu ett arbetspass övergår så sakta i överskottsenergi...
Jag försöker lära pappa att

1. ladda ner ringsignaler utan att göra bort sig inför alla fjortisar som kunnat det sen dagis
2. köpa film på nätet
3. acceptera att jag fortfarande vid 22 års ålder lämnar disk överallt
4. lyssna på Antony & the Johnsons, mina gudar.

Jag försöker komma på något tillräckligt giftigt att skriva om Zidanes fantastiska skall-attack i VM-finalmatchen, men kommer inte på något. Det finns antagligen redan tusen andra bloggare som gjort det bättre för minst ett dygn sedan.
Jag nöjer mig med att meddela hur kul jag tycker det är när det händer lite på plan. Internet är fullt av fantastiska bildkommentarer...

Försök att inte tappa något...

Kunde inte sova inatt, låg länge och försökte lösa världsproblemen i mitt liv.
Så blir det alltid när jag börjar jobba tidigt nästa dag - jag VET att jag måste somna i god tid eftersom klockan ringer 05.30 nästa morgon. Alltså ligger jag vaken istället och tänker på att jag måste sova.

Världsproblemen i mitt liv består av utbildningsbryderi - huruvida jag skall studera arkeologi eller sjuksköterskeprogrammet till hösten. Jag vill bli arkeolog, och sjuksköterska, helst samtidigt. (Vill även bli författare och filmregissör och massör och upptäcksresande). Blir jag arkeolog riskerar jag att bli besviken på barndomsdrömmen, tillika arbetslös, och blir jag sjuksköterska riskerar jag att tappa bort alla andra intressen, allt det andra som också är jag, eftersom yrkesrollen, den rappa, praktiska vardagen i vården, upptar hela min identitet.

Jag är ju massor av saker. Är intresserad av massor, kan massor. Har potential att utvecklas och bli duktig på något i alla möjliga riktningar.
Och jag är så förtvivlat rädd för att förlora någon del av mig själv, tappa någon tråd som skulle ha blivit ett blomstrande intresse eller kunnat leda någonvart. Hur tar jag vara på hela mig utan att tappa någon bit?
Varför kan jag inte lägga mig i äggstrimlaren och slajsa upp mig i 8 bitar, låta alla delar gå varsin väg, några går yrkesutbildningar och några andra åker till typ Bali och lär sig surfa, eller blir grym på libanesiska. Efter 4 år pusslar jag ihop mig igen och har ett rikt, varierat liv där jag kan syssla med lite av varje och ändå ha ett gediget yrkeskunnande med hela världen som arbetsplats, medan jag fortfarande är ung och snygg.

Det egentliga problemet är, att den delen av mig som är rädd att välja fel, rädd att tappa någon bit, har hakat upp sig på att jag måste bestämma mig nu. Det är nu det gäller, som om hela min framtid hängde på vad jag pluggar i höst, haha. Löjligt va? Men så känns det.
Bägge kurser (samt många andra) startar på vårterminen också, vilket ger mig en termins öppet köp, eftersom det kan ta några månader att inse att arkeologi/omvårdnad var det vidrigaste jag varit med om.



Jag vet att jag egentligen inte vill studera bara för att "bli" något, som om man köpte ett utbildningspaket, går från punkt A till punkt B och sedan är färdig.
Jag vet att det aldrig är för sent, eftersom livet är en krokig, oförutsägbar resa.
Jag vet att själva lärandet oftast inte sker på lektioner och föreläsningar. Livet är ju lärandet.
Jag vet att jag i hela mitt liv vetat det. Att universitetet lockat, med mängder av för arbetsmarknaden meningslösa, men ack så fascinerande ämnen om människor, världen förr och nu, främmande länder och kulturer. Tanken på allt häftigt vuxna får studera var det enda som fick mig att orka genom grundskolan.

Sjuksköterska eller arkeolog, arkeolog eller sjuksköterska-resonemanget går i cirklar, med för- och nackdelar i en jämn kamp. Det leder mig ingenvart.

Vad som har lett mig någonvart i livet hittils är intuition och stundens ingivelse. Oftast på kollisionskurs med större delen av mitt och omgivningens förnuft. Stundens ingivelse tog mig ända till Ryssland via Dalarna och hit, gav mig en gullig katt och fantastisk lägenhet, ett sjysst sommarjobb och mycket annat stort och smått. Gjorde mitt liv till var det är, trots all rädsla.

Det är kanske den bästa rådgivare jag har.

Veckan i bilder

• Trollskogen som bara skiljs från människornas farled av ett tunt vägräcke.
• Tång, musslor och tjocka små krabbor på Vargö.
• Min vän Moa dricker öl (nu igen! vet hut!)
• Jag spiller ibland.
• Författaren har förevigat sig själv på en väska (som jag tänker sälja till mina fans).

Här är några av veckans händelser genom kameran i min mobil. Den får jobba hårt, och kameraögat, eller linsen eller vad det heter, är alldeles suddig. Därav den softade 80-talskänslan i några av bilderna, särskilt när vi var ute på Vargö. De salta vindarna var inte nådiga mot en liten LG.

Vi enäggsbarn kommer aldrig att få veta...

Häromdagen träffade jag några kompisar över en fika. Jag tog 11'ans spårvagn dit och gick sedan genom ösregnet. (När jag kom fram var jag så sjöblöt att någon lika gärna kunde ha besparat regnmolnen besväret och istället hällt en hink vatten i knät på mig... )

På nåt vis, medan vi lyssnade på Manic Street Preachers tror jag, kom vi in på ämnet siamesiska tvillingar. Hur minns jag inte.

"Hur gör man om siamesiska tvillingar får ett jobb?" funderade en kompis. "Jag menar, de kan ju vara friska och kapabla att utföra ett jobb, fast med en kropp och två huvuden. Då är det ju två personer som utför en persons jobb - två namn, två personnummer. Arbetsgivaren måste betala ut två löner för ett utfört arbete!"

"Kan det möjligtvis vara därför man inte ser så fasligt många siamesiska tvillingar på arbetsmarknaden?"

"Jobbigt om de har olika skift."

"Det var ett par i Ryssland, förenade från höften och nedåt. Gamla gubbar som bott kvar på ett barnhem hela sitt liv. Den ena var alkoholist och den andra rörde aldrig sprit. Men bådas kroppar blev ju alkoholiserade!"

"Taskigt..."

"Eller om de lär sig köra bil och vill köra åt olika håll."

"Tänk om den ena är homosexuell och den andra straight."

Ja, var drar man gränsen mellan en tvåhövdad person och ett en-kroppat tvillingpar? Vi bestämde att enklast vore att ringa upp ett fackförbund och utge oss för att vara en förvirrad arbetsgivare som anställt ett tvillingpar med två huvuden. Juridiskt är de två personer, men de utför en persons arbete. Kunde man kanske avlöna dem varannan dag? De drar ju ändå mindre levnadskostnader än vanliga tvillingpar. Samma kläder, bara en mage att mätta, ett busskort borde ju också räcka...

Exemplet vi tänkte på är två små amerikanska flickor, som vi sett en dokumentär om. Brittany och Abigail Hensel, födda 1990 i Minnesota, USA, är förenade från midjan och nedåt. De har varsina par lungor, hjärtan, magsäckar och ryggrader, men bara två armar, och de är en kropp under midjan. De är samspelta i sina rörelser på ett sätt som får oss andra, en-kroppade enäggspersoner att häpna.
Det ovanliga med Brittany och Abigail (världskända via Oprah Winfrey's show, en dokumentär gjord av Discovery Channel och diverse artiklar i tidningar som Time och Life magazine) är att samtliga organ är välskapta och friska nog att hålla liv i dem. De går i skolan, utövar sport och tycks inte se några problem i gränslandet mellan att göra allting tillsammans och leva varsitt vanligt skolflicksliv. Hur deras hjärnor och nervsystem, som är delvis förenat, fungerar och tillsammans styr deras kropp, gör läkare gråhåriga. Deras hjärnor styr varsin kroppshalva, och den ena tvillingen kan sitta och skriva på en skoluppsats med sin hand medan den andra kan rita eller äta en smörgås med sin hand. För att i nästa stund tillsammans knyta skorna eller spela piano. Ja, de fascinerade.

Hur känns det? När jag var liten önskade jag mig alltid en syster att dela allt med. Livet är ibland rätt tungt när man är liten, och att ha en lillebror räckte inte alltid. Hans högsta mål i tillvaron verkade vara att reta mig, och det var inte svårt. Jag var aldrig känd för mitt stora tålamod.
Men att ha en syster i form av ett huvud till, som alltid sitter där till höger om en? Då ÄR man två. Jag tror att man oundvikligen skulle ha en annan sorts identitet är alla enäggare runt omkring en. "Jag är två." Samtidigt som man självklart förtjänar att ses som en individ.

Vi andra, enpersons-personer har förstås massor av frågor. Om vi tar systrarna Hensel som exempel - de blir 16 år i år. Dokumentären, som vi som fikade ihop häromkvällen såg, var inspelad när de var i åttaårsåldern, och en ny dokumentär skall spelas in nu, när de är mitt i tonåren.
Hur gör de när den ene blir kär i någon? När de börjar på universitetet i varsin kurs och föreläsningarna går samtidigt i olika salar? Om den ene vill ha barn? Om de vill rösta på olika partier?
Om de enas om att skaffa barn, ett barn som är lyckligt nog att ha 2 mammor i en, finns det säkert någon kille därute som också skulle vara lycklig med 2 tjejer i en.